Trilog

Jag har sympatikollat på På Spåret, vilket inte ingår i min vanliga TV-tittarmeny. Där fö ingenting ingår iofs. Men never mind, jag vann den interna tävlingen här hemma! Seeeeeger!!! Jag vann, eftersom jag gissade som Guillou gissade. Min medtävlare gissade ingenting. Och då får man definitivt inga poäng. Nu gissade jag inte precis alltid på den objektiva sanningen alla gånger, men det spelar ju ingen roll vilket kriterium man använder. Bara man optimerar sina svar mot kriteriet. Och det gjorde jag!

Nu ska jag tänka på vilken belöning jag ska kräva få!

Jag var hos frissan i måndags, slingor och klippning. Det syns ju inte! fick jag höra när jag kom hem. Nej, det var det som var meningen, det ska inte synas, bara märkas. Det ska inte vara stora förändringar, för det har jag inte lust med nu, det ska bara vara fräscht … Typ.

Men jag vet inte … jag kanske får lov att göra något radikalt trots allt. Klippa håret kort och färga det svart? Tatuera en orm på ena ögonbrynet? Ta på mig randiga kläder i allsköns färger? Mina röda strumpbyxor och Dr Martens-kängor?

För idag, idag … idag handlade jag på Coop till kvällens middag, och i mejeriavdelningen blev jag tillfrågad av en ung man “Om man vill göra stuvade makaroner, är det mjölk och mjöl som ska till då, eller finns det någon sås man kan använda direkt?”

Och jag bara undrar … såg jag ut som jag skulle veta det, eller???? Jag gillar visserligen att laga mat, men jag har aldrig i hela mitt liv stuvat makaroner …. Jag kanske kan reklammera klippningen?

Jag behöver en ny bil. Min gamla trotjänare går visserligen alldeles utmärkt, motorn är som en klocka, men vissa detaljer fallerar. Som centrallåset. Vilket är mycket värre än man kan tro, eftersom luckan till bensintanken tycks ha en koppling till denna detalj. Lite rost dyker det upp här och där. Stolsvärmen funkar inte. Larmet är opålitligt. Bilen behöver någon som kan erbjuda mera omvårdnad och engagemang för dess skavanker än vad jag kan. Och jag behöver en bil som alltid funkar och aldrig krånglar. Ja. jag har lite fler krav. Jag vill ha en rolig bil. Rolig att köra. Det ska gå in hur mycket som helst i den. Och den ska förstås inte dra för mycket bensin, eller diesel, eller vad farao den nu går på.

Vi åker till bilhallen. Det första som händer är givetvis att försäljaren vänder sig till mitt manliga sällskap (jaså är det hon som ska ha, men vem ska bestämma???? ser man att de tänker …). Men, jag har överseende med det, det brukar ordna sig till slut. Jag framställer mina krav. Försäljaren gör snabbt en bedömning och visar fram en bil som kan tänkas passa. Jag kollar in i bilen. Den är automatväxlad, säger jag. Jajust det säger försäljare och låter som han förväntar sig att jag ska applådera detta faktum att han kan visa upp en sååå bekvääääm bil för mig. Jag tycker det är tråkigt med automat, säger jag, jag vill ha en med manuell växellåda. Men du kan väl prova den här i alla fall, säger han vädjande. Så jag gör det. Packar in man och barn i bilen och kör iväg.

Barnen gnäller i baksätet, det är för trångt. Jag sitter ihopklämd bakom ratten där backspegeln upptar större delen av mitt synfält. Vi kommer tillbaka. Nå säger han, vad tyckte ni?. Den är för trång invändigt säger jag, och slö. Den kan inte vara slö, den har över 200 hästkrafter!! protesterar han. Jaha, säger jag, då är det väl automatlådan som inte passar mig, det är ingen känsla i den. Så lätt kommer jag minsann inte ge upp.

Vad vill du lägga på en bil? undrar han. Ingenting vill jag svara …. för det vill jag inte. En bil är inte en investering, det är kapitalförstöring. Men jag måste ha en. Så mycket att jag betalar värdeminskningen de tre år jag tänker ha den, säger jag, och nämner en maxsiffra. Försäljaren verkar förvånad över det svaret. Men jag bryr mig inte om vad bilen kostar att köpa, jag bryr mig om hur mycket jag måste betala för den. Han vill visa en bil till. Den är gulbeige. Vilken fruktansvärt ful färg säger jag. Han påpekar att jag knappt kommer att se hur bilen ser ut utanpå, när jag kör. Det är möjligt, men jag kommer att veta. Och ska jag ägna mig åt kapitalförstöring så är det minsta man kan kräva att färgen åtminstone är en källa till glädje …

Så det blev ingen bil idag heller.

Va, var det inte igår jag skrev förra inlägget?? Nähä … jag förmodar alltså jag lever i en transformerad verklighet (man kan alltid skriva det, det låter vederhäftigt och bra och skulle någon komma på tanken att fråga om detaljer kan jag säkert hitta en behaglig formel att trycka upp i ansiktet på personen) där tiden har en annan tid.

Men idag är det lördag, och fredagen spenderades på akuten, vilket är fullständigt comme il faut för en trebarnsmamma med vilda barn. Läkaren var ung, lång, med rakat huvud och mycket empatisk. Passar säkert någon, tänkte jag på, när jag diskuterade chocktillstånd med honom. Ja inte mitt chocktillstånd då, utan Store Sons förmodade. Jag blir sällan chockad. En gång var min kropp chockad, då ville den inte släppa blod ifrån sig. Och det var ju bra, man vill ju ha lite koll på det där med blodet.

Tillbaka till jobbet efter semestern och det känns nästan som jag aldrig varit borta. Det är så ohyggligt roligt. Hur kan ett jobb vara så kul?? Jag har världens bästa. Eller så är jag bara hjärntvättad. Men det gör ju inget, för det är ju bra om man tycker det är roligt att åka till jobbet på morgonen. Det blir mindre jobbigt att jobba.

En bra sak med de mörka mysiga augustikvällarna är att man kan börja tända ljus igen.

Jag har alltid undrat vad som får folk att tycka att de har rätt att sprida sin vidriga musiksmak eller stinkande cigarettrök obekymrat hundratals meter omkring sig. Men nu kanske det kan bli ordning på den saken …

Om man sätter upp en pryl på en vägg. Säg en … hållare för en vimpel t ex. Den har tre skruvhål. Hur kommer det sig då, att man använder två försänkta skruvar med kryss, och en kullrig skruv med skåra? I icke försänkta hål. Skitfult om man frågar mig.

Så’nt sätter bara slarvrar utan sinne för vare sig detaljer eller helheter upp. Vimpelhållaren åkte ner, och kommer den någonsin upp igen, ser fastsättningen ut på ett annat sätt.

Man skulle kunna tänka att detta bara är en fånig liten grej, inget att vara petimeter över, grejen sitter uppenbarligen uppe, eller hur? Och är inte det det viktiga?

Nej, säger jag, med allra största bestämdhet … Hur man monterar saker och ting i sitt hus och sin trädgård, är i själva verket ett tecken på vilken omsorg och omtanke man besitter i största allmänhet. Och är man en person som monterar upp en vimpelhållare med för hålen icke anpassade skruvar, misstänker jag att man kan servera apelsinsaft till bouillabaissen. Och inget ont om apelsinsaft, det är jättegott en varm sommardag när man lider svårt av både törst och fallande blodsocker under arbetet i trädgården, men det skulle banne mig förstöra bouillabaisse-middagen för mig …

Detaljer - ack så viktiga för helheten!

I detta sammanhang vill jag passa på att återigen påminna om den fantastiska helhetssmakupplevelse som skapas av rött vin och lakrits!

Stora Son är född förhandlare, han ser möjligheter överallt och övar ständigt:

- Om vi kraschar när vi flyger till Malmö, och överlever, får jag åtta chokladkakor då?
- Deal! sa jag.

Mängden färg i en pensel, t ex. Man kan tvätta hur länge som helst, och det finns alltid lite färg kvar …

Exempel på oändliga fenomen i vardagen. Ja, förutom mängden disk på diskbänken då.

Man tror man har räknat ut allt. Gått och funderat i veckor, vidtagit mått och steg och åtgärder. Förberedelser. Logistiken är klar. Man vet att något oväntat, fast ändå i viss mån väntat, ska vänta en.

Mycket riktigt. Röta. Faller bara sönder när man skrapar på ytan. Jahaja. Vilka optioner står till buds. Ringa proffs. Kan man göra. Men det är ju inget roligt. Krypa till korset och ringa någon man känner och be om hjälp? Jo, det kan man möjligen tänka sig, fråga lite om råd. För att göra det själv, såklart. Läser på först. Aha, trekantsplåt (jag undrar varför denna bild kommer upp när man söker på trekantsplåt?!) heter det.

Passar på när tillfälle ges.

Jo, jag kan nog byta vindskivorna själv, de som drabbats av röta. Och målningen av resten av huset påverkas ju inte heller. Lite modifieringar av logistiken så ska det nog funka.

Underhåll av huset är en underskattad syssla i spänningsbranchen! Hoppa fallskärm, släng dig i väggen, då vet man ju var g drar.

Det har man minsann ingen aning om när man börjar skrapa på fasaden!

När jag var yngre var jag ambitiös. Hushållsambitiös tänke jag på nu. Jag broderade bakdukar och små lavendelpåsar, sydde gardiner och kuddfodral, manglade lakan, strök kläder, putsade fönster och storstädade köksskåp och stod i. Jag minns inte ens om jag tyckte det var roligt, men jag hoppas det … annars vore det ju tråkigt. När jag sydde maskeradkläder till barnen sydde jag dem som om de skulle hålla och användas i generationer med sömnsmåner, kastade sömmar och dubbelfållar. Och strykjärnet användes givetvis flitigt.

Nuförtiden är jag väldigt o-ambitiös. Lilla Dotter ville ha påsk-kläder i skolan. Och det är klart att Händiga Mamman fixade det. En snabb sväng in på IKEA efter några skrikiga tyger. Mäta upp Lilla Dotters längd och midjemått. Samt ett ungefärligt mått runt ansiktet. Sen åkte Lilla Dotter i säng, för det var sent på kvällen. Händiga Mamman skred till verket. Rev av tyget till kjolen i lagom längd, sydde ihop det (utan att nåla). En ungefärlig fåll till midjeresåren. Fållen sick-sackades. Sjaletten höftades till, dvs klipptes till på ett ungefär, hur svårt är det att klippa ut en triangel, egentligen, vad ska man med markeringspenna till? Nej just det, inte särskilt svårt. Fållarna sick-sackades. Enhetsfärgen ill-grön användes till alla sömmar. Det blev skitsnyggt alltihopa.

När jag ändå hade tråden framme tänkte jag vara rationell och göra andra saker, t ex sy i den där knappen som lossnat i mina sköna, vita inne-brallor. Ill-grön tråd … tja, vad spelar det för roll, den är väl färg-äkta? Lite kvalitét har man väl rätt att förvänta sig?!

Lilla Dotter blev supernöjd. En av Händiga Mamman utlånad sjal över axlarna, och krigsmålning, jag menar påskmålning, och utstyrseln var komplett! 30 minuters sömnadsarbete mot forna tiders dagsverke …

Det är ju förresten inte ambitiositeten som minskar med åren, det är givetvis en fråga om visdom! Om förmåga att vara effektiv och optimera insatserna. Just det! Så är det!

Stora Son och Lilla Dotter sitter i soffan och tittar på Star Wars II - Klonerna anfaller, där Kejsaren har möte med De Goda. De för ett filosofiskt samtal syskon emellan, bland annat funderar de över språkets uppbyggnad.

Undrar varför det heter tjej-sare, säger Stora Son, det borde ju heta kill-sare, det är ju bara killar som är kejsare.

Av någon anledning tycks elinstallationer vara det största, i mängd, arbetet att göra i ett hem. Eller beror det på att jag så fort jag sätter foten på Bauhaus, kommer hem med en lampa, förutom det jag egentligen skulle ha? Men … om jag nu kommer hem med lampor och de faktiskt finns plats för dem, måste det betyda att det behövs lampor! Och det gör det fortfarande, trots de tolv som installerats eller står på tur att installeras de närmsta dagarna. Lampor medför kontakter, jag menar alltså kontakt med elektriska kontakter. Det finns jordade och ojordade uttag. Det har jag iofs alltid vetat. Men när jag står där på avdelningen för installationsel och ska köpa de exakta produkterna - jag gillar när saker och ting passar, inga kompromisser för mig, det ska göras ordentligt - så kommer jag i alla fall inte ihåg om det var en kontakt för jordat eller ojordat uttag, eller om skarvsladdarna är jordade eller ojordade, eller grenuttagen, eller om det var så’na här EU-kontakter, eller om det var transformatorer. Transformatorer tar plats, det måste man räkna med. Ska de vara infällda eller utanpåliggande? Och antennuttaget kan jag behöva byta också.
Ja, så jag får köpa lite allt möjligt, och lite extra kabel är väl alltid bra att ha? Och en armatursladd kan man ha användning för. Och jo, det står att man måste veta vad man gör för att få göra installationer. Men för farao, det vet jag ju, det är ju bara två tåtar att fixa med, eller på sin höjd tre. Hur svårt kan det vara?! Det är det att jag glömmer sorten bara, det är väl inte så farligt?

Så det enda man behöver göra är att ha en massa ojordat och jordat elmaterial att jobba med, och så får man inte glömma proppen, för då kan det säga “poff”, och det gör det ibland, sen går det som smort och lamporna sitter där och lyser och ser ut som de aldrig gjort annat.

Sen går glödlamporna sönder, och det säger jag bara, marknaden för glödlampor är oändligt mycket mer varierad än den för installationselmaterial!

Månaden efter nästa månad gränsar till juni!

Snart är det sommar!

Som den rekorderliga kvinna jag är, veckohandlade jag idag. Hm jag är inte riktigt säker på ekvivalensen där … om man är en rekorderlig kvinna veckohandlar man, givetvis, men jag är inte säker på att man blir en rekorderlig kvinna av att veckohandla. Särskilt inte om man gör det på en onsdag. Man ska nämligen veckohandla på torsdagar. För då är det nästan helg. På fredagskvällen kan man inte veckohandla, för då ska man vara hemma och sippa Martini och laga läcker fredagsmiddag på 30 minuter. Men det är så himla mycket folk på torsdagar, så jag lurar allihopa och veckohandlar på onsdagar. Ibland.

Idag hade jag i alla fall en lista. Det är inte alltid jag har det när jag veckohandlar. När man är så erfaren som jag är, på veckohandling alltså, så vet man att man kan packa ungefär fyra papperskassar och en plastkasse full med mat, då blir det lagom. Man kan förstås inte handla enbart räkor eller ölkorv, lite variation måste det vara. Men om man börjar i ena änden av affären och går till den andra och på vägen tar varor, jämnt fördelat över butiken, så har man ungefär en bra veckohandling. So what ifall man inte behövde fyra bakelser som man ju får ta när man går förbi bakelsedisken och det är dags för fördelning, lite felmarginal får det ju bli.

Men idag skulle jag ha flingor. Ta 2 för 49 kronor (flingpaket, inte flingor) stod det på en skylt. Åh vad bra tänkte jag, det går alltid åt. Men av någon anledning började jag tänka lite. Ett paket kostade 24,90. Och två alltså 49,80. Vaddå, skulle jag köpa två paket istället för ett som egentligen var det jag hade tänkt, för att tjäna 80 öre i slutändan??? I varje paket var 500 g flingor. Men det fanns ju andra paket, som kostade 27,90. Om jag köpte dem istället skulle jag ju tjäna 6,80! Åh andra sidan var det 375 g flingor i de paketen. Så jag kunde köpa 750 g flingor, för 65,33 kr/kg, istället för 1000 g flingor, för 49 kr/kg, och tjäna 6,80 på denna affär … Dessutom skulle barnen pilla bort bären ur 375 g flingorna … Hur jag än vred och vände på det, blev det ingen bra affär av det. Det blev ett flingpaket, utan bär.

Och jag undrar lite hur de egentligen tänkte, när de hittade på den där rabatten?

Först sov vi länge, sen slappade vi och åt sen frukost och surfade och grejade, sen var vi på blogglunch, och det var jättetrevligt.

Blogglunch

Kanske skriver jag om det en annan dag. Och lägger in några fler bilder. Efter blogglunchen gick vi till Konsthallen, och där var det fotoförbud. Men jag hann fota lite före förbudet.

Konsthallen

Hur man lägger märke till att det är ett nytt år, på gymmet; Antalet personer på gymmet idag = 5*(antalet personer på gymmet före jul vid samma tid på dagen).

På TV-skärmarna kördes reklam för träningsmaskiner. Det starkaste argumentet för hur bra just den maskinen är var “Om du tittar på ditt favorit-TV-program medans du tränar kommer du att bli av med 3500 kcal på fyra veckor”, men det framgick dessvärre inte helt tydligt hur stor andel av kaloriförlusten som TV-programmet stod för. Och för övrigt tyckte jag inte det var en imponerande siffra i alla fall. Och på något sätt går den inte heller ihop med en utlovad viktförlust på 1,5 kg i veckan … Det är något som förtigs. Kanske att man ska leva på bananer och knäckebröd under den fyraveckorsperioden, vad vet jag …

Men det var skönt att träna. Och håller man bara ut, kommer snart antalet personer på gymmet att återgå till det normala. Ska vis säga en månad?

Barnen har haft jullov i två veckor, de börjar bli lite blasé på lovet. Syskonkivandet antar ibland öronbedövande proportioner. Alla gubbar och skepp är “upplåsta” på Lego StarWars II, de (barnen) både maktar (utövar någon form av makt, fråga mig inte vilken, säkert nå’t semi-magiskt) och elar (skickar el ur händerna) helt obehindrat. Ja, med Star Wars Lego-gubbarna. Förresten tar det lite udden av dramatiken att se Darth Vader studsa omkring och väsa som legofigur.

Så jag tänkte att de behöver helt enkelt ha något att bita i, ett rejält tankeproblem, praktisk matematik. T ex kan man fundera på hur många sätt man kan lägga ut sin tågbana med användandet av ett visst antal växlar. Med två växlar kan man åstadkomma fem olika banor. Fyra av dem;

Detta tankesätt kan givetvis appliceras på annat, t ex hur ett visst antal legobitar kan kombineras, vilket torde sysselsätta dem åtminstone en helg att räkna ut, och ge deras ömma moders öron välbehövlig vila.

I badrummet har jag ett stort härligt badkar, som jag brukar fylla med doftande badskum. Jag häller upp ett glas vin, tänder några ljus och sjunker ner i ett rogivande bad.

Jag har också tvättmaskin och torktumlare i badrummet. Och tre barn, fast de är inte alltid i badrummet. Men tre barn smutsar ner kläder, så det blir mycket tvättande. När torktumlaren går blir det riktigt, riktigt varmt i badrummet.

Antag att man kommer hem från jobbet en dag. Ja, det är inte alltför ovanligt att göra det, de dagar man varit på jobbet. Men antag att man jobbat tio timmar, med kort lunch. Antag att man efter jobbet åkt och veckohandlat mat, och packat in i kylskåpet. Antag vidare att man fört en animerad diskussion med någon trög person. Då är det inte orimligt att anta att man är ganska trött. Och hungrig.

Antag vidare, att man i något energiskt käckhetsanfall under dagen bestämt sig för att man ska sticka ut och springa på kvällen. T ex för att man har lite träningsvärk efter ett pass på gymmet dagen innan. Det är skönt att röra på sig och få bort slaggprodukterna, vilka det nu kan tänkas vara, ur musklerna.

Vad gör man då?

För det första förbannar man sig själv för den dumhet man begick under dagen att bestämma sig för en dylik aktivitet, istället för att bestämma sig för att sjunka ner i ett varmt skumbad med ett glas vin och en bra tidning, som väl hade varit ett minst lika rimligt val, med tanke på musklernas slaggproduktshantering. För det andra har man ignet val, man sticker helt enkelt ut och springer. Man är nämligen som man är, och har man bestämt sig så har man.

Faktum är att det inte handlar om att vara envis, det handlar om att vara listig! Jag kunde ju bestämma mig för, när jag kom hem där, trött och hungrig och småsur, att helt enkelt låta bli att springa, fastän jag bestämt att jag skulle. Men jag låter ingen bestämma över mig, inte ens jag själv, det vore ju som att duka under för manipulationer. Alltså kan jag inte låta bli att springa för då skulle jag ju vara manipulativ, och så’n är inte jag!

QED

Jag har några enkla principer, när jag kör bil:

1) Jag går inte ut på vägrenen i mörker och dåligt ljus. Inte ens för att låta dig köra om där det är omkörningsförbud. Fattar du hur dåligt en person utan reflex syns? Jaså inte det, gör ett experiment (försök att inte ta kål på någon bara).

2) Jag går inte ut på vägrenen när jag inte har fri sikt framåt en låååång bit (när det är backkrön är sikten visserligen fri, men fattar du inte hur det hänger ihop näns jag inte förklara). Inte ens för att låta dig köra om när det är omkörningsförbud.

Sådärja, nu när jag officiellt gått ut med dessa principer hoppas jag att jag slipper ha dig med helljuset på en meter bakom mig i 100 km/h på vägen hem från jobbet fler gånger. Men det är bra att känna till vägen också, då vet man vart man kan köra om, kändes det pinigt när jag drog om den där bilen framför oss efter 50-sträckan, och du inte hängde med på en låååååång stund?

Lilla Dotter, snart 7, var helt bestämd, hon skulle ha en väska. Den skulle inte köpas på leksaksaffär, utan på riktig väskaffär. Mamman tyckte det var onödigt, när skulle den användas egentligen?! Till skolan är det mycket mera praktiskt med ryggsäck. Men Lilla Dotter hade egna pengar, och löfte om att få köpa något. Och Mamman håller givetvis sina löften. Mamman förstår inte alls vitsen med en massa väskor, men har lärt sig av att läsa bloggar, att det kan vara något särskilt med väskor. Och Mamman är en öppensinnad kvinna och vill inte ge sin dotter trauman för livet, alltså får dottern köpa väskan för alla sina hopsparade veckopengar. 1,50 får hon över. Snygg är väskan. Dottern har god smak, och mamman är nästan lite sugen själv på en ny väska.

Mamman får lite fashionista-panik … lite medveten vill hon ju i alla fall framstå, lite flärdfull, och inte bara praktisk och fotriktig …

Mamman kommer ihåg Sivs strumpblogg, jepp, räddningen! För Mamman har ju köpt strumpor, strumpor för folk som fryser om knäna. Det är visserligen praktiska strumpor, men det får duga för att fylla fashionista-kvoten ett tag:

Om någon undrar är det Stora Sons teknik-lego-flygplan som matchar strumporna, i bakgrunden. Det står där för att ge lite fart och fläkt åt bilden … eller så är det bara så att det står leksaker överallt i huset, och vem tusan har koll på så’nt, ens när man fotar fashionistiskt?!

Jag handlade Viktiga Saker, på Coop. Som lamppropp och lamphållare till min nya lampa från Indiska. Som jag ska montera sen. Och den senaste Allt om Mat där allt om höstens alla viner står. Det är kul att läsa. För hur skulle det gå om man skulle dricka allihopa, nej precis, det kan man ju inte, så man får nöja sig med att läsa om de flesta. Och när man handlar Viktiga Saker, så händer det att man råkar shoppa lite också. Som ljus t ex. Blockljus till det glasfatet som står på köksbordet. Det är också viktigt. Jag är en modern kund, jag använder mig av ShopExpress, det är bra, då går det undan, man bara scannar och scannar och så är man klar direkt. Men ljusen var undantagsvara och fick lov att visas upp i kassan.

De här ljusen finns inte, sa kassören.
Vad bra tänkte jag … det betyder ju faktiskt att jag kan shoppa dem utan att shoppa dem. Man kan inte shoppa så’nt som inte finns.

Men av någon underlig anledning fick jag lov att betala dem i alla fall, fastän de inte fanns …

Fråga mig vad som helst, fråga vilka krafter som gör att ett flygplan kan flyga, fråga varför himlen är blå, fråga varför solen blir röd vid horisonten, fråga varför fartyg flyter, fråga varför man ser olika färger, fråga varför den andra regnbågen har omvänd färgordning, fråga om oändligheten … det är lätt att svara på. Men när Lilla Son frågar “Varför vill vuxna människor se krig och blod på film?” är det inte lika lätt att svara.

Att komma hem.

Hemma är basen, platsen allting utgår ifrån, platsen där man tänker, filosoferar, grubblar över livets mening. Om det nu finns någon mening. Man kan planera livets kuligheter också. Hemma är platsen dit man återvänder. Vilar. Hämtar kraft. Bidar tid. Gömmer sig. Där man lever, älskar, skrattar. Där man kan vara sig själv. Där man kan sprida sina böcker och prylar, tankar och idéer hur-som-helst.

Men blir det för mycket spridning på prylar, blir det inte mysigt längre. Det kommer in damm och skräp också, ve och fasa. Då kan det hända att man inte riktigt trivs. För att hemma ska vara hemma, behöver det pysslas om. Det är inget konstigt med det. Man är ju rädd om så’nt man tycker om, man vårdar det. Det är värt det.

Å andra sidan kan jag ju möblera om hur jag vill, utan att hitta på filosofiska anledningar till det. Bara för att det är roligt! Röda gardiner i köket också, kanske?

Inspirerad av Sivs liv som tvåbarnsmor tänkte jag, hur är det egentligen att vara trebarnsmor nuförtiden?!

Jag kan konstatera några saker:

1) De växer fortfarande, snabbt och olinjärt.
2) De inte bara växer, de klonas också, det märker man särskilt på helgerna när hallen är full av skor och man inte själv får plats vid matbordet, om det nu öht skulle bli lunch över till mig.
3) Nuförtiden trampar man inte så ofta på legobitar, utan måste mer akta sig för elektronisk utrustning.
4) De hör vad man säger, de förstår vad man säger, jag har kontrollerat det, vilket gör det fullständigt obegripligt att de inte gör som man säger.
5) De har egna åsikter om vad som är coooooolt. Som den moderna mamma jag är så gillar jag läget.
6) De måste ha extrabreda sängar. För gosedjurens skull. De tycks växa i samma takt som barnen, både i antal och volym.
7) De har listat ut att mamma vanligtvis reagerar väl på logisk argumentation med god motivering:

Lilla Son med darr på stämman: Mamma, ser du inte hur ledsen jag är?!?
Jag, tålmodig: Jo, jag ser det, men din syster är också ledsen och jag började trösta henne, du får sätta dig bredvid här.
Lilla Son, indignerad: Nej, jag vill att du tröstar mig, bara mig!
Jag, yttepyttemindre tålmodig: Antingen får du sätta dig bredvid här eller så får du vänta tills jag nattat din syster.
Lilla Son, dramatisk: Men se hur våt jag är i ansiktet, jag har många fler tårar!

Jag inser att Lilla Son och jag måste ta ett snack och definiera vad mest ledsen är, huruvida det är gråtets ljudvolym, mängden tårar, eller rentav något annat som avgör prioritering i fall av massgråt i syskonskaran …

Men hur det egentligen är … ja, det är skönt att slippa diska vällingflaskor i alla fall.

Vad ska man göra när längtan är så stor? När lidelsen är så stark? När kroppen vill? När förnuftet inte råder, bara det oemotståndliga kravet på fysisk tillfredsställelse? Jo, man tar fram barnens Nalle Puh-plåster och sätter på, så går det att springa i alla fall, trots helvetiskt skavsår på hälen.

Jag poppar popcorn och serverar Stora Son, Lilla Son och Lilla Dotter när de sitter i soffan och tittar på naturprogram om valar. Jag vill ha mer, ropar Lilla Dotter, och hon får lite mer. Nu vill vi ha glass, ropar de i kör och låter mig inte glömma den utlovade efterrätten. Ställ era skålar på bänken, så får ni glass sen när ni alla är klara, säger jag. Nej, du ska hämta dem, säger Lilla Son. Nej, det ska jag inte, säger jag. Jo, du är vår slav, säger Lilla Dotter och Lilla Son i mun på varandra innan jag hinner säga något mer. Nej, det är hon inte, säger Stora Son, och jag hinner tänka, nöjd, att det börjar gå in, det där jag försöker lära dem, innan han fortsätter hon är min slav!

Jag tvättar bilen väldigt sällan. Det blir inte av helt enkelt. Lite dåligt samvete får jag av att se den dammblå ytan på min stolta racer.

Men … igår insåg jag tjusningen med att tvätta bilen sällan! Det blir en happening! Lilla Son och jag skrattar och skriker av förtjusning när vi kör igenom den grundligaste grundliga automattvätten, vattnet smattrar på rutorna, bilen vibrerar när underredet spolas, den jättestora borsten rullar över vindrutan.

Tänk om man fick se det varje vecka, vad ohyggligt uttråkad man skulle bli!

Idag har jag städat. Punktstädat. Jag plockade ur den ena klädkammaren. När jag hade gjort det, kunde jag inte komma på en enda anledning till att den skulle städas, dörren gick ju alldeles utmärkt igen och det fick ju till och med plats med mer saker. Högen på golvet nådda bara halvvägs till taket. Jag undrade varifrån en sådan onödig städ-idé kom, så jag plockade in allt igen.

Man undrar var man får allt ifrån.

Man vaknar på morgonen. Och eftersom man har tre små söta barn som inte kommit till åldern då de insett sovmorgonens inherenta finess, är det ganska tidigt. Himlen är blå, luften är skön efter regn. Det känner man eftersom det är lite skönt småkyligt i sovrummet och täcket får göra tjänst. Så ligger man där en stund och tänker på allt man har lust att göra. Nu går det mot höst (jodå det gär det visst och det är också jättemysigt så-det-så!), och då har man lust att fixa lite. Mitt hem är min borg. Det finns massor att göra. Måla t ex. Till min förvåning tycktes grannarna tycka om den nya färgen på mitt staket. Så jag tänkte att de behöver nog tycka saker och ting, så jag kan ta och måla lite mer färger för deras skull. Det kan jag göra, men jag behöver tvätta först, och skrapa bort gammal färg. Och då behöver jag dra ut vatten, men rörmokaren har stängt till i morgon. Sen behöver cyklarna en bättre plats, och då ska jag sätta plattor eller sten där, en gång och en liten plätt. Men till det behöver man sättsand. Och det är söndag. Undrar om det räcker med en släpkärra, det blir mycket skottande … Jag kan gräva ut platsen först, förstås och räkna på det, hur mycket sand jag behöver - vardagsmatematik!

Klädkammaren kunde behöva röjas ur och organiseras endel, den där back-stacken kunde jag montera. Några taklampor behöver sättas upp. Tavlorna står bara på golvet längs väggarna för att provas in.Om jag bygger ihop odlingslådan kan jag nog hinna få egenodlad rucolasallad i år, och persilja kunde jag odla till nästa år.

Undrar varför det känns som om energin skulle räcka till allt idag, när tiden troligen inte kommer att göra det?!

Stora Son hade läxa, han skulle skriva om vad han gör för miljön. Jag kom med flera förslag. Han grinar, stora tårar. “Men ingen har skrivit så’nt, jag vill ju skriva något så att de applåderar!” säger han. “Vad har de skrivit då, som de andra applåderar åt?“, undrar jag. “Jamen jag kan ju inte skriva det de har skrivit“, säger han. “Jag vill ju skriva det jag vill. Men det jag vill skriva kommer de inte att applådera åt, och jag vill att de ska applådera!“.

Och mamman förstår att det inte är lätt att vara liten och slitas mellan att följa sin egen väg och den som stakas ut av andra.

Siv vill vara superhjältinna, det vill ju jag med. Lite av varje … diff på en fråga.

You Are Catwoman

“Life’s a bitch. Now so am I.”

You Are Trinity

“Touch me and that hand will never touch anything again.”

Men om jag frågar mina barn är det enda som behövs för, eller snarare enda sättet, att bli superhjältinna att jag köper de där ulltussarna till marsvin vi kollade på idag. Om de biter mig biter de inte igen? Marsvinen alltså …