Trilog

Ett bra sätt att tillbringa en slappardag som denna kan väl vara att lyssna på en föreläsning, eller två, i grundläggande fysik? Så kanske du äntligen kan svara på barnens frågor på nyårsafton om hur fyrverkerier fungerar!

Via DN.

Jag tänkte diskutera ljus och mörker ur ett vardagsfysikaliskt perspektiv.

Ljusa färger är ljusa för att de reflekterar mycket ljus, och mörka färger är mörka för att de inte reflekterar så mycket ljus.

När man kör bil i mörker, hem från jobbet nu på vintern t ex, har man ofta möte. Man får direkt ljus in i ögonen. Man får ljus reflekterat via sidospeglar och backspeglar in i ögonen. Pupillerna blir små. För att man ska se saker och ting krävs mycket ljus in i ögonen då … Och som vi sa ovan, reflekterar mörka färger inte särskilt mycket ljus.

Av detta inser man, att om man är ute och går på vägrenen, iklädd mörka kläder, när det är mycket trafik, syns man inte alls för bilisterna! Eller inser och inser. För sin livhankes skull borde man inse det. Det gör dock långt ifrån alla gångtrafikanter. De knallar där på vägrenen, eller över oupplysta övergångsställen, iklädda sina mörka kläder utan reflexer, uppenbarligen förvissade om giltigheten i devisen “Eftersom jag ser, syns jag“.

Går man på ett övergångsställe har man företrädesrätt, hur mörka kläder man än har, och hur få reflexer man än bär … javisst. Men vad hjälper det hur rätt du hade, om du blir påkörd av en bilist som faktiskt inte ser din mörka figur, i mörkret, för att dina kläder äter upp ljuset?

Bär reflexer!!!

Math-club!

Kul va?!

Du som gillar matematik måste ju tycka sudoku är jättekul!

Jag vet inte hur många gånger jag hört det. Och jag blir lika förvånad varje gång. Varför skulle jag gilla sudoku?? Ja, det är siffror, det är ju matematik!

Och jag undrar, sen när blev siffror ekvivalent med matematik? Sätt in vilka symboler som helst i de där sudokuspelen, det funkar säkert finfint. Logikspel påstår Wikipedia att det är. Men … är det verkligen logik? Kanske kan tankesättet att komma fram till vilken symbol som ska sitta var, under givna randvillkor, kallas logik. Och logik är ju intressant.

Men ramarna är bestämda, och lösnigen är (ska vara) entydig. I sudokufallet ska tankarna leda fram till en lösning! Det är bara att hitta den. Och jag inser plötsligen varför jag inte gillar sudoku! Det är ju hur trist som helst om randvillkoren är sådana att bara en lösning är möjlig! Jag vill ha friheten att skruva på randvillkoren för att komma fram till olika lösningar. Jag vill testa olika vägar, olika möjligheter och se resultaten av olika val.

Utom möjligen ibland, på jobbet … Då kunde jag, någon yttepyttig enstaka gång när jag känner mig lite trött och sliten i den stackars hjärnan, för att inte tala om ögonen efter allt stirrande på datamängder och beräkningsresultat, när timmen är sen, och resultat måste levereras, önska att uppgiften varit ett sudokuspel. Möjligen.

Mitt mål, möjligen konstruerat i efterhand, var att klara något jag aldrig klarat tidigare. En obloggad månad! Och det lyckades. September 2007 går till historien som den första obloggade månaden i mitt bloggliv. Om det blir fler och längre, eller inga alls, det vet man aldrig.

Månadens viktigaste fråga, i alla fall officiellt; “Vilken är den viktigaste matematiska uppfinningen för ditt arbete?”, och jag svarar tveklöst Numerisk analys, dvs hur man hanterar partiella differentialekvationer på ett praktiskt användbart sätt, så man får en siffra på slutet.

Möjligen kan man roa sig med basbyten när man vill koppla av.

Eller åtminstone matematiskt begripligt förklarad.

Nu har det ju iofs funnits en formel ända sedan 1952, men den gällde tvådimensionella bubblor och hur kul är det att dricka tvådimensionell öl?! Nej just det. Därför har den inte varit praktisk användbar heller, den formeln.

Detta genombrott kommer givetvis att revolutionera såväl öldrickandet som förståelsen för kärnreaktorns dynamiska kokningsegenskaper! Tror jag.

Det finns olika sätt att frysa på. En massa olika frys-sätt. Och alla har de sina speciella kännetecken och motåtgärder. Det finns vanligt element-frys, det är när man fryser för att man glömt att sätta igång elementen i sitt hem. Elementfryset är nära besläktat med väder-fryset, som man fryser när man är utomhus och klädd i för o-varma kläder. Sen finns det trött-frys, och dess nära besläktade variant hunger-frys. Hunger-frys är lite ologiskt, för om man fryser huttrar man, och om man huttrar gör man av med mer energi, och så blir man ännu hungrigare.

Om man springer ett par mil kan man råka ut för tränings-frys. Detta frys är nära besläktat med sex-frys. Och även förlossnings-frys faktiskt. Det finns en nio månaders återkopplingsmekanism mellan sex-frys och förlossnings-frys. Men eftersom de flesta inte lägger märke till det pga den långsamma återkopplingsprocessen, så kan det hända att man råkar ut för det flera gånger. Däremellen finns faktiskt graviditets-frys också som komplicerar saken, men det är mer besläktat med hunger-fryset och trött-fryset.

Givetvis finns också feber-fryset. Då känns det som det kryper saker precis under huden också.

Det är bra att känna igen de olika frysen, eftersom det vore dumt att sätta igång elementen när man egentligen är hungrig.

Häromdagen trodde jag att jag höll på bli sjuk, jag frös på jobbet, och avfärdade samtliga av de ovanstående frysen ett efter ett, utom feber-fryset. Men, jag blev inte sjuk, och nu inser jag vad det var frågan om! Det var de hemliga testerna av kvantdatorn! Det är banne mig inte konstigt att man fryser på kontoret när ljuset hålls vid den absoluta nollpunkten!

Nu ska SI-systemet införas för månfärder. På sätt och vis är det ju bra, för världen är full av klantiga ingenjörer. Hm, är de verkligen ingenjörer om de är klantiga? På något sätt känns det som det är en paradox att säga klantig ingenjör … , men det vet man ju hur det är med skolan nuförtiden, annat var det förr (förr defineras som typ 20 år sen). Men nu var det meter och månen ja. Alltså, det är ju lite tråkigt om allt ska vara standardiserat och tillrättalagt.

Nej, jag tycker faktiskt vi ska göra tvärtom. Varje land, eller varför inte varje stad, eller vem som känner för det, får införa sitt eget mått-system! Tänk vad många som skulle bli sysselsatta med att göra översättningstabeller! Och vad många ingenjörer det skulle gå åt att korrigera alla misstag som skulle göras! Och tänk vad mycket tänka det skulle gå åt. Särskilt om man hittar på variabla mätsystem och olinjära och filtrerade och transformerade. Vem säger att man måste mäta sträcka som sträcka t ex, man kunde mäta det som massa!

En meter är den sträcka vars 1 mm² tvärsnitt väger 1 kg! Det betyder att en meter på asfalt kommer att bli något annat än en meter på … gräsmatta! Det tycker jag skulle vara uppfriskande. Det betyder förmodligen att en meter gräsmatta är längre (mätt i t ex nutida meter) än en meter asfalt! Och är inte det ekologiskt så säg!

Det är jobbigt att vara ett geni.

Antag att man löser ett problem, och nu snackar vi inte hur man packar in öl i kylskåpet på ett optimalt sätt, även om det kan vara ett intressant problem i sig, som faktiskt tangerar hur atomer i molekyler, i kristallina strukturer, formerar sig ibland, t ex som hexagonal tätpackning, utan nu snackar vi Poincarées förmodan, vars lösning jag skissade lite på och som förmodas lösts av ryssen Perelman. Faktum är att han löst det så bra så att det anses vara 2006 års största vetenskapliga genombrott!

Och vad är då problemet egentligen?! Jo, det är ju inte så himla lätt att få andra att tro att man har bevisat det man har bevisat, inte ens när det gäller något så logiskt som matematik. Anta att man lyckats få till de logiska tankekedjorna på ett vattentätt sätt, det är ju en sak … men sen ska ju någon granska det och förstå att det faktiskt är vattentätt, bevisat och löst! Och det krävs ju en någorlunda genialisk person, eller till och med flera, till det också. Så om det främsta geniet löser problemet är det ju inte alls säkert att näst-genierna förstår det! Vilken ohygglig frustration! Jag förstår att Perelman är ute i skogen och plockar svamp medans de mindre, med tankemedel, bemedlade näst-genierna försöker förstå sig på hans lösning.

Jag har en lösning på detta problem, att det är svårt för granskare att granska alltså, ja egenligen har jag ju en lösning på Poincarées förmodan också, den där korta eleganta, och om Perelman inte vill ha milleniumpriset så kan jag tänka mig att offra mig och ta emot det, jag är inte så kinkig med så’nt. Möjligen kan det vara svårt att förstå beviset, det förstår jag. Men det där med att granska genialiska bevis. Lösningen på det är att inte låta genierna göra så’na arbeten, det vore bättre att genierna granskar det som näst-genierna gjorde, det skulle bli ett mycket effektivare granskningsarbete då. Mycket säkrare bevis.

För tänk om det nu inte är så, som förmodas, att badbollen är den enda tredimensionella ytan som täcker en fyrdimensionell kropp?? Tänk om det finns fler? Vi skulle stå inför ett paradigmskifte av överväldigande dimensionella proportioner!

The High Priestess, det är jag det. Så, ja … ställ frågan, jag kan de hemliga svaren! Eller så hittar jag på nå’t, det är väl inte så himla noga. Hur fel kan det bli, liksom??

What Tarot Card are You?
Take the Test to Find Out.

Via min månkollega Siv.

Jag blir lite bekymrad. Inatt drömde jag en konstig dröm, det var en massa folk och det hände en massa saker. Och det var ju konstiga händelser, förstås, men så är det ju i drömmar, inget att bekymra sig för normalt. Men … det var en sak som gjorde mig väldigt konfunderad i alla fall; jag drömde att jag åkte hiss. En rund hiss, helt glasad som gick på nå’n typ av räls. Först rakt upp och sen snett uppåt, högt som tusan, och snabbt som sjutton. Och det var väl inget märkligt just det heller, förutom att när hissen åkte fort uppåt så åkte jag också upp i taket på hissen (se schematisk skiss nedan)! Det är ju fullständigt ofysikaliskt!

Och det verkar helt orealistiskt att jag skulle drömma så … fel. Det skulle ju vara förödande om drömfysiken fallerade på det sättet. Nej sanningen är den att jag helt enkelt har drömt om ett sätt att verifiera gravitationsvågornas existens. Sådär, nu kan någon fortsätta forska om det, medans jag tar hand om lösningen på andra fysikaliska problem inatt.

Vilka är de två följande talen i denna talserie:

22 84 69 277 39 50 27 61 85 ….

Nejmen så tokigt!

Tänk när jorden definieras om till rymddamm! Vad blir vi då? Dammkorn?

Undrar om det är första april idag?

Nej, en dubbelkoll visar att det inte är det. Eller så är det det i någon annan tidsskala, det är ju fullt möjligt, antar jag. Och det är väl inte orimligt att det skulle vara just det hos NASA, heller. Så’nt med rymden, det vet man ju hur det är, tvillingparadoxer och allehanda relativistiska effekter. Om de tappar bort en månlandning eller två, det är normalt svinn. Hoppas de inte tappar bort månen bara, eller någon annan viktig himlakropp.

Ibland kunde det vara kul att vara osynlig, t ex om man vill ta något godis utan att barnen ser det, eller något annat hemligt.

Den här artikeln; Scientist thinks invisibility possible in future ger i alla fall en liten vink om hur man skulle kunna gå tillväga. Det är bara att störta ut i snickarboden och börja konsturera den där dräkten som böjer ljus, kröker rymden.

Eller så kunde man kanske lite på paranormala fenomen, tänk att bara sitta i soffan och bli osynlig! Det är bäst man tänker ut något riktigt roligt att göra ifall man skulle råka bli osynlig … så man kan passa på ifall det inträffar. Man kunde kanske passa på att testa hur fort bilen går, utan att behöva köra på autobahn?

Iofs får man väl säga att titeln är felvisande, för all matematik är givetvis intressant på alla och olika sätt och vis, naturligtvis. Den här talserien illustrerar det som för tillfället fångade tankarna, för jag funderade på vad man kan använda det till. Inte för att det inte är roligt i alla fall, utan att användas, det ser man ju, och inte för att jag inte tror att det finns något användningsområde, det gör det ju alltid, något man vet eller något man inte vet. Och vet man inget är det ju utmärkt till kryptering, t ex. Och kryptering är kanske bland det allra första matematiska man kommer i kontakt med som barn!

Ånej, kom igen nu, erkänn, du hade också ett hemlig skrivbok med ett hemligt språk som du och din kompis hittade på! Med en kodnyckel upp-och-ner på sista sidan!

Primtalsöknar:

1 2
2 3
4 7
6 23
8 89
10 139
12 199
14 113
16 1831
18 523
20 887

osv ….

Jaha, det var det man förstod! Jag visste det, jag kände det på mig! Universums konstanter har ändrats! Inget är längre som förut, detta kommer att inverka storartat på våra liv. Antag t ex att ljusets hastighet minskat, det betyder att vi kommer att få midnatssol även på dessa breddgrader, eftersom ljuset från solnedgången inte kommer att nå jorden förrän solen gått upp igen (tänk inte för mycket nu, lita bara på mina prediktioner … och Doppler ).

Det här, med konstanterna, har man listat ut genom att jämföra gammalt och nytt ljus och sett att de krafter som håller ihop atomerna ändrat sig yttepyttelitegrann. Och det lyckades man lägga märke till fastän effekten är för liten för att märkas!

Efter envist envetna påtryckningar skulle jag äntligen ta och skriva den där bloggen som handlar om några vanliga, trevliga, matematiska begrepp såsom ekvivalens, implikation, likhet och identisk likhet.

För att förklara dessa begrepp, deras identiska likheter och ekvivalenta skillnader, på ett pedagogiskt oklanderligt sätt, tänkte jag ta hjälp av internet. Man kan nämligen hitta allt möjligt på internet och istället för att skicka några tjocka tunga böcker, jag skickar hellre vackra vykort, så tänkte jag det kunde vara smidigt att liksom bara referera till några praktiska sidor.

Så jag började leta. Och då hittade jag en beskrivning av projektet Att bli en mattemänniska, där man frågar sig vad som gör att man utvecklar ett intresse för matematik! Vad intressant! Förutom att jag mer ställer mig frågan vad det är som gör att man inte utvecklar ett intresse för matematik. Men jag antar det är som med gokart och golf, endel tycker det är roligt att åka fort själva, andra tycker det är skojigare att se till att bollar åker fort. Dvs, endel tycker det är roligt att lösa ekvationer snabbt själva, andra tycker det är roligare när ekvationerna snabbt snurrar runt i huvudet. Så måste det vara.

Det betyder att jag i själva verket bevisat att om man tycker det är skoj att köra gokart, då implicerar det att man är mattemänniska!

Och det tycker jag är fascinerande, att man med hjälp av internet kan bevisa något annat än det man tänkt bevisa från början! För det råder ju på inga villkor identisk likhet mellan begreppen ekvivalens och implikation!

Va’, de vill slopa planeterna?!

Jag som just hittat en ny:

“Nature is an infinite sphere of which the center is everywhere and the circumference nowhere.”
Pascal, Blaise (1623-1662)

Lite morgonslösurf och vips hamnade jag här! Varför hamnade jag inte här istället?

OK, jag erkänner jag sökte på interesting mathematics, istället för boring politics.

New Horizon är påväg mot Pluto!

Det är ju nämligen såhär, att alla människor består av atomer och en massa kvantpartiklar, och förmodligen något mer som de presumtiva nobelpristagarna ännu inte kommit på. Och relativitetsteorin är ju en fysikalisk teori, som beskriver rummets och tidens egenskaper, och som starkt har påverkat vår vetenskapliga världsbild. Rumtiden påverkas av materia, och gravitationskraften är en geometrisk egenskap hos rumtiden. Och med tanke på att Pluto ligger så väldigt långt bort, aldrig kan ses med blotta ögat från jorden, och dessutom associeras med egenskaper som osynliga krafter, är det skoj att vi äntligen, ja om nio år då, tålamod är en dygd, ska få veta allt om den mystiska planeten.

Det är ju skillnad på planeter som den energiske Mars, harmoniska Jupiter och kärleksfulla Venus till exempel, som man kan se som starka stjärnor på himlen då och då, till exempel nu, de vet man ju mer var man har.

Men Pluto … än så länge sen man ju bara verkningarna …

Jag känner att jag vill leva upp till de seriösa googlingarna som hamnar här i min blogg, så jag tänkte helt enkelt ta och berätta hur en kärnreaktor fungerar. De där med neutroner och fission du vet. Det är enkelt.

Såhär är det: en kärnreaktor är full av kärnor. Atomkärnor, av uran (ja, ok det är väl lite elektroner med också om man vill vara petig), inte körsbärskärnor. Lite olika sorters uran. Gul och blå och så. Ja, uranet är förstås inte ordnat i kaos, utan mer regelbundet cylindriskt, och snyggt. Sen pumpar man vatten genom uranformationen, och så börjar det bubbla lite av glädje när vattenmolekylerna möter neutroner från uranet och värme uppstår. Vattnet spelar lite ping-pong med neutronerna, så att de blir trötta och lite långsammare. Och när det är långsamma kan de knuffa till andra atomkärnor så de slänger ut neutroner (för om de är för snabba rusar de bara förbi utan att knuffas). Och, ja, så bubblar det mer och mer, och vattnet blir till vattenånga, som när vatten och eld möts, och så åker vattenångan genom turbinerna som alstrar strömmen till din dator, och din diskmaskin. Och när ångan gått igenom turbinerna så åker den till en liten kylanläggning som coolar ner det en aning, till vatten igen, och vips är det färdigt för nya träffar med uranet. Ja, och sådär håller det på.

Så, nu behöver vi inte fundera mer över det. Klart !

Och om man nödvändigtvis vill veta lite mer, kan man t ex läsa här.

Saturn’s moons in brief encounter:

Intergalaktisk attraktion:

Men, varför måste galaxerna ha så tråkiga och oromantiska namn?? NGC92, NGC87, NGC89 … Vad är det för fel på Knatte, Fnatte och Tjatte?

Sen tänkte jag det kunde vara skoj om man hittade något nytt grundämne i de här galaxerna, de ligger ju så långt bort, så det borde väl inte vara omöjligt. Grundämne 177 tycker jag man skulle hitta, jag paxar det, det heter härmed Thebium, jag vet att det finns! Det har speciella egenskaper, om man blåser lite på neutronerna så utsänder de ljus i olika våglängder. Faktum är att man kan använda det som energikälla, slår det mig just. Jag ska tänka en stund och utarbeta tekniken där.

Pluto skänker rikedomar och växtkraft, eller om det var Pluton kanske, i alla fall inte Plutonium, och nu är hemligheten avslöjad, kolla-kolla, några månar till:

Ett ovanligt ämne i min blogg: Sex bortom denna värld.

Alltså, tips NASA: var det inte den typen av aktiviteter de hade holodeck till i Star Trek??

Nu förstår jag varför jordens magnetfält (axeln) avviker från jordens rotationsaxel! Jag hittade problemet idag, räknade lite på det och ritade lite. Det röda är magnetfälten kring varje kabel, och det blå är det resulterande magnetfältet inklusive dess riktning:

Det är ju exakt de 11,5 grader som magnetfältet tiltar!

När jag var liten bodde min bästa kompis och jag sådär 100 meter ifrån varann, och vi hade våra rum så att vi kunde se varandras fönster. Vilket givetvis var som gjort för kommunikation. På den tiden fanns inte datorer hemma hos alla på samma sätt som idag, så enda chansen att kommunicera när man var inomhus var och en hos sig, var att använda telefonen, eller skrivbordslampan. Morse-alfabetet kände vi inte till när vi var tio år, så vi hittade på ett eget alfabet, och så blinkade vi korta meddelanden med lamporna till varann. Det var ju inte helt störningsfritt, naturligtvis, ibland blåste det så att trädens grenar gjorde blinkandet tvetydigt, ibland körde lastbilar förbi och liksom snodde vissa blink.

Och nu läser jag att denna teknik, möjligen i något förfinad form används för oforcerbar kryptering! Nämligen så kallad kvantkryptering!

kvantkryptering, kvantkryptografi, användning av metoder grundade på kvantmekanik för att åstadkomma säkra kommunikationssystem, framför allt metoder för att etablera oforcerbara krypteringsnycklar. […] Kvantkryptering är en metod att etablera en sådan krypteringsnyckel i den meningen att varje försök att avlyssna kommunikationen ofelbart avslöjas.

Om man försöker avlyssna så ändras “kryptokvanta” (fotoner), och det märks! Precis som när grenarna kom ivägen för våra lampblink!

Jag funderar på att använda denna teknik igen, för att lösa problemet med lösenord och krypteringsnycklar. Det finns nämligen ett problem med dem. Problemet med att komma ihåg dem. Efter några om och men lyckades jag med krypteringen av mitt lilla trådlösa nätverk. Med en kodnyckel enligt ett eget litet system. Mina system för lösenord är vanligen statiska eller stokastiska, och för de stokastiska måste jag skriva upp lösenorden. Men det har jag också ett fiffigt system för, jag skriver lösenord och kodnycklar på olika lösa lappar som jag lägger här och var i huset, tillsammans med annan information. Det kan vara tillsammans med telefonnummer eller kom-ihåg-listor eller mått på något. Jag brukar inte skriva var någonstans lösenordet går heller.

Så på det hela taget har jag ett ganska säkert system, förutom det ytterst lilla problemet att det kan hända att jag glömt var lappen med just det lösenordet ligger. Det problemet har jag löst på det sättet att jag sällan slänger några papperslappar. Det kan ta tid att leta fram, men jag är nästan alltid förvissad om att lappen finns - någonstans! Och om jag har svårt att hitta, borde skurkarna också ha svårt att hitta.

Men kvantkryptering låter onekligen som en attraktiv metod för att hålla papperslappshögarna i huset på ett minimum! En metod för ordning och reda, helt enkelt.

“Having a sense of beauty and aesthetics is an important part of being a scientist.”

Är det inte det jag alltid har sagt och hävdat och slagits för kanske?! Mot alla som tror att matematik, eller fysik också för all del, är torrt och tråkigt och bara en massa regler och procedurer hit och dit! Hör här: det är det inte!

När man tänker efter, om man inte får symmetri och vackra lösningar på problem, då har man gjort fel. Vilken annan vetenskap kan uppvisa så’na självreglerande egenskaper??

Fler färgtransformationer:

(Läs resten av artikeln också, himla intressant, och sant, tycker jag!).

Minnet är en kul grej, tänkte jag. På rent ingenjörskt vis tänkte jag att det borde bestå av flera komponenter och steg innan det förvanskas i hjärnan. Först själva data, ett objektivt faktum, elektroner och neutroner och protoner och kvarkvar och spinn och allt vad det är, i en bestämd konstellation. Alltså allt det som t ex utgör en mörkgrå kakelplatta. Sen ska mina ögon se den där kakelplattan, och eftersom jag har en viss idé om hur det ska se ut där den ska sitta, en idé som kommer av ett annat minne, som är några år gammalt och kanske möjligen blivit förvanskat och förskimrats av tidens tand, så ser mina ögon kakelplattan i ljuset av det minnet. Redan där har det blivit en transformation av kakelplattan. På vägen från kakelplatteaffären har jag tänkt lite mer på hur kakelplattan ska sitta, och hur det ska se ut runtomkring den och hur det kommer att kännas i badrummet där den sitter. När jag gör en så vanlig badrumsaktivitet som borstar tänderna t ex. Och när jag då och då gör någon mer glamorös badrumsaktivitet som tar ett skumbad med levande ljus i hela badrummet och bra musik. Kakelplattan måste funka i ett brett spektrum liksom, och nu förvanskas den ytterligare litegrann då. Sen lagras den i mitt minne på detta förvanskade vis, eftersom jag bestämt mig för den. Och då har den alltså lagrats in som den för ändamålet och rummet mest passande kakelplattan man kan tänka. Såhär ungefär kan det stiliserat gå till:

Och medans jag tänkte på minnet, läste jag lite på NE, och under rubriken Nya uppslagsord i urval, hittade jag

mnestisk (latin mne´sticus, av grekiska mne´me ‘minne’), som avser eller hör till minnet.

Det var ett kul ord, och det slog mig att det måste vara den här kakleplattelagringsprocessen i minnet som gör att överenstämmelsen mellan vad jag ser på Stora-Arrangemanget-för-Barn, typ något Äventyrsbad med en massa aktiviteter, överenstämmer så dåligt med vad jag får höra …

Jag ser en massa barn som ligger och skriker på marken, illröda för att de inte får åka något, och jag hör föräldrar som pratar mellan tänderna, också illröda i ansiktet. Jag ser barn som vägrar åka hem, fastän de är så trötta så de bara gråter och föräldrar som ömsom lirkar, ömsom mutar, ömsom hotar samma barn för att få dem att gå utan att släpa dem med sig, skrikande …

Sen hör jag om den fantastiska semestern, och hur otroligt lyckad särskilt dagen på Äventyrsbadet var, hur mycket barnen uppskattade allt och hur trevligt familjen hade det med alla aktiviteter.

Visst är det konstigt??

Not Mina barn bär sig givetvis inte åt på det ovan beskrivna sättet, med skrik och vrål alltså, jag kan bara minnas trevliga aktiviteter. Sånär som på någon muta med glass i bilen vid något enstaka undantagstillfälle.

Avdelning flygteknik:
Stora Son och Lilla Son förde ett naturvetenskapligt samtal om hur flygplan kan flyga. Enligt Stora Son gör vingens rundning på ovansidan att luften flyger rakt förbi där vingen böjer av, och det blir för lite luft jämfört med på undersidan. Så den för myckna luften på undersidan gör att vingen trycks uppåt. Enligt Lilla Son är det inte alls på det sättet, utan på översidan trycker den blå kraften och på undersidan trycker den gula kraften på vingen. Och den gula kraften är starkare, därför trycks vingen uppåt. Dessutom var det en rymdfärja som flög in i en stjärna och exploderade, så-det-så, drämde Lilla Son till med för att riktigt understryka sin förståelse för och sina kunskaper om flygande i allmänhet och rymden i synnerhet. Jag undrar vilket TV-program de sett på och tolkat? Men jag är glad att de är flygtekniken på spåret, att de överhuvudtaget funderar på frågorna …

Avdelning vardagsmatematik:
När vi köpte glass idag, tre stycken likadana, ville kassörskan ha 29 kronor för det, och gav mig 21 kronor tillbaka på min 50-lapp. Med tanke på att glassarna kostar heltal kronor tyckte jag det var märkligt att hon kunde få den summan (29/3 är inget heltal) … men hon såg ut som ett frågetecken när jag sa det. När jag sen sa att eftersom glassarna kostade 7 kronor styck borde det bli 21 kronor, log hon, gav mig en femma till och sa ” Självklart, jag behöver nog kaffepaus!”. Jag sa inget mer, utan tog förlusten av tre hela kronor med stoiskt jämnmod …