Såhär dagen före årets sista dag, mitt under en två veckors vinterledighet (nåja, vinter och vinter), är det ju naturligt att tänka på sin arbetsplats i det rosa skimmer som bara några dagars frånvaro kan skänka. Hur är det egentligen på jobbet?
You’re safe. As long as you don’t leave. Even if people behave in a sane way it might still be because they are trained to do so.
Visst är det viktigt att njuta av alla de små sakerna i vardagen, som till exempel skönheten i den här ekvationen:
eller glädjen över att åter påminnas om denna boks eviga värde!
Medans jag funderar över de blogginlägg som redan kommenterats, tänkte jag på en sak som jag inte tänkte på innan, när jag tänkte skriva det där jag egentligen skulle ha skrivit när jag tänkte på den omvända bloggen.
Jag tänkte på att egentligen är ju allt fysik. Det kom jag på idag på vägen hem från jobbet, eftersom jag tänkte på hur det skulle vara att jobba som ekonom eller jurist eller samvetsvetare eller något annat mer eller mindre obskyrt och luddigt. Jag försökte liksom tänka mig in i situationen att jag kom till jobbet på morgonen, som samhällsvetare t ex.
Nu när jag kommer till jobbet, så kör jag igång datorn, kollar mail, svarar snabbt om det är något
Om jag vore ekonom skulle jag tjata på alla företagets medarbetare att lämna in sina tidredovisningar eftersom månadskiften är för ekonomer som skillnaden mellan liv och död för normala människor - ett prediktionsproblem.
Om jag vore politiker skulle jag försöka lista ut hur jag skulle stanna kvar på samma jobbe efter valet - ett optimeringsproblem.
Och vad har modellering, prediktion och optimering gemensamt? De är ju fysikens matematiska metoder!
Dvs, allt är fysik!
QED
Denna insikt gav mig plötsligen en öm medkänsla med företagets tjatiga ekonomiavdelning …
Antag att man sitter och jobbar, skriver litegrann på en rapport, och tänker litegrann. Då kan det hända sig att innan man vet ordet av har man hittat lite annat roligt, också, som den här sidan med matematiska nyheter, eller varför inte ett fotogalleri, och vips har man fixat litegrann med någon bild:
Och sen när man är klar med det, kan man återgå till rapporten. Det är som fikapaus ungefär.
En noggrannare titt, upp-och-ner, och fram-och-bak, och kisa med ögonen och vända hjärnan ut och in, gav insikten att skrivarpapperspåfyllningsmänniskosymbolen på skrivaren i själva verket är ett frågetecken (?)! Det finns nämligen ett frågetecken på skrivaren som man kan trycka på. Och vad gör man när man står där och skrivaren blinkar och säger att den vill äta papper, jo man undrar ju vad man ska göra åt det. Alltså är ett frågetecken en hyfsad symbol trots allt.
Ja, så när den lilla symbolen återigen blinkade på skrivaren tryckte jag på frågetecknet för jag var ju nyfiken på vilken information, vilka instruktioner, vilka revolutionerande insikter som skulle ges och inses:
“Den aktuella utskriften kräver att det begärda papperet läggs i skrivaren. Tryck på start om utskriften inte fortsätter sedan du har lagt papperet i facket.”
LIX=45, på gränsen till obegripligt alltså! Det vore bättre med en skrivarpapperspåfyllningsmänniska!
Obstinate, stubborn, unyielding, pertinacious, headstrong, pigheaded, mulish, persistent …
Jag letade egentligen efter ett bra ord för entydig, på engelska. Entydig är ett bra ord. Jag gillar inte riktigt unambiguous, men det får väl gå då. Men bredvid entydig i ordlistan står envis, och det fanns det många ord på engelska för.
Unyielding unambiguous?
På kaffeautomaten, som fräser och gurglar, och tar god tid på sig att fixa färdigt min kopp, blinkar Ditt kaffe är serverat FB. Varenda dag, flera gånger om dagen, undrar jag vad FB står för. Jag skulle vilja att det stod för något i stil med Förbannat Fort, eller Fort Som Fan, men det stämmer ju vare sig som förkortningar eller med verkligheten. För Betraktande? Men det verkar ju onödigt, jag vill faktiskt dricka kaffet, inte bara betrakta. Fullständigt Bryggt? Ja, med den tid det tar så räknar jag verkligen med det. Fantastisk Bragd? Som att maskinen sa “Yes, jag fixade det denna gång också”. För Beskt? Fransk Brygd? Felaktiga Bönor?
Skrivaren är också en lustig filur. Jag skriver ut min gedigna rapport, och det slår aldrig fel, det är slut på papper. Skrivardisplayen blinkar också, allting blinkar och flashar. Fyll på A4-papper i Fack 2, sen blinkar den lite till Tryck på konstig symbol för hjälp. Aha, tänker jag, med mitt skärsår på tummen som just läkt, jag tycker inte det är kul att hålla på med papperspåfyllningar i skrivaren, jag kan få hjälp! Den konstiga symbolen som visas överensstämmer inte med något man kan trycka på som sitter på skrivaren, men faktiskt ser det ut som en stiliserad människa … det betyder helt enkelt att jag kan gå och be någon människa om hjälp att fylla på papper! Det finns en skrivar-papper-påfyllningsmänniska på kontoret! Det gäller bara att hitta den som bäst överensstämmer med symbolen!
Papperspåfyllningsmänniska!
Uppdatering: Om man skrollar snabbt upp och ner kan man få skrivapåfyllningsmänniskan att hoppa på ett animerat sätt, la jag märke till när jag testade manuella maximala musrullknappshastigheten! Så kul tycker han det är att fylla på papper, uppenbarligen 
!
När man väntar på att datorn ska räkna färdigt, kan man greja lite, bara för det är kuligt.
Efter timmar av mödosamt tankearbete och beräkningar i flera steg, får man resultatet:
Visst är det mödan värt !?!
Det finns mycket som tyder på att det är semestertider, förutom möjligen mina arbetsuppgifter då:
- Ingen trafik på morgnarna, några enstaka långtradare är ute och åker i morgonsolen.
- Mycket, orytmisk, trafik på kvällarna (var är pendlarrytmen??).
- Man kan parkera bilen fem meter från entrén till kontoret.
- Low Toner i skrivaren.
- Kopieringsapparaten jäklas mer än vanligt.
(Båda ovanstående punkter kan skyllas på semestrande sekreterare!)
- Det är väldigt tyst i kontorslandskapet. Det enda som hörs är enstaka svordomar från ingenjörer som förmodligen tänker på semester istället för beräkningar (och då går det som det går!).
- När någon pratar jobb i telefonen avslutas samtalet med “Vi får ta tag i det där i augusti”
- Tyst telefon och långsamt rassel i mailsystemet.
- Arbetsro!
Nejmen, vad har hänt här?! Ingenting på flera dagar! Jag måste uppfinna en bloggtextgenerator!
Jag har kommit på hur högarna på skrivbordet växer och hur jobbet jobbar sig själv!
Såhär går det till: Man byter skrivbord ett par dagar, det gör man eftersom hårddisken på ens egna dator kraschar och då lånar man en kollegas plats och sitter där ett tag medans någon lämplig person jobbar med hårddiskbytet. Och kollegan har ett rent skrivbord och själv har man miljoner saker att göra med tillhörande miljoner dokument och anteckningar. Så då lägger man ju dokumenten på kollegans skrivbord medans man sitter där. Det är helt naturligt. Och det ser ju inte ut att vara så himla mycket, eftersom man är van vid sitt eget skrivbord med 30 pärmar och femton tjugocentimetershögar med papper. Och när papperna får se att det finns mycket plats att expandera på, så gör de det! De expanderar exponentiellt, värsta tänkbara tillväxtkoefficient, helt automatiskt! Ur luften utkristalliserar sig papper och lägger sig på skrivbordet.
Och jag tror det är en typ av utjämning mellan världar. Jag tror att papperna teleporteras till den här världen för att de andra världarna ser det tomma skrivbordet och tror att jag är slö helt enkelt! Då jobbar Thebarna i de parallella världarna som tusan, och så skickar de papperna hit!
Och det innebär alltså, att om jag byter skrivbord då och då, till ett rent och prydligt, så kan jag sitta och slappa och slöa i den här världen, medans jag får jobba som tusan i de andra världarna och producera papper hit. Men jag märker ju inte att jag jobbar som tusan i de andra världarna, eftersom jag sitter här! Det är alltså ordnat till det bästa i alla bästa världar!
Kom nu inte och påstå att ett alternativ till att byta skrivbord skulle vara att städa mitt eget, för det är det inte 
!
Universum, betraktat från en måne, tycks rotera med en fruktansvärd hastighet. Ja, så att alla konturer försvinner och allt går i varann, och det blir som en kontinuerlig röra bara (som tvätten som hamnar utslätad på tvättmaskinstrumman efter centrifugeringen). Det måste ju vara en relativistisk effekt av något slag. Alltså kanske inte precis i tvättmaskinen, det vet man ju i och för sig aldrig, men det var närmast universum jag tänkte på. Till och med människors prat verkar smeta ut sig på liknande sätt till en ljudmassa utan urskiljbara ord med mening, och så ska man försöka passa in ett ord här och där på chans, hur bra går det, jag bara undrar?! Detta märkliga tillstånd kanske beror på att det är runt midsommar nu och ljuset vänder så det blir konstiga randvillkor i banans periferi?
Och jag tänkte att det här är verkligen inte roligt, jag måste göra något! Jobbet är ett lämpligt område att göra något på, för där är det ändå alltid så mycket att göra, så det är bara att rycka tag i något roligt och göra det klart. Idag bestämde jag mig för att jag ska jobba på min karriär som guru. En guru roterar inte, det hör man på namnet, för isåfall skulle det heta gyro. Jag har inte planerat för den på ett tag, gurukarriären, utan låtit det gå lite som det går, liksom. Den, karriären, har fått arbeta sig fram själv. Och så kan man ju inte ha det, eller så kan man det, nej, man måste ju vara lite aktiv! Vidta mått och steg och åtgärder. Idag har jag vidtagit följande mått:
1. Initierat forskningsprojekt
2. Bjudit in mig själv till ett intressant och strategiskt möte
3. Ansträngt mig att tänka ut fiffiga analyser till min studie
Och när man har gjort så mycket, ja, jag har inte bara ansträngt mig att tänka ut analyserna, jag har till och med genomfört dem, då kan man väl få fika en stund? Även om man tänker bli guru?
Uppdatering: Ett karriärsplaneringstips speciellt för kvinnor!
Xtreme Consulting.
Methodology, design, prototype.
Simulate, develop, deploy.
Communication, transportation, aerospace, finance.
Greater levels of perfromance.
Technologies, procedures, object modeling.
Success stories.
Intantaneous, blink-of-an-eye.
Increasing speed, complexity, execution.
Application, decisions, adaption.
Improvement.
Kändes som jag var mitt i en reklamfilm, var tusan står informationen jag söker; ekvationerna som beskriver systemets funktion? Så jag kan se vad det är frågan om, om det är värt att titta närmare på. Men det får kanske inte stå på företagets hemsida, det sk(r)ämmer mer än vad Real-time rule expanding säger?
Förresten valde jag fel kö på ICA, det måste vara därför det går så illa att hitta ekvationerna!
Tänk om man skulle ta och skriva om någonting som man kan, tänkte jag. På jobbet kan jag endel saker, ibland i alla fall, om jag tänker till ordentligt, vissa dagar kan det hända att jag kan något som behövs just då, förutom att hitta på en massa nya saker förstås, det är ju mycket lättare än att samla på sig gedigna kunskaper, men jag vill inte på något sätt framstå som nörd eller insnöad specialist så jag hoppar över det. Inte för att jag tror att någon skulle vilja tro det om mig, det där med nörd, men i alla fall för säkerhetsskull. Hela veckan är förresten full av möten, endel veckor är ju så, så jag hinner ändå inte arbeta med någon Revolutionerande Utveckling just dessa dagar. Idag var det två, på raken, möten, men det gick ju bra, jag tog med kaffe så jag lyckades hålla mig från att somna. Jag tror jag sa några Viktiga Saker också, jo men det gjorde jag nog. Efter mötena var det en som ville ha mitt utlåtande om något, och vi gick och kollade på några plottar, och jag kläckte en Lämplig Idé om hur han skulle komma vidare. Det kändes ju som en Viktig Insats. När jag diskade min kaffemugg (varför gjorde jag det?) träffade jag en annan kollega som ville diskutera Akuta Frågor, imorgon. Och det går ju bra, såvida jag inte måste vara hemma med Sjuka Barn, det är oroväckande snorigt i lägret. Senare imorgon måste jag vara en Stödjande Specialist på ett möte, det är risk att jag somnar då, för det är efter lunch och jag kan lätt förutse att det kommer att bli Iterativt Kontraproduktivt Gnabb.
Ja, så jobbet kan jag inte skriva om, där händer ingenting som jag kan. Men jag är bra på att stöka till, överallt, det är något jag verkligen kan, så det kunde jag skriva om. Problemet har jag insett, är att det är en intuitiv kunskap, det finns ingen instruktion eller process som kan beskriva hur man går tillväga för att åstadkomma stök. Det är självklart att det inte finns det, för om det fanns en process som beskrev det, så skulle man kunna negera den processen och då blev det icke-stökigt. Och eftersom det inte går att ordna icke-stök, finns det ingen process. Och då kan jag inte beskriva det jag verkligen kan. Det är synd.
När man befinner sig i chocktillstånd behövs det att vardagliga rutiner fungerar som vanligt. Om de inte fungerar som vanligt blir de som stora hinder som blockerar alla försök till lösning av de upptornande problemen. En viktig vardaglig rutin som måste fungera är ständig tillgång till hårsnoddar.
Dagen började lugnt, jag fortsatte stryka på min anti-stresslista, ringa kundens specialist, leta bland gamla filer och skicka resultat till kollega, svara på kommentar på den rapport jag skickade igår. Men, sen körde det ihop sig. Granskning. Det är inte min favorituppgift, men är man specialist så är man, då får man leva upp till det då och då och granska vad andra försöker åstadkomma på området. Så jag började med rapporten. Och vad gör man när man känner att man skulle vilja skriva om redan första meningen?! Jo, man stålsätter sig inför de resterande fyrtiosju sidorna. Man upprepar mantrat “man uttrycker sig på olika sätt, man uttrycker sig på olika sätt, man uttrycker sig på olika sätt”. När man har lästa om meningarna i första avsnittet tio gånger upprepar man mantrat “man får uttrycka sig som man tycker är bäst, man får uttrycka sig som man tycker är bäst, man får uttrycka sig som man tycker är bäst”.
När man sen får den andre granskarens kommentarer, ett trettiosidigt dokument, och inser att det är mer än tekniska kommentarer som ligger bakom dem, vilket kräver både medling och synkronisering av mig, och man dessutom blir påmind om en annan granskning som man har glömt bort att man ska göra, det är då man hamnar i ett chocktillstånd, sk RSS (Review ans Synchronize Syndrome). Då är det dags att kavla upp ärmarna. Och det är då man skulle behöva den där hårsnodden.
En egenskap som krävs i mitt jobb, och säkert många andras, är viss immunitet mot stress. Krävs och krävs förresten, men det är i alla fall praktiskt med lite immunitet. Stress finns i luften i form av så kallade stressmoln. Om man springer in i ett så’nt infekteras man av stress. Smittan kan vara mer eller mindre allvarlig. Långa, grundliga studier, och systematiskt empiriska undersökningar har gjort att jag utarbetat förmågan att undvika stressmoln till en ren konst. Jag ser dem komma, stressmolnen, virvla omkring som tornadon i kontorslandskapet och sätta klorna i intet ont anande, försvarslösa ingenjörer. Det får ingenjörerna att studsa upp från sina stolar, yra omkring och kräva granskning av rapporter genast eller att möten om något hålles inom en kvart (ja beslut måste givetvis fattas också).
Idag råkade jag vara mindre uppmärksam, ett stressmoln (kanske de utvecklas och blir resistenta mot mina utarbetade metoder?) attackerade mig plötsligt och vips fann jag mig yra omkring, i mitt fall till kaffeautomaten, under tiden som hjärnan smattrade fram listor på vad som borde göras samtidigt som den visade mig kalendern (dumt med simultanförmåga insåg jag, jag måste lära mig att stänga av den ibland) så jag riktigt såg hur antalet aktiviteter som bör klaras av vida överskrider den tid som är kvar till midsommar.
Så vad gör man då? Man tar fram plan B förstås!
Plan B är att göra en lista. En lista på vad som ska göras. Men inte vilken lista som helst. Målet med listan är att den snabbt ska klaras av, och ge en illusion av gediget och effektivt arbete. Därför måste man noga välja aktiviteter att sätta upp på listan. Det kan inte stå: utveckla ny metod att analysera experimentella data, inte ens om man faktiskt håller på med det. Nej, för det tar lång tid, och det kommer man inte att bli klar med under det här året. Alltså bidrar det till ökad stress i just det här fallet, även om det vanligen bidrar till minskad stress eftersom det är rogivande att fiffla med ekvationer och små beräkningsprogram. På listan ska det stå: svara på mail från projektledare B, svara på mail från specialist W, skicka preliminär rapport till N-gruppen, delta i möte och bidra med åsikter, hitta på något att tycka till om, maila till projektdeltagarna och kräv dem på rapport om framdrift, skicka rapport för granskning till kollega K, hitta på en idé till ett utvecklingsprojekt och skicka till chef L, och liknande uppgifter. Det viktiga är att det är snabbt avklarade uppgifter, att de är många och att man har dem uppskrivna på en lista, helst skriven med rött bläck så det riktigt syns att man stryker dem en efter en. Tar det för lång tid att svara på mailet från projektledare B, så kan man maila att man svarar senare. Det är en snabbåtgärd som också gör att man får stryka på sin lista.
Är man fortfarande stressad efter dessa illusionära åtgärder, finns det ytterligare två knep kvar att ta till för att defintivt mota stressen. Den ena åtgärden är att äta lunch vid skrivbordet, det funkar oavsett om man betar av sin lista eller får för sig att göra något annat. Det andra är att ta en macka ur automaten på sen eftermiddag och sitta vid skrivbordet och äta, det ger också illusion av att man jobbar lite extra. På samma sätt som vid lunchen fungerar det oavsett om man verkligen betar av sin lista, eller om man t ex, rent hypotetiskt givetvis, skulle få för sig att blogga.
Man ska vara glad åt de små förmågor man besitter. Om man till exempel kan vifta på öronen så ska man vara lycklig för det. I förmågornas rike råder frihet, jämlikhet och broderskap. Alla förmågor har ett värde och kan användas i det stora maskineriet. Samma förmåga som kan vara en oförmåga vid ett tillfälle kan visa sig vara en superförmåga vid ett annat tillfälle. Skulle man kunna säga om man var pessimistiskt lagd, alltså. Men eftersom man inte är det, så är alla förmågor användbara på alla sätt, bara de används vid rätt tillfälle.
Som förmågan att förtränga förfärligt förtröttande förberedelser. En synnerligen välgörande förmåga. Ja, det är dags för föredrag igen. Att hålla föredrag är kul. Men att förbereda föredrag är tröttande till den milda grad att det ibland kan hända sig att jag glömmer bort det. Just denna gång glömde jag inte bort det, ånej, bilderna har varit klara i en vecka. Lite finputsning bara, flytta runt lite, byta färger, ändra typsnitt och greja här och där. Klart. Nöjd.
Tills jag kom på att jag kanske borde tänka igenom vad jag ska säga också. Nu är föredraget bara en timme, jag valde tiden själv med tanke på att jag förmodligen kan hålla låda en timme utan förberedelser i just det ämnet. Men i alla fall, tillslut smyger sig lite ambition på, och man (dvs jag) tycker att jag kanske skulle försöka att för en gångs skulle hålla en väl föreberedd och strömlinjeformad presentation utan att bläddra mellan bilderna och komma på saker till höger och vänster. Alltså jag tänkte att jag kanske skulle ge ett proffsigt och minimalt förvirrat intryck för en gångs skull?
Så jag tänkte jag tittar igenom bilderna en gång också, nu när det är klart. Så det gjorde jag, och så tänkte jag att det där kan jag ju, det ordnar sig!
Man kan säga att det var en enorm tur att jag inte kollat igenom det innan, då kanske jag hade spenderat flera dagar med att skriva manus i alla fall! Helt i onödan. Nu är det ju ingen idé alls att göra det, eftersom föredraget ska hållas i morgon! Tänk vad bra det är att förtränga förtråkligheter på det sättet. Arbetsbesparande! Dessutom mycket roligare, vem vet vilka ord som hoppar ur munnen i morgon? Det blir helt enkelt ohyggligt spännande!
Städar undan saker på jobbet. Betar av. En person ringde och frågade efter den officiella utgåvan av ett dokument jag skrivit. Vad-för-något-sa-du? Har-jag-skrivit-det? När-då? Det hade jag inget som helst minne av! Jajo, OK, det hade kanske varit troligt, eftersom det hör till mitt område, men ändå. Just det där kom jag inte alls ihåg! Hur är det möjligt? Jag har en liten misstanke, och det är för att det faktiskt handlade om en ganska trist grej, hur man ska får ett program att räkna ut det jag vill, alltså detaljer, kravpecifikation, funktionsspecifikation. Blää. Det var därför jag glömt det. Och jag hittade dokumentet på min hårddisk under det förmodade namnet också, mycket märkligt!
Men, egentligen öppnar det nya möjligheter, om man tänker på det! Om jag har glömt att jag skrivit det, borde det ju innebära att med lite övning kunde jag skriva så’nt utan att tänka på det, medans jag skriver? Det är faktiskt bara en liten utvidning av att glömma bort strax efter. Då kunde jag skriva så’nt jag måste medans jag tänker på så’nt jag vill! Det måste ju faktiskt vara visionen och det ultimata målet för alla övningar av simultanförmågan!
Helt plötsligt ville ingenting fungera, jag kör det script som ska trolla fram alla siffror jag bara kan önska mig. Men det skriker åt mig, rätt irriterat tycker jag det ser ut som, command not found, fyra gånger! Jaja, jag hör! Men jag vet att jag skrivit rätt, det gör jag ju alltid! Alla filer angivna på rätt ställen, alla filer finns. Jag antar att det är någon som fått för sig att greja lite med scriptet, eller något annat i systemet. Ingen kvar på jobbet att fråga ställa till svars.
Vad ska jag göra då? På skrivbordet ligger några hårsnoddar, rosa med små stjärnor på. Råkade visst få med mig dotterns. Läser mail, ojdå, jag förväntas läsa igenom ett forskningsförslag till imorgon, och tycka något. Undrar om jag kan tycka vad som helst, eller om jag måste tycka till om just det förslaget? Det är endel som ska tyckas, om jag slumpar lite i mailboxen så kan jag välja tyck. Jag väljer något enkelt, om jag ska gå på ett möte i en-och-en-halv-timme och få reda på om jag sitter rätt på konstorsstolen? Lätt, det tycker jag inte. Jag sitter rätt på kontorsstolen, för jag sitter på jättemånga olika sätt, och det är jättebra att göra det. Jag brukar sitta som i yoga-ställning, det är särskilt bra när kollega J kommer, han vill alltid ha någon form av redovisning av mig. Och det tycker jag är jättetrist att åstadkomma. Jag ser hur ont det gör i honom när han ser hur jag sitter. Han är nämligen väldigt stelbent. Och så kommer han av sig och blir inte alls lika krävande längre. Man får ju vara lite fiffig!
Jag borde ta hem den bärbara, barnen kanske är sjuka imorgon så det blir hemmajobb? Där ligger det där papperet som jag letade efter idag. Ja, jag letade bara litegrann faktiskt, jag visste exakt vad det låg, egentligen. Men, sen kom jag på att jag inte behövde det. Kanske skulle slänga den lilla mjölktetran som jag fick med mig av bara farten när jag var till fikarummet. Jag tog choklad istället för kaffe, men när man gör saker med ryggmärgen betyder det att trycka på knappen och öppna en liten mjölktetra, oavsett vad som kommer i koppen. I fikarummet stod försäljare K, och informerade mig om de utifrån förmedlade förväntningarna på mitt projekt och mig som motvillig projektledare. Jag tror det var meningen som uppmuntran, Trevligt Att Leda Viktigt Projekt Som Många Har Ögonen På, men det funkar inte riktigt på mig. Det enda det betyder är att det kan bli många timmar i yoga-ställning för att övertyga folk om att tidplaners främsta uppgift i livet inte är att hållas, utan att se till att intressanta och roliga jobb görs på ett bra sätt när man har tid och lust!
På den lilla tetran står det förresten “Tetra Classic Aseptic. UTH-behandlad/UTH-treated. Arla Foods +46-20-99 66 99″. Usch nu kom ännu fler mail, någon tror att jag ska skicka en fil?! Det tycker jag inte alls, det gör jag imorgon … kanske!
Idag konstaterade kollegorna att jag var återställd, mitt normala jag. Förra veckan var de nämligen nästan rörande oroliga, de tyckte varken att de såg mig eller hörde mig, trots att jag bevisligen var på plats (de checkade läget ibland)?! En förklaring till förra veckans fokuserade tillvaro vid skrivbordet var den aktivitet vars förberedelse kulminerade i fredags. Den är avklarad, och det är så befriande att till och med protokollskrivandet känns som en överkomlig uppgift!
Det förstår ju var och en vad en ingenjör helst gör; tänker och vrider lite på ekvationer och räknar och så’nt. Det behöver man inte ens säga, det är ju så otroligt självklart och underförstått. Det är inte meningen att ingenjörer ska behärska Power Point och Excel, om det vore det skulle de nämligen inte se ut på det sättet som de gör. Isåfall skulle det nämligen finnas ett ritverktyg som en penna, i många färger, där man kunde skriva sina ekvationer (i Excel) eller sin egen text i Power Point, precis där man ville. Och rita sina principiella figurer där man ville utan att de hamnar i något osynligt lager. Då skulle man inte behöva mallar med Klicka här för att lägga till rubrik eller klicka där för att lägga till underrubrik. Eftersom man inte skulle ha rubriker eller underrubriker. Man skulle ju bara ha en formel och sen en kurva och så skulle ju alla se hur bra det blev. Inga punktlistor eller boxar med flashiga ord i.
Jag tror inte att man riktigt inser faran i att försöka få mig till att leda projektmöten. Den här gången hade vi tur, men tänk om jag glömt bort att vi måste äta lunch och ha fika och så’nt?! Det hade inte varit helt otroligt. Jag glömde att vi nog behövde sträcka på benen (det kan man väl för farao göra när man sitter, det är bara att sträcka ut dem), men det var ju inte så farligt trots allt.
Jag tror faktiskt att jag saknar en gen. En projektledargen. Jag tror att jag har redundanta gener av andra slag. Så’na gener som vill göra roliga saker!
Kontoret är en ganska sansad arbetsplats, förutom alla livsfarliga saker som kan hända, så händer det inte så mycket. Ingen rafflande dramatik när den sista beräkningen går igenom, inga skandaler, inga konflikter. Nej, det är ju mest bara skoj och gemytligt och så. Och det är ju trevligt för all del. Men ibland vill man ju känna att det är lite liv bland de dammiga pärmarna. Eller förresten, såklart de inte är dammiga eftersom de används varje dag i grävandet efter kunskaper. Nej, det var mest en bild. Så vad gör man då för att skärpa skärpan?
Jo, man kan kolla hur dags man måste åka hem för att hämta de söta grynen, sen räknar man bakåt till vilken sista sekund man kan starta med föreberedelserna inför måndagens möte. Man får lov att uppskatta tiden som att allting flyter smidigt, anta att man har alla bilder i gif-format, att skrivare och kopiator fungerar, att sekreteraren sitter på plats hela tiden osv. När man har den tiden man tror det går åt för det, fem timmar säg, så drar man ifrån en halvtimme, fyra och en halv timme. Annars är det ingen sport.
Då började jag, fyra och en halv timme innan jag var tvungen att åka hem. Lunch glömde jag att jag måste ha, det gick åt lite tid att gå och köpa en yoghurt. Men det är ju bara bra, det ökar rafflet. Fler saker som ökar rafflet är kollegor som absolut måste vara sociala en stund, och så måste man surfa lite medans man tänker (man får ju tänka på att träna sin simultanförmåga), det går bra att surfa medans man skriver också, då kan man skriva fel på OH-bilderna, men det är ju bara roligt. Och så visar det sig att man måste be sekreteraren skanna ett par bilder också.
Sen glömde jag bort vad det egentligen skulle handla om några gånger, så jag fick lov att läsa på i projektbeskrivningen. Det ökar ju också spänningen litegrann. Ja, och så var det klart. Alla papper klara. Tjugo minuter kvar innan jag skulle hem. Haha, då tror man att man är färdig! Men det är man inte, för då ska man skriva ut! OH-bilder. I färg. På OH-film. Två skrivare för det finns det. Skickade till den första. Yes, Error, no connections, spännande! Skickade till den andra, det gick bra. Gick ner till den, ingenting kom ut. Ännu mer spännande. Dessutom blinkade den för dåligt med blått. Med lite hjälp fick jag ut bilderna, jaha. Men, det var fortfarande inte färdigt. Nej, jag skulle ha lite material till hand-outs också! Svart-vitt visserligen, och det finns ju ingen arbetshäst som vår svartvita skrivare. Där fanns ingen spänning att hämta. Men kopieringsapparaten, den är lynnig. Mycket riktigt, fyll på A4 sa den. Sen vänta tills uppvärmingen är klart. Ohyggligt spännande. Började kopiera. Original kvar på glaset sa den då. Men där låg inget original! Vänta medans arbete pågår, sa den när jag lyft på locket. Men då hade jag bara fem minuter kvar. Jag tryckte på alla reset-knappar, vann den här ronden och kunde kopiera allt. Precis i tid! Förutom det sista momentet, häfta ihop allt. Men, av någon konstig anledning var det både häftor kvar i häftapparaten och den fungerade! Men spännande var det!
Det är viktigt att ta små mikropauser i vardagen. För att hushålla med koncentration och tankekraft. Vissa ord triggar automatiskt min mikropausmod på mindre än en mikrosekund. Om man sitter på ett möte och någon säger kravspecifikation t ex, eller resursplanering eller budgetuppföljning, så vandrar mina tankarna omedelbart iväg till andra domäner än just det som ska planeras eller krävas eller följas upp, visst är det lite märkligt?!
Och sen vandrar tankarna omkring där i de andra domänerna medans de andra tjattrar på diskuterar och bakgrundsljudet hålls på en behaglig nivå i rummet. Ända tills det blir helt tyst runt bordet. Då kan det hända att alla sitter och tittar på mig med uppfordrande frågande miner. Jag förväntas förmodligen svara på en fråga, uttala mig om något eller bara tycka något. De som känner mig lite bättre har dessutom den där lätt överseende “jag-vet-nog-varför-du-ser-så-förvirrad-ut-ha-ha-vad-tänkte du-på-nu-då”-minen. Därför har jag utvecklat en liten finess i bakhuvudsprocessorn! Utan att jag vet om det kommer den ihåg och kan ta fram det som sades de senaste 10 sekunderna. Något annat kan ju knappast vara intressant när mikropausmoden har triggats nämligen, man ska lita på intuitionen och om den säger mikropaus så betyder det att inget viktigt sägs. Det innebär alltså att jag ganska lätt kan parera de där frågande minerna och svara på det som jag antar att de förväntar sig svar på.
Det är bara en sak jag måste trimma lite till, och det är själva reaktionen, transformationsögonblicket från de andra domänerna till kravdomänen. Jag måste helt enkelt träna mig att gå från drömmande läge till mötesalert läge på så kort tid så att själva det synliga synbara förvirringsögonblicket blir så kort så att ingen ser det. Men det ska väl snart vara gjort, så många tillfällen det finns att träna just nu!
Mina kollegor är nästan bara män. Hmm, nästan alla mina kollegor är män, menar jag naturligtvis. Och det vet vi ju alla hur män är, hur mycket de vill agera och komma till skott och verkligen få saker och ting gjorda. Säger de i alla fall. Ofta. Många gånger säger de att vi måste ta tag i det här, take the lead, touch basis och driva den här frågan. Ja, och så undrar man ju hur många gånger de ska säga det, innan de gör det. Det kan vara många gånger. Det vet jag, för jag har jobbat länge med dem.
Då är det tur att jag finns, tycker jag. För jag har nämligen en gräns för hur många gånger jag orkar lyssna på att vi ska take the lead. Den gränsen nåddes förra veckan, när jag hade hört det i en veckas tid, i just de här frågorna, det var några stycken … fyra olika frågor närmare bestämt, där vi behövde touch basis och komma till beslut. Jag insåg att det fanns två möjligheter, antingen lyssnar jag på det här i en eller två veckor till, eller så tar jag the lead. Både av ren självbevarelsedrift och givetvis det faktum att det är naturligt för mig att ta ledningen och bestämma saker och ting, så slumpade det sig som så att det var jag kom kallade till de flesta av veckans möten.
Nu tycker jag ju varken om Power Point eller Excel som jag redan nämnt. Inte heller är jag särskilt förtjust i möten med män som bara vill ta beslut, men lite får man ju offra för att få arbetsro, eller hur?!
Update: Via Henrik, hittade jag detta citat, inte vet jag om det stämmer 
, men det är en bra illustration till dagens ämne: “If you want anything said, ask a man. If you want something done, ask a woman. “
Jag råkade kolla i min almanacka, jag hade en så’n där obehaglig känsla av att jag förträngt något som jag inte borde ha förträngt. Och det hade jag såklart gjort, tre möten imorgon, hela jäkla dagen. Och inte nog med det, det första mötet på morgonen hade jag kallat till själv. Hoppsan, det är meningen att jag ska hålla i det också. Jag som var så nöjd när jag skickat kallelsen som hoppade in i allas kalendrar, är man inte klar då? Men jag måste säga något, övertyga styrkorna. Försöka komma ihåg vad jag vill att de andra ska göra. Vad jag själv ska göra har jag koll på, tror jag. Power Point och jag är inte bästa kompisar precis, inte heller Excel och jag. Så jag har slagits lite med dem, men jag vann tror jag, fem bilder och en tidsplan på en sida, fint. Tidsplanen fick fina färger, man kan göra ramar och färglägga text och rutor, det tycker jag är trevligt. Det kan man i Power Point också, men jag vet aldrig var rutorna tar vägen där, de flaxar liksom omkring, eller lägger sig i något annat lager och blir halvgenomskinliga och texten hamnar där den hamnar.
Men nu är det klart, bara att dra på sig business-minen imorgon bitti, om jag kommer ihåg den. Det gäller att vara flexibel, det är inte bra att komma ihåg saker alltför långt i förväg, tänk vad som hade hänt då?! Då hade jag animerat projektplanen, och vilken tid skulle inte det ha tagit? Jag skulle ha sprätt projektpengar helt i onödan! Nej, jag tror jag har en viss förmåga här, förmågan att komma ihåg saker i exakt rätt tid, precis den tid man behöver för att förbereda dem. Lite mer sömn hade inte varit fel, men man ska inte vara kinkig, jag är säkert inte den enda som kommer att gäspa!
Idag är det en historisk dag! Jag har gjort en pärm! Alltså, jag har satt in papper i en pärm. Det är absolut första gången i år i alla fall. Jag minns inte ens senast jag satte in papper i en pärm. Jag hade ju lovat mig själv att aldrig göra om det, då efter den dagen jag höll på att leta ihjäl mig efter några anteckningar.
Men nu var det nästan lite tvunget, av otäcka skäl som jag inte vill gå in på. Jag har till och med ett register i pärmen. Det står en massa läskiga ord på dem, jag har skrivit dit dem själv. På första fliken står det Projektbeskrivning, sen står det Offert, sen står det Arbetsrutin (det är nästan ett förgörande ord, visst?), så står det Beställningar och på den sista administrativa fliken jag orkade ordna idag står det Tidsplan (det ska sägas med spökröst). Tidsplaner är nästan lika otäcka som arbetsrutiner, så de kan inte sitta bredvid varann i pärmen, då skulle den nästan bli som ett svart hål i administration. Sen är det lite mellanrum för okända administrativa rubriker, de kan dyka upp helt slumpmässigt, och sen kommer själva jobb-fliken Anteckningar. Det är där själva projektet, själva jobbet, ska sitta. Om jag lyckas genomdriva det här - med pärm alltså - fullt ut.
När jag satte in papperna funderade jag på hur pärmen egentligen bör organiseras, det finns säkert ett standardsätt att sätta in papper på. Kanske finns det till och med en process som beskriver det. Så att en kvalitétssnubbe ska kunna öppna pärmen i sömnen och se att beställningarna sitter på rätt flik. På något sätt är jag ganska säker på att min pärm inte kommer att vinna guldmedalj i Admin-Olympics. Det är nästan lite tragiskt, för den är oerhört fiffigt organiserad - tycker jag. Om man t ex vill läsa anteckningarna, så tar man tag i flik 8 och knycker till litegrann, då ligger anteckningarna före där, med den första anteckningen närmast fliken och den senaste överst. Om man vill se de senaste anteckningarna ska man alltså lyfta på flik 7, så kommer de upp direkt. Det tycker jag är logiskt, men jag har empriskt lärt mig att andra organiserar sina pärmar på något annat - ologiskt - sätt, jag har ohyggligt svårt att hitta i andras välorganiserade papper.
Vet du förresten vad som står på insidan av pärmen … där står det en lista på vilka ryggfärger pärmarna finns i … blå, röd, grön,svart, gul,orange, brun, grå, vinröd … Det här projektet är grönt, även om pärmen råkar vara blå.
Det är viktigt att lära sig nya saker hela livet. Minst en ny lärdom varje dag är mitt mål. Helst ska det vara roliga, spännande och bubbliga saker förstås, sån’t som handlar om kaosteori eller teoretisk fysik t ex. Men ibland måste man lära sig nyttiga saker också, vilket kan sammanfalla med roligt, men inte nödvändigtvis gör det. Det kan vara väldigt praktiskt att lära sig nyttiga saker. För det mesta är alldeles buslätt att lära sig, men det finns endel saker som man måste träna väldigt mycket för att förbättra sig i.
Tålamod t ex. För att öva tålamod måste man vara väldigt tålmodig. Mitt tålamod är selektivt, ibland är det oändligt till och med - jag kan inte komma på något riktigt bra exempel just nu, men jag vet att det finns nå’t väldigt många! Ibland är det väldigt ändligt.
Möten på jobbet är verkligen bra på många sätt och vis. Endel möten är enkla. Som att öva beslutsfattning. Det är bara att bestämma sig. Om ingen annan bestämmer, bestämmer jag, och om någon annan bestämmer något dumt ombestämmer jag, det är jättelätt. Men vissa möten är riktigt komplexa övningar, de övar dynamiken och samspelet mellan många praktiska egenskaper. De särskilt svåra mötena övar kombinationen diplomatisk smidighet och tålamod samtidigt.
I en övning i tålamod måste minst en Väldigt Omständlig Person delta. Sen är det bra om det finns minst en Väldigt Irriterande Person med också. Och så kan det finnas en Person Som Befinner Sig Väldigt Mycket I Det Blå också. Det är den perfekta grundsammansättningen. Ja, förutom jag då, som är en Väldigt Resonabel, Kvicktänkt och Kreativ Person. På ett sån’t möte berättar den Väldigt Omständliga Personen på ett omständligt sätt om problemet (ett omständligt sätt innebär att alla för problemet ovidkommande detaljer beskrivs extra detaljerat och grundligt, helst genom att bläddra i tio olika rapporter samtidigt och visa ogenomtänkta bilder och leta efter siffror som ingen behöver känna till). Den Väldigt Irriterande Personen bidrar genom att ställa irriterande, irrelevanta och detaljerade frågor som inte hör till saken, och den Blå Personen tycker saker som inte hör till ämnet över huvud taget. Och den Väldigt Resonabla Personen, dvs jag, sitter med kryp i kroppen och kan med nöd och näppe sitta stilla och tala lugnt tills de andra på ett irriterande omständligt sätt i det blå är klara, så att hon tålmodigt och vänligt kan sammanfatta läget, bestämma vad som ska göras och gå därifrån. Med hjärtklappning.
Idag har jag övat tålamod, diplomatisk smidighet och beslutsfattning. Jag log hela tiden, talade bara mjukt och pedagogiskt, samarbetade och kompromissade, och höjde inte rösten en enda gång. Och hjärtklappningen varade bara i en halvtimme efter mötet. Vilken lyckad övning!
Vad kan passa bättre såhär, dagen före Internationella kvinnodagen, än att diskutera feminismen i ett ingenjörsperspektiv? Sätta in dagens yrkeskvinna i ett sammanhang, där dåtidens förtryck och framtidens frihet blir till nutidens verklighet?
Jag är rätt lång, inte jättelång, men någon decimeter över medellängd för kvinnor. I alla lägen, utom när jag ska handla kläder (som av någon anledning alltid tillverkas enligt standardlängd 1,68 och hur kul är det med high-waterbyxor jämt???), är jag nöjd med min längd. Särskilt nöjd är jag på jobbet. Den här extra decimetern gör att jag hamnar på medellängd för män, och det är alltid mycket bättre att titta folk i ögonen på samma nivå än att behöva böja upp nacken när man ska övertyga dem om fysikaliska lösningar. Att böja upp nacken är så ojämlikt, på något sätt.
Men ibland tar jag till ett extratrix! Särskilt när jag ska hålla föredrag. Då drar jag på mig några av mina högklackade stövlar, och vips är jag i längdöverläge, tillräckligt ofta i alla fall. Ja, vad gör man inte för att förstärka argumenten ?! Woman Power!
Mål, syfte, metodik, utvärdera, analys, dynamisk betydelse, omfattning, säkerhetskrav, teoretiskt, kritiska egenskaper, dokumentera, etablera, utveckla, tolerans, relevans. För att inte tala om tidsplan.
Blanda ihop de orden i lagom mix, fyll på med lite substans emellan och vips blir det en projektbeskrivning. Det är kul att göra själva jobbet, men tusan så trist att tänka ut det … Jag vill helst göra som jag gör när jag programmerar, bara sätta igång. Tyvärr finns det folk i organisationen som storligen ogillar den approachen.
Hur ska jag få orden att sluta hoppa omkring på papperet, och fastna på lämpliga, projektbeskrivningsmässiga, ställen istället? Ja, inget är ju omöjligt, ska bara försätta mig i projektbeskrivningsmod först. Öka förstärkningen av vänster hjärnhalva en aning.
Jag som helst skulle vilja läsa 0m kaos och bifurkationer nu! Istället för att känna mig så !
Det är jobbigt att prata i telefon, jag gillar inte det så värst mycket. Det är inte det att jag drar mig för att ringa och ser telefonen som ett stort hot, eller så. Nej, det är ju det att man blir så begränsad. I alla fall om man måste använda ena handen till telefonluren.
Hur ska man kunna visa ett spektrum med bara en hand?? Det är faktiskt jättesvårt, prova själv så får du se! Och när man ska visa tredimensionella effekter, då behöver man faktiskt stå upp och visa med hela kroppen. En divergerande svängning går bra att visa med en hand, då sätter man ihop handen som man visar ett a på teckenspråk, sen rör man den framåt och så öppnar man samtidigt greppet, det kan man sitta på kontorsstolen och lyckas med.
Men nu har vi headset på telefonerna på jobbet, och det är jättebra. Då kan man både gå omkring fritt när man pratar, använda hela kroppen och båda händerna. Det är mycket roligare och lättare att prata i telefon då, mycket lättare att förklara. En gles matris är jättelätt att förklara när man har båda händerna fria och en stor tom yta framför sig som man kan fylla med små visuella duttar. Flödesvägar, då gör man liksom ormar med händerna åt olika håll. Beräkningar som spårar ur är som djupa knäböjar.
Aerobics, däremot, skulle jag aldrig fixa kombinationerna i.
Av någon anledning hade jag svårt att samla tankarna på jobbet idag, alltså på just det som jag egentligen borde göra. Som kräver endel koncentration, eftersom det är ett jobb som ingen någonsin gjort förut och jag måste kryssa fram bland mängder av fysik och mängder av möjligheter. Vilket är väldigt trevligt på sitt sätt. Men om man ska lägga upp endel beräkningar för att få svar på det man undrar över, är det inte särskilt behjälpligt att sitta och tänka i färger. En riktigt lång lunch och en riktigt lång promenad brukar avhjälpa problemet (med koncentrationen). Att den (koncentrationen) fallerade idag måste - i alla fall delvis, jag vill inte vara ogin och skylla ifrån mig helt - bero på att jag läste Jennys post om färger, och hittade vidare till Synestesi.se, och minsann det finns, mitt lilla fenomen! Veckans dagar har andra färger för mig än för Jenny, men de har haft samma färger sen jag var fem år och insåg att de har färger. Idag var det en gul dag.
Med glädjen över att jag inte bara är galen som sätter färger på allt (det finns fler), och med mina nya lärdomar om min hjärnas beskaffenhet, så tillät jag den högra halvan rumstrera lite mer fritt med sina färger idag. Den kanske behövde det? Jag gjorde endel andra saker, sån’t som vänster klarar utan att behöva be höger om hjälp. Som att snacka med folk, t ex. Skriva ut och läsa endel rapporter och andra data lyckades den med också. Tillslut lyckades jag i alla fall samla ihop tillräckligt med koncentration från båda sidor för att få iväg endel beräkningar som går under natten. Just de här beräkningsfallen är gröna, visar det sig. Jag hoppas det betyder att resultatet blir som jag vill!
Ja, sen hittade jag den här testen hos Henrik. Och så här blev jag, lila. Inte för att jag vet vad det betyder, men äldste sonen skulle förmodligen tycka att jag passar bra i hans Yo-Gi-Oh samling …
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
