Trilog

Jag har inte mycket till övers för mediaversionen av de personer som startat detta (hur de är som privatpersoner har jag ingen aning om och ingen åsikt om). Det är en kul grej, det måste man (dvs jag) säga. Det är säkert inget nytt, liknande projekt har nog funnits tidigare. Projekt som aldrig lyft, pga brister i tajming, pga brister i kontakter, pga minimal PR. What-ever. Tekniken är inte ny. Men det spelar ingen roll egentligen, det är möjligheter det handlar om.

Möjligheter för vem som helst, drömmar som kan förverkligas. Åtminstone delvis. Kanske blir det platt fall, kanske blir det en saga! För de som publicerar.

Jag har ströbläddrat och ströläst, och variationen tycks enorm. Liksom kvalitetén. Icke desto mindre; det är roligt! Fast jag undrar varför någon förväntar sig att jag ska bli nyfiken på att läsa om “Nonsens & tankar om ingenting särskilt”, eller vilja betala nästan 200 kronor för att läsa om någon som skriver “Jag vill redan nu be alla berörda om ursäkt för den smärta och att jag sårar er genom att publicera denna dynga.”?

Men några pärlor kommer nog att dyka upp.

Det finns en massa stjärntecken. Eller en massa och en massa, tolv i alla fall. Om man ska anta någon fördelning kan man ju tänka sig att det som första approximation finns ungefär 1/12 Oxar, 1/12 Jungfrur osv. Någon kanske vill påstå att jul och nyår skulle generera fler Skorpioner, men det ställer jag mig tveksam till. Vid jul och nyår är det visserligen mörkt, man har ledigt och spenderar kanske mer tid i sängen än annars, men man är ju mest mätt och trött, så jag är ganska säker på att det faktiskt blir en dipp i födelsetalen just i Skorpiontid. Lite senare, när ljuset och hoppet återvänder, sådär februari-mars, blir det däremot annorlunda, det är då vi Skyttar blir till. I hopp och glädje. Och det sprider sig till våra egenskaper, vi är Zodiakens energiska optimister och glädjespridare, det är fastslaget och jag har inget direkt att invända mot det, oavsett astrologisk tro.

Man ska inte generalisera mer än nödvändigt så innan jag kommer till blogginläggets ämne, tänkte jag bara konstatera att det faktiskt finns en och annan väldigt skyttsk Skorpion, som inte alltför mycket uppfyller nedanstående tes. De är som svansen, eller kanske taggen, i normalfördelningen.

Annars har jag lagt märke till ett intressant astrologiskt fenomen. Vilka personer är noggranna med att påpeka vilket stjärntecken de tillhör? Skorpioner. Vilka personer tatuerar sitt stjärntecken på axel eller nacke eller annan mer eller mindre diskret kroppsdel? Skorpioner. Vilka har prydnadssaker föreställande sitt stjärntecken? Skorpioner. Vilka har smycken föreställande sitt stjärntecken? Skorpioner. Vilka dekorerar sina motorfordon med sitt stjärntecken? Skorpioner. Vilka jämför sitt stjärntecken med andras? Skorpioner.

Jag kan fortsätta med fler exempel, men jag tror att alla och envar faktiskt inser att detta stämmer väl överens med verkligheten. Och nu när vi fastslagit det, ställer jag den stora frågan: Varför är det så? Varför är Skorpioner så måna om att framhärda med sitt stjärntecken? Tänker de att de inte syns, när de kryper omkring mellan stenarna, så det vill varna så vi inte ska trampa på dem. Särskilt vi med många vilda ben och armar kan ju ha lite svårt att hålla styr på vår kropp och kanske trampa till av misstag. Eller är det något annat de vill säga oss?

Intensiva studier på området under ett par års tid har dock fått mig att inse sanningen! Det är ju det där med jul och nyår, antalet faktiska Skorpioner här i världen, de är ju få! Och de är små, som stjärnteckenkroppsstorlek. Det är alltså bara en fråga om integral, astrologisk vikt! Ju färre man är, och dessutom mindre, desto mer måste man väsnas för att få samma integrala massutryck som vi andra bara får av bara våra muskulösa kroppar, rörelseradie, hastighet och mängd!

Tänk bara vad många Skorpioner det måste gå åt för att väga upp muskler och aktionsradie hos en enda Skytt!

QED!

:-D

Jag tänkte diskutera ljus och mörker ur ett vardagsfysikaliskt perspektiv.

Ljusa färger är ljusa för att de reflekterar mycket ljus, och mörka färger är mörka för att de inte reflekterar så mycket ljus.

När man kör bil i mörker, hem från jobbet nu på vintern t ex, har man ofta möte. Man får direkt ljus in i ögonen. Man får ljus reflekterat via sidospeglar och backspeglar in i ögonen. Pupillerna blir små. För att man ska se saker och ting krävs mycket ljus in i ögonen då … Och som vi sa ovan, reflekterar mörka färger inte särskilt mycket ljus.

Av detta inser man, att om man är ute och går på vägrenen, iklädd mörka kläder, när det är mycket trafik, syns man inte alls för bilisterna! Eller inser och inser. För sin livhankes skull borde man inse det. Det gör dock långt ifrån alla gångtrafikanter. De knallar där på vägrenen, eller över oupplysta övergångsställen, iklädda sina mörka kläder utan reflexer, uppenbarligen förvissade om giltigheten i devisen “Eftersom jag ser, syns jag“.

Går man på ett övergångsställe har man företrädesrätt, hur mörka kläder man än har, och hur få reflexer man än bär … javisst. Men vad hjälper det hur rätt du hade, om du blir påkörd av en bilist som faktiskt inte ser din mörka figur, i mörkret, för att dina kläder äter upp ljuset?

Bär reflexer!!!

Jag läste en krönika i Veckans Affärer, som började så lovvärt, Mixa människor mera i vilken Anna Carrfors Bråkenhielm med referens till årets Venedigbiennal på temat Think with the senses – feel with the mind beskriver sin medverkan i förändring av TV-branchen med hjälp av Joost, där hon och hennes kollegor ska stå för det svenska innehållet. Hon beskriver en sammankomst med gästtalare och vip-gäster från konferensen Sime;

“… en hel villa fylld av före detta nördar, med dubbla examina från Handels och KTH, och deras internationella motsvarigheter. Vi konstaterade snabbt att IQ-nivån säkert var betydligt högre här än vad vi är vana vid från våra tv-fester. Lite senare lade vi också märke till att EQ-nivån möjligen är något lägre.”

Denna attityd har numera upphört att förvåna mig. Det är ytterst vanligt bland icke-naturvetare att påta sig rollen som EQns fanbärare, främsta företrädare och uttolkare. Naturvetare som jag är, kan jag givetvis inte med att dra generella slutsatser från mina egna erfarenheter, så det låter jag bli. Jag vill bara nämna i förbigående, att de mest kreativa människorna, de med högt IQ och EQ, de med breda kunskaper på många områden, renässansmänniskor, som jag träffat, har sin akademiska utbildning i naturvetenskapliga discipliner. Jag har aldrig träffat en humanist som lika ledigt som en naturvetare kan diskutera, eller ens förstå detaljerna i, såväl Russels paradox som Arakis utställning på Kulturhuset. Men, som jag skrev ovan, det är givetvis inte statistiskt fastlagda fakta, utan min subjektiva erfarenhet.

Anna Carrrefors Bråkenhielm fortsätter i sin artikel med

” … någonstans hoppas man ju att vi känslosamma relationsexperter från innehållsbranschen ska hitta allt fler samarbeten med med dessa knivskarpa logiskt tänkande ingenjörstyper.”

Och det tycker jag självklart verkar vara en bra idé! För jag undrar varför dessa känslosamma relationsexperter tycks anse att smutskastning och låg argumentationsteknik är av allmänt intresse. Jag undrar vidare om jag missförstått ordet litterär, eftersom detta kallas för en “litterär strid”. Men det beror väl på mitt bristande EQ får man förmoda.

Jag var ute efter en speciell veckotidning.

Först försökte jag på Coop när jag handlade mat. Min tidning fanns inte. Inte en enda tidning i samma kategori fanns. Däremot fanns 50 olika damtidningar, 10 olika mattidningar, samma antal inredningsmagasin, sådär 5-10 vardera av husvagns-, bil-, båt- och mc-tidningar. Fem olika golftidningar, fem olika tidningar om fitness/hälsa, fem olika om datorer, hem-pc, digitalfoto, ljud, mobiltelefoner, mp3-spelare - hur farao kan det finnas tidningar om mobiltelefoner och mp3-spelare?? Vill man läsa om det? - tre modemagasin för män, samt minst tre av alla andra obskyra sorter som Jakt, Fiske, Hundar, Katter, Hästar. Tio olika magasin om Bröllop och brudutstyrslar och håruppsättningar. Och andra udda tidningar om handarbete, korsord och liknande.

Jag åkte till den pålitlige tobakshandlaren som brukar ha det mesta i tidningsväg (dvs det som jag är intresserad av). Tyvärr såg utbudet ungefär likadant ut där, med tillägg för 20 olika sorters erotikmagasin och ytterligare motortidningar samt ännu mer obskyra saker som poker, biljard och hardangersöm.

Ytterligare ett par ställen undersöktes med ungefär samma utbud, men inte min tidning.

ICA Maxi, där måste de ha!! Jag passade på när jag handlade. Där fanns några jultidningar, och fler inredningsmagasin. Och en massa fler husvagnstidngar. Hur kan det finnas marknad för 10 olika tidningar om husvagnar?? Min tidning fanns inte.

Sista chansen, lilla tobaksaffären på torget. Sista utposten i stan. Där fanns den, ett exemplar.

Varför, varför, varför …. är jag inte intresserad av att läsa om Kronprinsessan Mary och hennes svartsjuka? Det hade varit mycket enklare att hitta en tidning som analyserar, eller åtminstone spekulerar i, det, än en som analyserar, eller ens spekulerar i, världens energiföretag.

DN tycker att vi ska gnugga geniknölarna, och skriver om nyheterna till små gåtor så att vi ska få tänka till hur det verkligen hänger ihop!

Om en mamma eller pappa kommer till akuten med sitt lilla krupp-hostande barn sent en fredagskväll, lite glad i hatten, hur skulle du då betrakta hennes/hans agerande? Liiite klantigt, kanske rentav urbota dumt, att ta de där glasen vin just den kvällen när barnet var sjukt (barnet brukar ha en förkylning när krupphostandet sätter in)? När barnen är små och sjuka har man liksom jour ifall något akut skulle hända. Man måste kunna ta rätt beslut snabbt och rycka ut om det behövs.

Svårt med alkohol i kroppen. Till och med lite alkohol. Alla som försökt lösa en integral med hjälp av z-transformer, med ett halvt glas vin i kroppen, vet hur trögt det går i hjärnvindlingarna. Jag skulle förmoda, utan att vara helt säker, förstås, att det torde vara ungefär lika trögt att hantera en nationell katastrof med alkohol i kroppen.

Och jag antar att det är vad DI avsåg när de la ut följande lilla nyhetsruta i morse. Ulrica Schenström borde gå en kurs i matematisk analys, och lära sig lösa integraler, sen kan hon kontrollera sitt alkoholintag själv på ett bättre sätt vid lämpliga tillfällen!

Ibland tänker jag. Mycket. Jag funderar på en massa olika saker. På hur saker och ting hänger ihop, och hur de börjar och vilka vägar de kan ta, och varför det tar vilka vägar och hur det kom sig att det började gå åt det hållet. Och om det är bra eller dåligt, och om jag ska göra något åt det eller inte. Och isåfall vad. Och så’nt.

Sen tänker jag Jag undrar varför jag tänker på det. Och sen tänker jag Jag undrar varför jag undrar varför jag tänker på det.

Och då blir det så jobbigt, särskilt om jag fortsätter undra, att jag slutar tänka på det jag började tänka på. För det är ju bättre att tänka än att undra.

Att laga god mat och välja ett gott vin till är en av livets njutningar. Jag studerar gärna vinlistor och läser recensioner från olika tester.

Mitt ingenjörska sinne, det som bakgrundsprocessar t ex mönsterigenkänning, sa mig att dessa vinlistor är mycket lika några andra listor jag också gärna studerar och kontemplerar:

Som ingenjör borde jag då dra en slutsats av något slag, men vaddå, detta är faktiskt min fritid, och då tänker jag inte alls försöka se logiska samband och analysera orsak och verkan, så-det-så. Om jag inte har lust förstås, och i detta fall tycker jag det duger bra med “Det är faktiskt roligt”.

Men för att komplicera saken för de som inte kan låta bli att vara ingenjörer på fritiden också, kan jag nämna att för listor likt denna lyckas jag inte uppbåda det minstaste lilla yttepyttelilla intresse:

Märkligt va’?!?!

Store Son undrar om han är smart.
Ja, du är supersmart, säger jag, du förstår allting jättelätt och jättesnabbt och tänker ut saker och ting jätteklurigt.
Store Son är nöjd över beskedet. Han tänker en stund, sen säger han.;
Jag tycker det är jättetråkigt att det inte känns att man tänker smart, när man är smart, det vore mycket roligare om man kunde känna att tankarna är smarta.

Vad betyder det egentligen? Vad skulle jag göra om imorgon vore min sista dag? Hm, jag vet faktiskt inte riktigt, jag tycker jag gör det jag vill. Jag kanske inte skulle gå till jobbet, hur kul det än är … Men vad, vad skulle jag göra (förutom så’na saker som att krama alla som betyder något)??

- Köpa flera lådor champagne och bada riktigt skumpabad?
- Springa hela dagen för jag äntligen skulle få se hur långt jag orkade?
- Åka någonstans, varsomhelst, där man kunde åka off pist?
- Likvidera mina tillgångar och köpa något superdyrt, superonödigt - för en gångs skull?
- Säga sanningen, min sanning, till alla som behöver (enligt min uppfattning) höra den?

Tja, jag vet inte … om jag skulle leva som varje dag vore den sista, bada skumbad varje dag? Hur kul vore det? Och likvidera tillgångarna, det skulle bara kunna göras en gång … Tänk om jag blir lurad och lever dag efter dag? Och badar skumbad, eller springer och springer. Blir inte det lite jobbigt i längden? Och hur går det med så’na saker som kräver lite långsiktig planering, eller långsiktigt engagemang, som att plantera trädgården. Ska jag strunta i det för att jag tror att varje dag är den sista, och sitta om femtio år med samma stokastiska ogräsplätt som idag, när jag kunnat åstadkomma en oas om jag vågat tro på att leva i alla fall i tio år till?

Nej … jag tror jag ska vara lite wild and crazy, jag chansar på att jag lever ett par dagar till, och köper det där goda vinet till den goda maten jag skulle vilja äta i helgen som kommer! Kanske är jag riktigt vågad och tror på överlevnad till våren, och planterar några tulpanlökar till också.

Va, var det inte igår jag skrev förra inlägget?? Nähä … jag förmodar alltså jag lever i en transformerad verklighet (man kan alltid skriva det, det låter vederhäftigt och bra och skulle någon komma på tanken att fråga om detaljer kan jag säkert hitta en behaglig formel att trycka upp i ansiktet på personen) där tiden har en annan tid.

Men idag är det lördag, och fredagen spenderades på akuten, vilket är fullständigt comme il faut för en trebarnsmamma med vilda barn. Läkaren var ung, lång, med rakat huvud och mycket empatisk. Passar säkert någon, tänkte jag på, när jag diskuterade chocktillstånd med honom. Ja inte mitt chocktillstånd då, utan Store Sons förmodade. Jag blir sällan chockad. En gång var min kropp chockad, då ville den inte släppa blod ifrån sig. Och det var ju bra, man vill ju ha lite koll på det där med blodet.

Tillbaka till jobbet efter semestern och det känns nästan som jag aldrig varit borta. Det är så ohyggligt roligt. Hur kan ett jobb vara så kul?? Jag har världens bästa. Eller så är jag bara hjärntvättad. Men det gör ju inget, för det är ju bra om man tycker det är roligt att åka till jobbet på morgonen. Det blir mindre jobbigt att jobba.

En bra sak med de mörka mysiga augustikvällarna är att man kan börja tända ljus igen.

På semestern ska man se sig omkring, verkligen se. Och man kan se en massa saker på Öland, Gotland och i Småland. Kolla bara!

Om man sätter upp en pryl på en vägg. Säg en … hållare för en vimpel t ex. Den har tre skruvhål. Hur kommer det sig då, att man använder två försänkta skruvar med kryss, och en kullrig skruv med skåra? I icke försänkta hål. Skitfult om man frågar mig.

Så’nt sätter bara slarvrar utan sinne för vare sig detaljer eller helheter upp. Vimpelhållaren åkte ner, och kommer den någonsin upp igen, ser fastsättningen ut på ett annat sätt.

Man skulle kunna tänka att detta bara är en fånig liten grej, inget att vara petimeter över, grejen sitter uppenbarligen uppe, eller hur? Och är inte det det viktiga?

Nej, säger jag, med allra största bestämdhet … Hur man monterar saker och ting i sitt hus och sin trädgård, är i själva verket ett tecken på vilken omsorg och omtanke man besitter i största allmänhet. Och är man en person som monterar upp en vimpelhållare med för hålen icke anpassade skruvar, misstänker jag att man kan servera apelsinsaft till bouillabaissen. Och inget ont om apelsinsaft, det är jättegott en varm sommardag när man lider svårt av både törst och fallande blodsocker under arbetet i trädgården, men det skulle banne mig förstöra bouillabaisse-middagen för mig …

Detaljer - ack så viktiga för helheten!

I detta sammanhang vill jag passa på att återigen påminna om den fantastiska helhetssmakupplevelse som skapas av rött vin och lakrits!

Jag funderar på en sak …

Om man jobbar på en kundtjänst, dit det är meningen att folk ska kunna ringa och få svar på sina frågor. Tydliga besked. Då borde man, dvs personen som jobbar på kundtjänst, inte säga “jag vet inte, vi får se”, som svar på en fråga, eller?? Möjligen kan jag acceptera “jag vet inte, jag ska ta reda på det och återkomma” (och sen göra just det också) …

Märkligt.

Jag undrar hur många tankar man tänker på en sekund?

För det första måste man definiera vad en tanke är. Enheten “en tanke“. Hur många tanord* innehåller den? Och hur ska man räkna dem om de sker parallellt? Tänk om man tänker väldigt många parallella tankar?

Gränsen för tankarnas hastighet måste ju vara ljusets hastighet, det är hastigheternas limes (kom nu inte dragandes med några kvantfenomen, vi approximerar till det normala livet här, faktiskt).

Och det kan man ju med bestämdhet säga, att endel tänker varken ljusa tankar eller tycks vara några ljushuvuden, därmed måste alltså tankehastigheten ha möjlighet att variera.

Och tänk om man tänker tankar som man inte är medveten om?! Det bekymrar mig allra mest! Tänk om jag t ex tycker att jag tänker en massa fiffiga tankar, då är ju sannolikheten väldigt stor att jag tänker enorma mängder fiffiga tankar som jag inte har en aning om, om vi gör approximationen att min tankehastighet är nära ljusets hastighet. Som ett exempel bara. Och bland de fiffiga tankarna kanske den fiffigaste av dem alla finns?! För man kan ju inte vara säker på att de tankar man märker att man tänker är själva gräddan av ens tankar.

Frågan är vad jag skulle göra med den fiffigaste tanken av dem alla, vilken skulle det kunna vara?! Och eftersom jag just nu började metatänka också, liksom derivera tankarna, så blev de plötsligt mångamånga fler … och därmed minskade sannolikheten att jag någonsin kommer att få veta vilken min fiffigaste tanke är.

Tes: Ju lägre tankehastighet, desto större sannolikhet att medvetet tänka den fiffigaste tanken.

Om man gör en ingenjörsmässig kontroll av det resonemanget, och tänker på en person som tänker endast en enda tanke under sin livstid, så inser man att den tanken är identisk med personens fiffigaste tanke … Alltså är ovanstående tes bevisad. QED.

Men … på något sätt, kändes inte den slutsatsen riktigt bra. Jag får tänka på problemet en stund.

* Tanord defineras som den minsta självständiga enhet en tanke kan bestå av, motsvarar ord i meningar. Om vi gör liknelsen att en tanke är en mening.

Jag funderar på en sak. Finns det någon människa som inte har en cykel?

Världen är full av spännande företeelser och det är ju inte så konstigt att man trillar in på något som fångar ens intresse av en eller annan anledning.

Men en sak som jag undrar över är varför man (dvs jag) aldrig kan bli “lagom” intresserad. Nejnej, jag snöar in fullständigt. Jag lånar böcker, jag köper böcker, jag blir medlem på sajter som har denna inriktning, jag letar artiklar på nätet. Jag läser och tänker och tänker och läser. Och jag försöker diskutera med min måttligt roade omgivning (varför är de inte roade av samma saker som jag?? Det som är så intressant!). Jag skriver kanske något datorprogram, gör lite beräkningar av lämpliga slag, lägger upp lite strategier. Jag har inte ens ett mål eller en plan eller en avsikt. Jag bara måste veta allt och jag måste göra det, nu. Det kan handla om vadsomhelst, anlägga en trädgård, fotoredigering eller japansk matlagning. Ett år fick jag för mig att jag skulle lära mig php och java, och då gjorde jag det. Sen fick jag för mig att jag skulle konstrurera och sy lapptäcken (det var kanske före java), och då gjorde jag det. Något år läste jag en massa filosofi. I några år läste jag allt om löpning. Löpning utövar jag visserligen alltjämt, men jag läser inte lika mycket om det längre. Efter ett tag brukar intresset falla i träda, eller åtminstone nå en lägre nivå, för att lämna utrymme för något annat att snöa in på.

De flesta kvinnor jag känner har alltid stått oförstående inför denna approach till intressen. Män brukar vara ha mer förståelse för fenomenet i sig. Och det beror förstås på att de själva tillhör normalfördelningen med svans. Men, till slut måste man ändå ta fram mörkningsstrategin och leta fram de andra intressena ur snödjupen att blanda upp utsignalerna med. Ja, såklart! Vem vill framstå som nörd?

Alltså, för att inte framstå som nörd, för det vill man inte även om man är en, så måste man ha många snödjup att gräva ur!

QED!

Bäst man skyndar sig så man snart kommer till nästa spännande område!

Jag tänker starta ett upprop!

Mot webb-TV!

Denna företeelse som sprider sig illasinnat och försåtligt omärkligt, på nätet. Som fyller upp bandbredder och hårddiskar.

Vad använder jag nätet till? Information! Jag letar efter det jag vill veta, det är min största användning. Jag letar efter artiklar, t ex, som jag skummar och hittar det intressanta i, som jag läser noggrannt (det intressanta alltså, resten läser jag inte noggrannt).

På DI hittar jag något intressant jag vill läsa; Volvos revanch , jag har just funderat över hur deras aktiekurs kunde stiga så mycket idag när rapporten faktiskt var ganska medioker. Men inslaget är ju inte en artikel! Det är TV! Jag förväntas först titta på en reklamfilm med en Linnéartad typ som seglar över hundralappar, innan själva inslaget kommer igång! Vem vill göra det?? Ja inte jag i alla fall, jag stänger av direkt.

Jag vill göra det jag brukar göra, skumma och gå på kärnpunkten direkt. Jag är inte det minsta intresserad av, just nu, en introduktion och en bakgrund och omkringsnack, jag vill bara läsa de få meningarna som förklarar det jag vill veta. Det funkar utmärkt med artiklar, men med webb-TV … ska jag snabbspola och gissa på hallåans ansiktsuttryck när hon säger det intressanta?? Kommer det en pil uppe i hörnet som blinkar och talar om att detta är jag intresserad av? Nej så fungerar det inte. Jag tvingas tålmodigt sitta och lyssna i fyra minuter varav 20 sekunder är av intresse för mig. Snacka om att ta upp tid för folk (dvs mig)! Eller försöka. För jag börjar inte ens lyssna på inslaget. Jag letar vidare efter ett ställe där jag kan läsa det jag vill … (och jag lovar, det tar mindre än 10 sekunder).

Om det åtminstone fanns utskrifter från dessa små TV-sessioner, då kunde jag vara mindre arg. Men jag har en misstanke, och det är att informationen i framtiden kommer vara förbehållen de med tålamod att se och lyssna på inslag med 8 % verkningsgrad (20 sekunder/4 minuter). På det sättet kan man begränsa den mängd information man vill ge folk.

Inse farligheten i detta! Stoppa webb-TV nu!

Jag vill ha fyra tiokronors frimärken, säger jag till personen på Kassaservice.
Hon kollar förvånat på mig … Men … ska du skicka inrikes brev? undrar hon. Och jag undrar varför hon undrar, ska jag tala om vad det är i breven jag ska skicka eller?? Fast jag säger inte att jag undrar.
Har du inte tio-kronors frimärken? undrar jag istället.
Jooo … säger hon, men om man ska skicka inrikes brev kostar det 11 kronor.
Men jag vill ha fyra tiokronors frimärken, vidhåller jag, och lägger till Jag vet att jag vill ha det.
Ja … man vet ju aldrig, säger hon, om folk vet, säger hon lite ursäktande.
Jo jag vet, tänker jag, men det säger jag inte.

Jag hade ingen aning om att det skulle vara så påfrestande för min integritet att köpa frimärken.

På mitt jobb har vi allihopa mobiltelefoner, som kan nås via två telefonnummer, dels det vanliga gamla jobbnumret, dels mobilens nummer. Jag tror ganska många företag har på det sättet. I olika varianter. De anställda är i alla fall nåbara på mobiltelefoner. Som ofta också får användas, och används, privat. Om man inte är duktig på, eller inte bryr sig om att, koda sin telefon när man inte är på jobbet, kan det bli roligt …

Som att jag får ett samtal från en kund när jag storhandlar på Coop. En enkel fråga att svara på, visserligen, jag behöver inte ta fram mina beräkningar och läsa några resultat för att ge kunden. Jag kan svara ändå, för det gäller tidplaner, och då behöver jag bara säga “Vi gör det sen“. Men när vi kommer till frågan … “Kan du skicka det där nu” (jag har gjort vissa utfästelser vad-i arbetet ska bestå också, dum som jag är), måste jag ju svara … “Njae … jag sitter inte framför datorn på jobbet just nu …“. Om det är en kund jag känner ganska väl kan jag säga som det är “Jag storhandlar på Coop“, vilket ändå brukar få de flesta att känna sig smått generade (för att inte tala om när man säger “Jag botaniserar på Taboo“), och tycka att de stör … Fast de egentligen ju inte gör det, jag hade kunnat låta bli att svara när jag såg telefonnumret.

Igår ringde jag till en försäljare på Skandia för att diskutera en offert jag fått - som privatperson. Och redan när han svarade “ja, hallå” anade jag oråd. Och ännu mer oråd anade jag när bakgrundsljudet inte lät som från ett kontor, utan mer som … ja, en badstrand eller nå’t. Mycket riktigt var han inte på jobbet, han ursäktade sig med att han inte trodde någon kund skulle ringa, sen svarade han på min mycket enkla fråga.

Och det är ju lite förvirrande. Det är trevligt med en avslappnad inställning till saker och ting, och det kan finnas fördelar mellan flytande gränser arbets-/privatliv, vissa saker är ju enkla att fixa på fem minuter på telefon, man behöver inte vara på kontoret jämt. Och alla har en professionell roll och en privat (minst), det är inget konstigt med det.

Men … hur tusan ska man kunna skälla ut en person, professionellt, när man hör treåringen vråla “paaaaaappa” i bakgrunden??

Jag har minsann använt datorer i över tjugo år! Massor av olika sorter, från ABC80 till stordatorer, IBM, Nord, VAX, Sun, Dec Alpha, you name it, Macar, PC … och vad det nu kan tänkas kallas nuförtiden när jag via min PC kopplar upp mig till jobbets beräkningsdatorer och kör Linux via något slags fönsterhanteringsprogram. Jag programmerar till husbehov. Lite av varje, det jag behöver, Fortran var länge sen, C har jag fuskat med, liksom java. Mest programmerar jag matlabscript eller cshell. Ja och så kan jag ju endel html och php förstås, fast det har jag ju inte nytta av på jobbet. Jag har kört flera texteditorer, Word på olika plattformar, TeX, interleaf .. Jag är en djävul på att skriva formler kan jag tala om .

I alla fall, jag tycker jag har en ganska gedigen bakgrund som datoranvändare.

Men detta program, Excel, det måste vara uppfunnet för att irritera sådana som mig. Ingenting funkar som man tycker det borde i det programmet! Och jag vet varför! Det har jag kommit på, tro inte det går att lura mig inte!! Det är för att Excel tror att det ska tänka åt mig! Men ha, säger jag bara!

Om jag skriver 10-20, så menar jag 10-20, och inte 20-okt som Excel med största envishet försökte övertala mig till igår! Om jag menade 20-okt hade jag nämligen skrivit det …

Om jag inte vill ha gula pluttar i diagrammen, så vill jag att det ska vara lätt att ändra det, jag vill inte leta i obskyra rullmenyer efter en så’n enkel sak som färg! Om jag vill ändra i legends så vill jag klicka på den rutan och ändra där. Men det går inte! Man kan ändra färger och linjer, men man kan inte ändra texten.

Det bästa man kan göra, har jag märkt, för att lura excel att inte lura en själv, är att bära sig stokastiskt åt, klicka omkring bara. Då hänger inte Excel med, och om man har tur hittar man det man letade efter. Och om man har ännu mer tur kommer man ihåg det till nästa gång man behöver göra samma sak …

Den sökningen gjorde att någon hamnade här! Var inte det lustigt?!

Men jag har givetvis svaret på den frågan! Det är nämligen så att det som en upplever som kaos, kan vara fullständig ordning för någon annan. Så är det med mitt skrivbord. Mina kollegor påstår att det är kaos, men jag vet exakt var jag har mina anteckningar och rapporter, till och med vet jag var jag ska leta bland de gula notis-lapparna för att hitta det jag söker. Så det bara ser ut som kaos, men det är det inte. Så är det med människor också.

Så istället för att fundera över fel, vilket ju betyder att man stannar i sin egen värld och tänker utgående från sig själv, vilket inte är konstigt på något sätt, men ganska …. ehhh, oflexibelt tänkt, så kunde man fundera över parametrarna i transformationsmatrisen till den synbarligen kaotiska världen! Då kan man nämligen lista ut hur läget ligger till!

Voilá! Vardagsmatematik! Igen!

(PS. Transformationsmatrisen till mitt skrivbord kan bäst beskrivas med fraktal kaosteori.)

Har svanen dött av krossat hjärta, eller förfrös den … eller blev den överkörd av en båt? Livets möjligheter är oändliga, till sista sekund.

Om man inte får det man vill ha, då finns det två vägar att gå;

Antingen ser man till att skaffa det man vill ha, eller så ser man till att inte längre vilja ha det man vill ha.

Buslätt!

Ska du hänga med ut och springa?, frågar jag väninnan.
Ja, gärna … dröjer hon litegrann.

Vi sticker iväg. Efter uppförsbacken måste vi gå en stund, väninnan påstår att hennes hjärta är på väg att hoppa ur kroppen, och hon får inte luft.

Förr hade jag riktigt bra kondition, säger hon, jag sprang milen på trekvart.
Ojdå, säger jag, det var värst, riktigt bra!
Ja, säger väninnan drömmande, det var tider … då var man i riktigt bra form.

Vi promenerar vidare, väninnan gör inga ansatser att ta några snabbare steg än maklig promenad.

Men det som är kul med konditionsträning är att det går ganska lätt att träna upp sig, säger jag glatt. För jag vet ju det.
Kanske det, säger hon, men jag vet inte om jag skulle orka lägga ner den energin nuförtiden.

Och så berättar hon om hur hon la upp träningen förr. Backträning, långpass, medelpass, intervallträning. Flera gånger i veckan. Året om. Låter bra. Kul med så’n variation, kul att träna mycket och känna kroppens styrka.

Min träningskompis blev väldigt imponerad av min backlöpning, säger väninnan nöjt, jag sprang hur lätt som helst, det är bara frågan om teknik, och hon blev alltid efter där.
Kul, säger jag. Något kort.

Jag börjar lessna på det makliga tempot, jag vill springa. Jag lessnar också på väninnans prat. Jag lever nu, jag tränar nu. Kondition är färskvara, den finns nu, den blir av det man gör nu. Kanske springer inte väninnan milen på trekvart igen, ens om hon tränar mycket … men hon kommer definitivt inte att springa milen alls igen … om hon inte slutar leva på gamla meriter!

När jag var yngre var jag ambitiös. Hushållsambitiös tänke jag på nu. Jag broderade bakdukar och små lavendelpåsar, sydde gardiner och kuddfodral, manglade lakan, strök kläder, putsade fönster och storstädade köksskåp och stod i. Jag minns inte ens om jag tyckte det var roligt, men jag hoppas det … annars vore det ju tråkigt. När jag sydde maskeradkläder till barnen sydde jag dem som om de skulle hålla och användas i generationer med sömnsmåner, kastade sömmar och dubbelfållar. Och strykjärnet användes givetvis flitigt.

Nuförtiden är jag väldigt o-ambitiös. Lilla Dotter ville ha påsk-kläder i skolan. Och det är klart att Händiga Mamman fixade det. En snabb sväng in på IKEA efter några skrikiga tyger. Mäta upp Lilla Dotters längd och midjemått. Samt ett ungefärligt mått runt ansiktet. Sen åkte Lilla Dotter i säng, för det var sent på kvällen. Händiga Mamman skred till verket. Rev av tyget till kjolen i lagom längd, sydde ihop det (utan att nåla). En ungefärlig fåll till midjeresåren. Fållen sick-sackades. Sjaletten höftades till, dvs klipptes till på ett ungefär, hur svårt är det att klippa ut en triangel, egentligen, vad ska man med markeringspenna till? Nej just det, inte särskilt svårt. Fållarna sick-sackades. Enhetsfärgen ill-grön användes till alla sömmar. Det blev skitsnyggt alltihopa.

När jag ändå hade tråden framme tänkte jag vara rationell och göra andra saker, t ex sy i den där knappen som lossnat i mina sköna, vita inne-brallor. Ill-grön tråd … tja, vad spelar det för roll, den är väl färg-äkta? Lite kvalitét har man väl rätt att förvänta sig?!

Lilla Dotter blev supernöjd. En av Händiga Mamman utlånad sjal över axlarna, och krigsmålning, jag menar påskmålning, och utstyrseln var komplett! 30 minuters sömnadsarbete mot forna tiders dagsverke …

Det är ju förresten inte ambitiositeten som minskar med åren, det är givetvis en fråga om visdom! Om förmåga att vara effektiv och optimera insatserna. Just det! Så är det!

Diskuterade, på ett innovativt sätt, det här med planeter och så’nt, med kärasten. Konstaterade att han är en mystisk Pluto och jag en energisk Jupiter, enligt tidigare undersökning. Men jag gjorde om den där testen, tänkte jag kanske ändrat mig på något sätt, men som vanligt blev jag Jupiter, fastän jag tyckte jag svarade väldigt kreativt på frågorna. Och så tänkte jag, att jag gör en ingenjörsk test av testet, alltså ändrade jag en parameter, vilket stjärntecken jag är. Och se, äntligen fick jag ett annat resultat:

You Are From Pluto

You are a dark, mysterious soul, full of magic and the secrets of the universe. You can get the scoop on anything, but you keep your own secrets locked in your heart. You love change and you use it to your advantage, whether by choice or chance. You don’t like to compromise, to the point of being self-destructive with your stubborness. Live life with love, and your deep powers will open the world to you.

What Planet Are You From?

Av det kan man allstå dra slutsatsen att Jupiter är en skyttsk variant av Pluto. Eller Pluto en skorpionsk variant av Jupiter! Tänk vad skönt det är när man tillför nya kunskaper till detta universum!

Stora Son och Lilla Dotter sitter i soffan och tittar på Star Wars II - Klonerna anfaller, där Kejsaren har möte med De Goda. De för ett filosofiskt samtal syskon emellan, bland annat funderar de över språkets uppbyggnad.

Undrar varför det heter tjej-sare, säger Stora Son, det borde ju heta kill-sare, det är ju bara killar som är kejsare.

Av någon anledning tycks elinstallationer vara det största, i mängd, arbetet att göra i ett hem. Eller beror det på att jag så fort jag sätter foten på Bauhaus, kommer hem med en lampa, förutom det jag egentligen skulle ha? Men … om jag nu kommer hem med lampor och de faktiskt finns plats för dem, måste det betyda att det behövs lampor! Och det gör det fortfarande, trots de tolv som installerats eller står på tur att installeras de närmsta dagarna. Lampor medför kontakter, jag menar alltså kontakt med elektriska kontakter. Det finns jordade och ojordade uttag. Det har jag iofs alltid vetat. Men när jag står där på avdelningen för installationsel och ska köpa de exakta produkterna - jag gillar när saker och ting passar, inga kompromisser för mig, det ska göras ordentligt - så kommer jag i alla fall inte ihåg om det var en kontakt för jordat eller ojordat uttag, eller om skarvsladdarna är jordade eller ojordade, eller grenuttagen, eller om det var så’na här EU-kontakter, eller om det var transformatorer. Transformatorer tar plats, det måste man räkna med. Ska de vara infällda eller utanpåliggande? Och antennuttaget kan jag behöva byta också.
Ja, så jag får köpa lite allt möjligt, och lite extra kabel är väl alltid bra att ha? Och en armatursladd kan man ha användning för. Och jo, det står att man måste veta vad man gör för att få göra installationer. Men för farao, det vet jag ju, det är ju bara två tåtar att fixa med, eller på sin höjd tre. Hur svårt kan det vara?! Det är det att jag glömmer sorten bara, det är väl inte så farligt?

Så det enda man behöver göra är att ha en massa ojordat och jordat elmaterial att jobba med, och så får man inte glömma proppen, för då kan det säga “poff”, och det gör det ibland, sen går det som smort och lamporna sitter där och lyser och ser ut som de aldrig gjort annat.

Sen går glödlamporna sönder, och det säger jag bara, marknaden för glödlampor är oändligt mycket mer varierad än den för installationselmaterial!

Siv har utmanat på sex-konstighets-någonting. Hela dagen har jag tänkt och tänkt och tänkt, det är ju hur svårt som helst att komma på något som är konstigt med mig. Jag som är hur o-konstig som helst. Ingen är normalare än jag. Hm, det är kanske konstigt. Men … det bokför jag inte upp som en konstighet i alla fall, jag hävdar att det är normalt att vara normal, allt annat vore fullständigt onormalt. Så vad gör man när man inte kan göra det man ska? Jo, man får ju göra det bästa man kan, och jag väljer helt enkelt, på ett stokastiskt sätt, några helt vanliga normaligheter till listan;

1) Jag är gourmet och gillar intressanta, spännande och finsmakande smak-sensationer. Som t ex kombinationen oliver och mjölk, eller rött vin och lakrits. Det ska vara gröna oliver. Och det ska vara saltlakrits. Allra bäst är ihåliga lakritsremmar som man dricker vinet genom. Vinet glöttar upp lakritsremmen på insidan och man får perfekt balans i smaksammansättningen. Det ska vara ett ganska kraftigt rödvin, men inte alltför mycket ek, det stämmer inte ihop. Mjukt men smakrikt. Coca-cola och lakritsrem är också gott, cola-bubblorna löser upp lakritsen i lagom takt. Öl och lakritsrem är inte en smak-sensation.

2) Som alla vuxna kvinnor sover jag bäst med ett gosedjur i sängen. Just nu är det apan Bob och giraffen Totte som gör mig sällskap i nattmörkret. De trycker inte upp mig mot väggen på nätterna. Ibland byter jag ut dem mot någon annan.

3) Jag tycker om att ligga på rygg på golvet, med benen i 90-graders vinkel upp längs väggen när jag pratar i telefon. Det är speciellt vilsamt och fokuserande nämligen. Allt blod rusar till huvudet och jag kan prata som tusan. Vilket inte är fallet i normala fall.

4) Det är otroligt roligt att åka till jobbet varje dag! Jag är löjligt förtjust i mitt jobb. Men inte om jag har möte på morgonen, för då blir jag irriterad över att inte få testa alla de saker som jag kommit på att jag ska prova för att lösa det där problemet, när jag duschade på morgonen. Men det är roligt i alla fall. Och ibland är möten roliga, om det är roliga människor med, som inte är så fyrkantiga.

5) Jag tycker det är så himla spännande att gå och sova. Visserligen är dagarna alldeles för korta och jag hinner inte alls allt som jag hade tänkt och velat. Men jag drömmer alltid så roliga drömmar, Newtons meknik och kvant-mekaniken, släng er i väggen, här snackar vi Dream Physics!

6) Det är inget fel på det!

Jag kan inte komma på någon som jag vill plåga på detta sätt. Så jag väljer ingen alls som tvingas fortsätta avslöja sexdetaljer som sig själv. Men om någon absolut känner sig manad, är jag inte den som är den och säger ifrån heller.

Idag är det en speciell dag, 070307. Sifforna > 0 är primtal, bara en så’n sak!

7+3+7 = 17, det är också ett primtal.
1+7 = 8, det var ju inte så himla skoj förstås … men 7+7 = 14, och 1+4 = 5 som också är ett primtal. För att inte tala om 7+7-8=6, det är ju inte ett primtal, men det är ju roligt, eftersom det är två sjuor så blir 6 delat med 2, 3.

Och om en vecka är det den 14:e, och det är pi-dagen, eller i alla fall en av pi-dagarna. Och om två veckor är det faktiskt vårdagjämning. Sen är det ju i princip högsommar. En sak jag funderar över är varför det heter senvinter, det är faktiskt att uppvisa en ganska negativ syn på tillvaron. Jag tycker det ska heta för-vår istället.

Och så undrar jag en sak till, och det är varför människor alltid stannar precis så de står ivägen. När de kommer in på ICA Maxi så stannar de precis när de kommit innanför de här fotocellsstyrda grindarna. Precis nedanför rulltrappan tvärstannar de. När de går ur hissen tvärstannar de. Och när de går ut för dörrarna på jobbet tvärstannar de. Det måste bero på någon slags lättnad över att ha klarat ett hinder. Målet var att komma in i butiken, hur det kan vara ut från jobbet är svårare att förstå, och när man är där får man stanna upp och sätta upp nästa mål … vilket brukar vara att tvärstanna och ställa den gigantiska shoppingvagnen tvärs över gången vid mejerivarorna.

Jag står aldrig ivägen. Och om jag mot förmodan skulle stå ivägen, så är det faktiskt meningen, så-det-så!

Det finns olika sätt att frysa på. En massa olika frys-sätt. Och alla har de sina speciella kännetecken och motåtgärder. Det finns vanligt element-frys, det är när man fryser för att man glömt att sätta igång elementen i sitt hem. Elementfryset är nära besläktat med väder-fryset, som man fryser när man är utomhus och klädd i för o-varma kläder. Sen finns det trött-frys, och dess nära besläktade variant hunger-frys. Hunger-frys är lite ologiskt, för om man fryser huttrar man, och om man huttrar gör man av med mer energi, och så blir man ännu hungrigare.

Om man springer ett par mil kan man råka ut för tränings-frys. Detta frys är nära besläktat med sex-frys. Och även förlossnings-frys faktiskt. Det finns en nio månaders återkopplingsmekanism mellan sex-frys och förlossnings-frys. Men eftersom de flesta inte lägger märke till det pga den långsamma återkopplingsprocessen, så kan det hända att man råkar ut för det flera gånger. Däremellen finns faktiskt graviditets-frys också som komplicerar saken, men det är mer besläktat med hunger-fryset och trött-fryset.

Givetvis finns också feber-fryset. Då känns det som det kryper saker precis under huden också.

Det är bra att känna igen de olika frysen, eftersom det vore dumt att sätta igång elementen när man egentligen är hungrig.

Häromdagen trodde jag att jag höll på bli sjuk, jag frös på jobbet, och avfärdade samtliga av de ovanstående frysen ett efter ett, utom feber-fryset. Men, jag blev inte sjuk, och nu inser jag vad det var frågan om! Det var de hemliga testerna av kvantdatorn! Det är banne mig inte konstigt att man fryser på kontoret när ljuset hålls vid den absoluta nollpunkten!

Kaosteori är ganska intressant, t ex the butterfly effect. Vad som händer och sker är beroende av initialvillkor, vilket inte är fallet för linjära system.

En neutral, men positiv fras som Mycket roligt, tack! till exempel, kan få stor inverkan på en framtid. Vilket bevisar att livet är en icke-linjär historia.

QED