Trilog

Ibland tänker jag. Mycket. Jag funderar på en massa olika saker. På hur saker och ting hänger ihop, och hur de börjar och vilka vägar de kan ta, och varför det tar vilka vägar och hur det kom sig att det började gå åt det hållet. Och om det är bra eller dåligt, och om jag ska göra något åt det eller inte. Och isåfall vad. Och så’nt.

Sen tänker jag Jag undrar varför jag tänker på det. Och sen tänker jag Jag undrar varför jag undrar varför jag tänker på det.

Och då blir det så jobbigt, särskilt om jag fortsätter undra, att jag slutar tänka på det jag började tänka på. För det är ju bättre att tänka än att undra.

Att laga god mat och välja ett gott vin till är en av livets njutningar. Jag studerar gärna vinlistor och läser recensioner från olika tester.

Mitt ingenjörska sinne, det som bakgrundsprocessar t ex mönsterigenkänning, sa mig att dessa vinlistor är mycket lika några andra listor jag också gärna studerar och kontemplerar:

Som ingenjör borde jag då dra en slutsats av något slag, men vaddå, detta är faktiskt min fritid, och då tänker jag inte alls försöka se logiska samband och analysera orsak och verkan, så-det-så. Om jag inte har lust förstås, och i detta fall tycker jag det duger bra med “Det är faktiskt roligt”.

Men för att komplicera saken för de som inte kan låta bli att vara ingenjörer på fritiden också, kan jag nämna att för listor likt denna lyckas jag inte uppbåda det minstaste lilla yttepyttelilla intresse:

Märkligt va’?!?!

Jag tänkte jag ville läsa något banbrytande transformerande fascinerande tankeväckande omvälvande, och var hamnade jag då?? Jo, här! Det orkar jag inte alls läsa. Och jag undrar nu, om jag har ansvar för att kontrollera och ta ställning till den länk jag sprider på detta sätt. Den kanske är jättetokig, vilket förefaller mig på något sätt lite mer troligt än att den skulle vara otroligt otokig. Men jag vet inte. Alltså, om den är tokig, på något av mig definerat sätt, så skulle den ju inte alls publiceras, av mig. Men nu använde jag bara tekniken, möjligheten, att ta reda på att den fanns. Där stannar jag. Du får själv bestämma vad du tycker! I den mån något öht behöver tyckas, alltså.

Ända sedan jag skrev på min första hemsidan, jag tror det var sommaren 1998 (äsch, jag tror inte alls, jag vet faktiskt att det var då), har jag längtat efter en funktion i html, eller php, eller vilket sablarns språk som helst, bara det funkar! Jag skulle vilja att med ett enda klick kunna länka till flera ställen samtidigt! (Alltså nu var det inte just dit jag ville länka, utan jag ville länka till Siv och hakke med ett klick).

Ska jag behöva fixa det själv, eller??

Du som gillar matematik måste ju tycka sudoku är jättekul!

Jag vet inte hur många gånger jag hört det. Och jag blir lika förvånad varje gång. Varför skulle jag gilla sudoku?? Ja, det är siffror, det är ju matematik!

Och jag undrar, sen när blev siffror ekvivalent med matematik? Sätt in vilka symboler som helst i de där sudokuspelen, det funkar säkert finfint. Logikspel påstår Wikipedia att det är. Men … är det verkligen logik? Kanske kan tankesättet att komma fram till vilken symbol som ska sitta var, under givna randvillkor, kallas logik. Och logik är ju intressant.

Men ramarna är bestämda, och lösnigen är (ska vara) entydig. I sudokufallet ska tankarna leda fram till en lösning! Det är bara att hitta den. Och jag inser plötsligen varför jag inte gillar sudoku! Det är ju hur trist som helst om randvillkoren är sådana att bara en lösning är möjlig! Jag vill ha friheten att skruva på randvillkoren för att komma fram till olika lösningar. Jag vill testa olika vägar, olika möjligheter och se resultaten av olika val.

Utom möjligen ibland, på jobbet … Då kunde jag, någon yttepyttig enstaka gång när jag känner mig lite trött och sliten i den stackars hjärnan, för att inte tala om ögonen efter allt stirrande på datamängder och beräkningsresultat, när timmen är sen, och resultat måste levereras, önska att uppgiften varit ett sudokuspel. Möjligen.

Att bli ingenjör
är något man bör
om man nästan dör
för man är så nyfiken
på hur tillblives spiken
och hur tänks matematiken.

Då håller man hjärnan vid god vigör.

Och rimmar uppenbarligen på sitt eget - synnerligen kreativt uppfunna, eller nå’t - versmått.

Store Son undrar om han är smart.
Ja, du är supersmart, säger jag, du förstår allting jättelätt och jättesnabbt och tänker ut saker och ting jätteklurigt.
Store Son är nöjd över beskedet. Han tänker en stund, sen säger han.;
Jag tycker det är jättetråkigt att det inte känns att man tänker smart, när man är smart, det vore mycket roligare om man kunde känna att tankarna är smarta.

Vad betyder det egentligen? Vad skulle jag göra om imorgon vore min sista dag? Hm, jag vet faktiskt inte riktigt, jag tycker jag gör det jag vill. Jag kanske inte skulle gå till jobbet, hur kul det än är … Men vad, vad skulle jag göra (förutom så’na saker som att krama alla som betyder något)??

- Köpa flera lådor champagne och bada riktigt skumpabad?
- Springa hela dagen för jag äntligen skulle få se hur långt jag orkade?
- Åka någonstans, varsomhelst, där man kunde åka off pist?
- Likvidera mina tillgångar och köpa något superdyrt, superonödigt - för en gångs skull?
- Säga sanningen, min sanning, till alla som behöver (enligt min uppfattning) höra den?

Tja, jag vet inte … om jag skulle leva som varje dag vore den sista, bada skumbad varje dag? Hur kul vore det? Och likvidera tillgångarna, det skulle bara kunna göras en gång … Tänk om jag blir lurad och lever dag efter dag? Och badar skumbad, eller springer och springer. Blir inte det lite jobbigt i längden? Och hur går det med så’na saker som kräver lite långsiktig planering, eller långsiktigt engagemang, som att plantera trädgården. Ska jag strunta i det för att jag tror att varje dag är den sista, och sitta om femtio år med samma stokastiska ogräsplätt som idag, när jag kunnat åstadkomma en oas om jag vågat tro på att leva i alla fall i tio år till?

Nej … jag tror jag ska vara lite wild and crazy, jag chansar på att jag lever ett par dagar till, och köper det där goda vinet till den goda maten jag skulle vilja äta i helgen som kommer! Kanske är jag riktigt vågad och tror på överlevnad till våren, och planterar några tulpanlökar till också.

Mitt mål, möjligen konstruerat i efterhand, var att klara något jag aldrig klarat tidigare. En obloggad månad! Och det lyckades. September 2007 går till historien som den första obloggade månaden i mitt bloggliv. Om det blir fler och längre, eller inga alls, det vet man aldrig.

Månadens viktigaste fråga, i alla fall officiellt; “Vilken är den viktigaste matematiska uppfinningen för ditt arbete?”, och jag svarar tveklöst Numerisk analys, dvs hur man hanterar partiella differentialekvationer på ett praktiskt användbart sätt, så man får en siffra på slutet.

Möjligen kan man roa sig med basbyten när man vill koppla av.