Nu igen?
Va, var det inte igår jag skrev förra inlägget?? Nähä … jag förmodar alltså jag lever i en transformerad verklighet (man kan alltid skriva det, det låter vederhäftigt och bra och skulle någon komma på tanken att fråga om detaljer kan jag säkert hitta en behaglig formel att trycka upp i ansiktet på personen) där tiden har en annan tid.
Men idag är det lördag, och fredagen spenderades på akuten, vilket är fullständigt comme il faut för en trebarnsmamma med vilda barn. Läkaren var ung, lång, med rakat huvud och mycket empatisk. Passar säkert någon, tänkte jag på, när jag diskuterade chocktillstånd med honom. Ja inte mitt chocktillstånd då, utan Store Sons förmodade. Jag blir sällan chockad. En gång var min kropp chockad, då ville den inte släppa blod ifrån sig. Och det var ju bra, man vill ju ha lite koll på det där med blodet.
Tillbaka till jobbet efter semestern och det känns nästan som jag aldrig varit borta. Det är så ohyggligt roligt. Hur kan ett jobb vara så kul?? Jag har världens bästa. Eller så är jag bara hjärntvättad. Men det gör ju inget, för det är ju bra om man tycker det är roligt att åka till jobbet på morgonen. Det blir mindre jobbigt att jobba.
En bra sak med de mörka mysiga augustikvällarna är att man kan börja tända ljus igen.
), och sedan fickparkera på ingen plats alls, precis som vilken inföding som helst.