Ständigt nåbar professionalism
På mitt jobb har vi allihopa mobiltelefoner, som kan nås via två telefonnummer, dels det vanliga gamla jobbnumret, dels mobilens nummer. Jag tror ganska många företag har på det sättet. I olika varianter. De anställda är i alla fall nåbara på mobiltelefoner. Som ofta också får användas, och används, privat. Om man inte är duktig på, eller inte bryr sig om att, koda sin telefon när man inte är på jobbet, kan det bli roligt …
Som att jag får ett samtal från en kund när jag storhandlar på Coop. En enkel fråga att svara på, visserligen, jag behöver inte ta fram mina beräkningar och läsa några resultat för att ge kunden. Jag kan svara ändå, för det gäller tidplaner, och då behöver jag bara säga “Vi gör det sen“. Men när vi kommer till frågan … “Kan du skicka det där nu” (jag har gjort vissa utfästelser vad-i arbetet ska bestå också, dum som jag är), måste jag ju svara … “Njae … jag sitter inte framför datorn på jobbet just nu …“. Om det är en kund jag känner ganska väl kan jag säga som det är “Jag storhandlar på Coop“, vilket ändå brukar få de flesta att känna sig smått generade (för att inte tala om när man säger “Jag botaniserar på Taboo“), och tycka att de stör … Fast de egentligen ju inte gör det, jag hade kunnat låta bli att svara när jag såg telefonnumret.
Igår ringde jag till en försäljare på Skandia för att diskutera en offert jag fått - som privatperson. Och redan när han svarade “ja, hallå” anade jag oråd. Och ännu mer oråd anade jag när bakgrundsljudet inte lät som från ett kontor, utan mer som … ja, en badstrand eller nå’t. Mycket riktigt var han inte på jobbet, han ursäktade sig med att han inte trodde någon kund skulle ringa, sen svarade han på min mycket enkla fråga.
Och det är ju lite förvirrande. Det är trevligt med en avslappnad inställning till saker och ting, och det kan finnas fördelar mellan flytande gränser arbets-/privatliv, vissa saker är ju enkla att fixa på fem minuter på telefon, man behöver inte vara på kontoret jämt. Och alla har en professionell roll och en privat (minst), det är inget konstigt med det.
Men … hur tusan ska man kunna skälla ut en person, professionellt, när man hör treåringen vråla “paaaaaappa” i bakgrunden??
Aha, det är där h*n håller till som hanterar mina Skandiafonder. Eller om det är treåringen som hanterar dem. Plöstligt känns den oförklarliga utvecklingen alldeles begriplig!
Lustigt nog utgår folk också från att man ringer från sitt jobb när man som privatperson ringer på dagtid mån-fre, vilket får till följd att de blir förvirrade och generade när jag ursäktar mig 10 sekunder för att hjälpa ettåringen av pottan mitt under diskussionen av fonders oförklarliga utvecklingar. Ja se folk.
Comment by Håkan (hakke) — May 1, 2007: 12:35:14 @ 12:35:14
*hihi*, ja det kan ju bli riktigt roligt. Som när man måste ursäkta sig, kan man ringa upp om en stund, för yngste sonen har trillat i trappan och skriker som besatt.
Jag förmodar att det går lika bra att låta treåringen peka i börstabellerna som att låta en analytiker göra det … slumpen är så … markant liksom!
Comment by thebe — May 11, 2007: 21:06:15 @ 21:06:15