Trilog

Jag funderar på en sak. Finns det någon människa som inte har en cykel?

Via Siv hittar jag Vuxentestet, och detta är mitt resultat:

Din vuxenpoäng är: 18.6

Din ålder borde vara 34.3 enligt Sveriges Vuxenpoängsstyrelse

Hörru! det är dags att växa upp någon gång. Kanske dags att flytta ihop med pojkvännen eller skaffa bil? försök iallafall att ge ett litet vuxnare intryck.

Tips på saker att göra för att få mer poäng:

* Köpa bil. Jag har bil

* Köpa hus. Jag har hus. Det vet jag, för jag håller på att måla fasaden. Grön.

* Åka till Kina. Hm, ja vid tillfälle. Lång flygresa. Jobbigt. Bekväm (då måste man väl vara vuxen, om man är bekväm?)

* Anordna vinprovning för dina vänner. Men det har jag väl gjort någon gång? Eller typ.

* Börja dricka Gourmetkaffe. Vad är det för fel på … kaffe?

* Skaffa barn. Det har jag, tre stycken. Söta när de sover.

* Fixa dig ett riktigt jobb. Det har jag också. Jätteriktigt. Viktigt.

* Gift dig. Been There, Done That. Passed That. Med förståndet i behåll.

* Fixa ett ICA-kort, det är smidigt och du spar pengar. Har det. Smidigt.

Och jag är ändå inte vuxen? Vad ska jag göra? Vad förväntas av en stackars kvinna, egentligen? Och säg inte att jag ska börja titta på Allsång På Skansen eller Så ska det låta. Det kommer jag aldrig att göra! Hellre o-vuxen hela livet!

Världen är full av spännande företeelser och det är ju inte så konstigt att man trillar in på något som fångar ens intresse av en eller annan anledning.

Men en sak som jag undrar över är varför man (dvs jag) aldrig kan bli “lagom” intresserad. Nejnej, jag snöar in fullständigt. Jag lånar böcker, jag köper böcker, jag blir medlem på sajter som har denna inriktning, jag letar artiklar på nätet. Jag läser och tänker och tänker och läser. Och jag försöker diskutera med min måttligt roade omgivning (varför är de inte roade av samma saker som jag?? Det som är så intressant!). Jag skriver kanske något datorprogram, gör lite beräkningar av lämpliga slag, lägger upp lite strategier. Jag har inte ens ett mål eller en plan eller en avsikt. Jag bara måste veta allt och jag måste göra det, nu. Det kan handla om vadsomhelst, anlägga en trädgård, fotoredigering eller japansk matlagning. Ett år fick jag för mig att jag skulle lära mig php och java, och då gjorde jag det. Sen fick jag för mig att jag skulle konstrurera och sy lapptäcken (det var kanske före java), och då gjorde jag det. Något år läste jag en massa filosofi. I några år läste jag allt om löpning. Löpning utövar jag visserligen alltjämt, men jag läser inte lika mycket om det längre. Efter ett tag brukar intresset falla i träda, eller åtminstone nå en lägre nivå, för att lämna utrymme för något annat att snöa in på.

De flesta kvinnor jag känner har alltid stått oförstående inför denna approach till intressen. Män brukar vara ha mer förståelse för fenomenet i sig. Och det beror förstås på att de själva tillhör normalfördelningen med svans. Men, till slut måste man ändå ta fram mörkningsstrategin och leta fram de andra intressena ur snödjupen att blanda upp utsignalerna med. Ja, såklart! Vem vill framstå som nörd?

Alltså, för att inte framstå som nörd, för det vill man inte även om man är en, så måste man ha många snödjup att gräva ur!

QED!

Bäst man skyndar sig så man snart kommer till nästa spännande område!

Man tror man har räknat ut allt. Gått och funderat i veckor, vidtagit mått och steg och åtgärder. Förberedelser. Logistiken är klar. Man vet att något oväntat, fast ändå i viss mån väntat, ska vänta en.

Mycket riktigt. Röta. Faller bara sönder när man skrapar på ytan. Jahaja. Vilka optioner står till buds. Ringa proffs. Kan man göra. Men det är ju inget roligt. Krypa till korset och ringa någon man känner och be om hjälp? Jo, det kan man möjligen tänka sig, fråga lite om råd. För att göra det själv, såklart. Läser på först. Aha, trekantsplåt (jag undrar varför denna bild kommer upp när man söker på trekantsplåt?!) heter det.

Passar på när tillfälle ges.

Jo, jag kan nog byta vindskivorna själv, de som drabbats av röta. Och målningen av resten av huset påverkas ju inte heller. Lite modifieringar av logistiken så ska det nog funka.

Underhåll av huset är en underskattad syssla i spänningsbranchen! Hoppa fallskärm, släng dig i väggen, då vet man ju var g drar.

Det har man minsann ingen aning om när man börjar skrapa på fasaden!

Jag tänker starta ett upprop!

Mot webb-TV!

Denna företeelse som sprider sig illasinnat och försåtligt omärkligt, på nätet. Som fyller upp bandbredder och hårddiskar.

Vad använder jag nätet till? Information! Jag letar efter det jag vill veta, det är min största användning. Jag letar efter artiklar, t ex, som jag skummar och hittar det intressanta i, som jag läser noggrannt (det intressanta alltså, resten läser jag inte noggrannt).

På DI hittar jag något intressant jag vill läsa; Volvos revanch , jag har just funderat över hur deras aktiekurs kunde stiga så mycket idag när rapporten faktiskt var ganska medioker. Men inslaget är ju inte en artikel! Det är TV! Jag förväntas först titta på en reklamfilm med en Linnéartad typ som seglar över hundralappar, innan själva inslaget kommer igång! Vem vill göra det?? Ja inte jag i alla fall, jag stänger av direkt.

Jag vill göra det jag brukar göra, skumma och gå på kärnpunkten direkt. Jag är inte det minsta intresserad av, just nu, en introduktion och en bakgrund och omkringsnack, jag vill bara läsa de få meningarna som förklarar det jag vill veta. Det funkar utmärkt med artiklar, men med webb-TV … ska jag snabbspola och gissa på hallåans ansiktsuttryck när hon säger det intressanta?? Kommer det en pil uppe i hörnet som blinkar och talar om att detta är jag intresserad av? Nej så fungerar det inte. Jag tvingas tålmodigt sitta och lyssna i fyra minuter varav 20 sekunder är av intresse för mig. Snacka om att ta upp tid för folk (dvs mig)! Eller försöka. För jag börjar inte ens lyssna på inslaget. Jag letar vidare efter ett ställe där jag kan läsa det jag vill … (och jag lovar, det tar mindre än 10 sekunder).

Om det åtminstone fanns utskrifter från dessa små TV-sessioner, då kunde jag vara mindre arg. Men jag har en misstanke, och det är att informationen i framtiden kommer vara förbehållen de med tålamod att se och lyssna på inslag med 8 % verkningsgrad (20 sekunder/4 minuter). På det sättet kan man begränsa den mängd information man vill ge folk.

Inse farligheten i detta! Stoppa webb-TV nu!

Jag vill ha fyra tiokronors frimärken, säger jag till personen på Kassaservice.
Hon kollar förvånat på mig … Men … ska du skicka inrikes brev? undrar hon. Och jag undrar varför hon undrar, ska jag tala om vad det är i breven jag ska skicka eller?? Fast jag säger inte att jag undrar.
Har du inte tio-kronors frimärken? undrar jag istället.
Jooo … säger hon, men om man ska skicka inrikes brev kostar det 11 kronor.
Men jag vill ha fyra tiokronors frimärken, vidhåller jag, och lägger till Jag vet att jag vill ha det.
Ja … man vet ju aldrig, säger hon, om folk vet, säger hon lite ursäktande.
Jo jag vet, tänker jag, men det säger jag inte.

Jag hade ingen aning om att det skulle vara så påfrestande för min integritet att köpa frimärken.

På mitt jobb har vi allihopa mobiltelefoner, som kan nås via två telefonnummer, dels det vanliga gamla jobbnumret, dels mobilens nummer. Jag tror ganska många företag har på det sättet. I olika varianter. De anställda är i alla fall nåbara på mobiltelefoner. Som ofta också får användas, och används, privat. Om man inte är duktig på, eller inte bryr sig om att, koda sin telefon när man inte är på jobbet, kan det bli roligt …

Som att jag får ett samtal från en kund när jag storhandlar på Coop. En enkel fråga att svara på, visserligen, jag behöver inte ta fram mina beräkningar och läsa några resultat för att ge kunden. Jag kan svara ändå, för det gäller tidplaner, och då behöver jag bara säga “Vi gör det sen“. Men när vi kommer till frågan … “Kan du skicka det där nu” (jag har gjort vissa utfästelser vad-i arbetet ska bestå också, dum som jag är), måste jag ju svara … “Njae … jag sitter inte framför datorn på jobbet just nu …“. Om det är en kund jag känner ganska väl kan jag säga som det är “Jag storhandlar på Coop“, vilket ändå brukar få de flesta att känna sig smått generade (för att inte tala om när man säger “Jag botaniserar på Taboo“), och tycka att de stör … Fast de egentligen ju inte gör det, jag hade kunnat låta bli att svara när jag såg telefonnumret.

Igår ringde jag till en försäljare på Skandia för att diskutera en offert jag fått - som privatperson. Och redan när han svarade “ja, hallå” anade jag oråd. Och ännu mer oråd anade jag när bakgrundsljudet inte lät som från ett kontor, utan mer som … ja, en badstrand eller nå’t. Mycket riktigt var han inte på jobbet, han ursäktade sig med att han inte trodde någon kund skulle ringa, sen svarade han på min mycket enkla fråga.

Och det är ju lite förvirrande. Det är trevligt med en avslappnad inställning till saker och ting, och det kan finnas fördelar mellan flytande gränser arbets-/privatliv, vissa saker är ju enkla att fixa på fem minuter på telefon, man behöver inte vara på kontoret jämt. Och alla har en professionell roll och en privat (minst), det är inget konstigt med det.

Men … hur tusan ska man kunna skälla ut en person, professionellt, när man hör treåringen vråla “paaaaaappa” i bakgrunden??