Ambitiositetens degradering
När jag var yngre var jag ambitiös. Hushållsambitiös tänke jag på nu. Jag broderade bakdukar och små lavendelpåsar, sydde gardiner och kuddfodral, manglade lakan, strök kläder, putsade fönster och storstädade köksskåp och stod i. Jag minns inte ens om jag tyckte det var roligt, men jag hoppas det … annars vore det ju tråkigt. När jag sydde maskeradkläder till barnen sydde jag dem som om de skulle hålla och användas i generationer med sömnsmåner, kastade sömmar och dubbelfållar. Och strykjärnet användes givetvis flitigt.
Nuförtiden är jag väldigt o-ambitiös. Lilla Dotter ville ha påsk-kläder i skolan. Och det är klart att Händiga Mamman fixade det. En snabb sväng in på IKEA efter några skrikiga tyger. Mäta upp Lilla Dotters längd och midjemått. Samt ett ungefärligt mått runt ansiktet. Sen åkte Lilla Dotter i säng, för det var sent på kvällen. Händiga Mamman skred till verket. Rev av tyget till kjolen i lagom längd, sydde ihop det (utan att nåla). En ungefärlig fåll till midjeresåren. Fållen sick-sackades. Sjaletten höftades till, dvs klipptes till på ett ungefär, hur svårt är det att klippa ut en triangel, egentligen, vad ska man med markeringspenna till? Nej just det, inte särskilt svårt. Fållarna sick-sackades. Enhetsfärgen ill-grön användes till alla sömmar. Det blev skitsnyggt alltihopa.
När jag ändå hade tråden framme tänkte jag vara rationell och göra andra saker, t ex sy i den där knappen som lossnat i mina sköna, vita inne-brallor. Ill-grön tråd … tja, vad spelar det för roll, den är väl färg-äkta? Lite kvalitét har man väl rätt att förvänta sig?!
Lilla Dotter blev supernöjd. En av Händiga Mamman utlånad sjal över axlarna, och krigsmålning, jag menar påskmålning, och utstyrseln var komplett! 30 minuters sömnadsarbete mot forna tiders dagsverke …
Det är ju förresten inte ambitiositeten som minskar med åren, det är givetvis en fråga om visdom! Om förmåga att vara effektiv och optimera insatserna. Just det! Så är det!