Trilog

Eller åtminstone matematiskt begripligt förklarad.

Nu har det ju iofs funnits en formel ända sedan 1952, men den gällde tvådimensionella bubblor och hur kul är det att dricka tvådimensionell öl?! Nej just det. Därför har den inte varit praktisk användbar heller, den formeln.

Detta genombrott kommer givetvis att revolutionera såväl öldrickandet som förståelsen för kärnreaktorns dynamiska kokningsegenskaper! Tror jag.

Jag har minsann använt datorer i över tjugo år! Massor av olika sorter, från ABC80 till stordatorer, IBM, Nord, VAX, Sun, Dec Alpha, you name it, Macar, PC … och vad det nu kan tänkas kallas nuförtiden när jag via min PC kopplar upp mig till jobbets beräkningsdatorer och kör Linux via något slags fönsterhanteringsprogram. Jag programmerar till husbehov. Lite av varje, det jag behöver, Fortran var länge sen, C har jag fuskat med, liksom java. Mest programmerar jag matlabscript eller cshell. Ja och så kan jag ju endel html och php förstås, fast det har jag ju inte nytta av på jobbet. Jag har kört flera texteditorer, Word på olika plattformar, TeX, interleaf .. Jag är en djävul på att skriva formler kan jag tala om .

I alla fall, jag tycker jag har en ganska gedigen bakgrund som datoranvändare.

Men detta program, Excel, det måste vara uppfunnet för att irritera sådana som mig. Ingenting funkar som man tycker det borde i det programmet! Och jag vet varför! Det har jag kommit på, tro inte det går att lura mig inte!! Det är för att Excel tror att det ska tänka åt mig! Men ha, säger jag bara!

Om jag skriver 10-20, så menar jag 10-20, och inte 20-okt som Excel med största envishet försökte övertala mig till igår! Om jag menade 20-okt hade jag nämligen skrivit det …

Om jag inte vill ha gula pluttar i diagrammen, så vill jag att det ska vara lätt att ändra det, jag vill inte leta i obskyra rullmenyer efter en så’n enkel sak som färg! Om jag vill ändra i legends så vill jag klicka på den rutan och ändra där. Men det går inte! Man kan ändra färger och linjer, men man kan inte ändra texten.

Det bästa man kan göra, har jag märkt, för att lura excel att inte lura en själv, är att bära sig stokastiskt åt, klicka omkring bara. Då hänger inte Excel med, och om man har tur hittar man det man letade efter. Och om man har ännu mer tur kommer man ihåg det till nästa gång man behöver göra samma sak …

Den sökningen gjorde att någon hamnade här! Var inte det lustigt?!

Men jag har givetvis svaret på den frågan! Det är nämligen så att det som en upplever som kaos, kan vara fullständig ordning för någon annan. Så är det med mitt skrivbord. Mina kollegor påstår att det är kaos, men jag vet exakt var jag har mina anteckningar och rapporter, till och med vet jag var jag ska leta bland de gula notis-lapparna för att hitta det jag söker. Så det bara ser ut som kaos, men det är det inte. Så är det med människor också.

Så istället för att fundera över fel, vilket ju betyder att man stannar i sin egen värld och tänker utgående från sig själv, vilket inte är konstigt på något sätt, men ganska …. ehhh, oflexibelt tänkt, så kunde man fundera över parametrarna i transformationsmatrisen till den synbarligen kaotiska världen! Då kan man nämligen lista ut hur läget ligger till!

Voilá! Vardagsmatematik! Igen!

(PS. Transformationsmatrisen till mitt skrivbord kan bäst beskrivas med fraktal kaosteori.)

Har svanen dött av krossat hjärta, eller förfrös den … eller blev den överkörd av en båt? Livets möjligheter är oändliga, till sista sekund.

Det är absolut alldeles säkert vår!

Om man inte får det man vill ha, då finns det två vägar att gå;

Antingen ser man till att skaffa det man vill ha, eller så ser man till att inte längre vilja ha det man vill ha.

Buslätt!

Ska du hänga med ut och springa?, frågar jag väninnan.
Ja, gärna … dröjer hon litegrann.

Vi sticker iväg. Efter uppförsbacken måste vi gå en stund, väninnan påstår att hennes hjärta är på väg att hoppa ur kroppen, och hon får inte luft.

Förr hade jag riktigt bra kondition, säger hon, jag sprang milen på trekvart.
Ojdå, säger jag, det var värst, riktigt bra!
Ja, säger väninnan drömmande, det var tider … då var man i riktigt bra form.

Vi promenerar vidare, väninnan gör inga ansatser att ta några snabbare steg än maklig promenad.

Men det som är kul med konditionsträning är att det går ganska lätt att träna upp sig, säger jag glatt. För jag vet ju det.
Kanske det, säger hon, men jag vet inte om jag skulle orka lägga ner den energin nuförtiden.

Och så berättar hon om hur hon la upp träningen förr. Backträning, långpass, medelpass, intervallträning. Flera gånger i veckan. Året om. Låter bra. Kul med så’n variation, kul att träna mycket och känna kroppens styrka.

Min träningskompis blev väldigt imponerad av min backlöpning, säger väninnan nöjt, jag sprang hur lätt som helst, det är bara frågan om teknik, och hon blev alltid efter där.
Kul, säger jag. Något kort.

Jag börjar lessna på det makliga tempot, jag vill springa. Jag lessnar också på väninnans prat. Jag lever nu, jag tränar nu. Kondition är färskvara, den finns nu, den blir av det man gör nu. Kanske springer inte väninnan milen på trekvart igen, ens om hon tränar mycket … men hon kommer definitivt inte att springa milen alls igen … om hon inte slutar leva på gamla meriter!

När jag var yngre var jag ambitiös. Hushållsambitiös tänke jag på nu. Jag broderade bakdukar och små lavendelpåsar, sydde gardiner och kuddfodral, manglade lakan, strök kläder, putsade fönster och storstädade köksskåp och stod i. Jag minns inte ens om jag tyckte det var roligt, men jag hoppas det … annars vore det ju tråkigt. När jag sydde maskeradkläder till barnen sydde jag dem som om de skulle hålla och användas i generationer med sömnsmåner, kastade sömmar och dubbelfållar. Och strykjärnet användes givetvis flitigt.

Nuförtiden är jag väldigt o-ambitiös. Lilla Dotter ville ha påsk-kläder i skolan. Och det är klart att Händiga Mamman fixade det. En snabb sväng in på IKEA efter några skrikiga tyger. Mäta upp Lilla Dotters längd och midjemått. Samt ett ungefärligt mått runt ansiktet. Sen åkte Lilla Dotter i säng, för det var sent på kvällen. Händiga Mamman skred till verket. Rev av tyget till kjolen i lagom längd, sydde ihop det (utan att nåla). En ungefärlig fåll till midjeresåren. Fållen sick-sackades. Sjaletten höftades till, dvs klipptes till på ett ungefär, hur svårt är det att klippa ut en triangel, egentligen, vad ska man med markeringspenna till? Nej just det, inte särskilt svårt. Fållarna sick-sackades. Enhetsfärgen ill-grön användes till alla sömmar. Det blev skitsnyggt alltihopa.

När jag ändå hade tråden framme tänkte jag vara rationell och göra andra saker, t ex sy i den där knappen som lossnat i mina sköna, vita inne-brallor. Ill-grön tråd … tja, vad spelar det för roll, den är väl färg-äkta? Lite kvalitét har man väl rätt att förvänta sig?!

Lilla Dotter blev supernöjd. En av Händiga Mamman utlånad sjal över axlarna, och krigsmålning, jag menar påskmålning, och utstyrseln var komplett! 30 minuters sömnadsarbete mot forna tiders dagsverke …

Det är ju förresten inte ambitiositeten som minskar med åren, det är givetvis en fråga om visdom! Om förmåga att vara effektiv och optimera insatserna. Just det! Så är det!