Kausalitet
Varför lider jag av en så’n obetvinglig lust att förstå allting? Varför måste jag förstå? Vad är det jag vill förstå? Drivs alla av lust att förstå? Vad är att förstå, egentligen? Och vad händer om man inte förstår?
En händelse inträffar, i ett ögonblick. Ögonblicket triggar ett tillstånd i kroppen och hjärnan. Trevliga tillstånd får flöda fritt. Men tillstånd av obehag, de vill man inte ha. De skapar turbulens i själen. Obehagliga tillstånd vill jag absolut minimera. Att vilja förstå är att optimera harmonin. Ett sätt att förstå är kanske att förstå att man inte kan förstå, eller vill kanske inte förstå. Mitt sätt är oftast ett annat sätt.
Så om det dyker upp tillstånd av obehag går jag ingenjörsmässigt tillväga. Vad är orsak, vad är verkan. Det kan vara ett detektivarbete. Kartläggning, pussel. All information som kan vara viktigt för orsakssambanden inhämtas. Ibland går man vilse förstås, inhämtar information som man tror är en huvudorsak, men vid närmare granskning visar sig vara ett villospår och döljer den verkliga, sanna orsaken. Och lägg märke till att jag inte talar om någon absolut verklighet eller absolut sanning. Här måste man tillåta sig subjektiva sanningar om man ska komma någon vart. Man måste normera elementen till sitt eget universum.
Sådär, nu har vi samlat in underlaget. Nu ska det bearbetas. Nu ska vi förstå hur systemet reagerar på olika sorters information, vilka vägar i systemet informationen tar, vilken vikt olika samband, eller egenskaper/egenheter, har. I detta skede ställer man upp hypoteser och testar hypotetiska situationer. Till slut har man sin modell ganska klar för sig. Man vet vilka som är insignalerna (vad in den insamlade informationen som har inverkan på systemet), man har tagit reda på systemets parametrar (egenskaper, viktsfaktorer). Och det är det som är det viktiga, att ta reda på systemets parametrar …
Som vi sa, eller OK, jag sa, häromdagen är människor olinjära och tidsinvarianta system, det betyder att olika egenskaper är korrelerade på olika sätt, och att vikterna kan variera i tiden. Vilket betyder att det inte är lätt att förstå hur någon reagerar på någonting, eller ens hur man själv reagerar på allting.
Att lära sig sin parameteruppsättning (dvs lära känna sig själv) är att lära sig att vaska fram den viktiga informationen och nå kärnan när signaler av obehag uppträder. Man kan till och med i viss mån träna systemet att minska vikterna för vissa insignaler, genom att t ex öka vikterna för andra insignaler så att den relativa inverkan av obehagsreaktorerna minskar! I varje modell bör dessutom finnas en term för osäkerheter, stokastiska osäkerheter. Som gör att en insignal inte ger exakt den förväntade utsignalen. Osäkerheten symboliserar ödmjukheten, kunskapen om att man inte kan kartlägga allting, att det alltid finns något man inte känner till, om sig själv eller om andra.
Egentligen behövde jag inte skriva all denna rappakalja ovan för att rättfärdiga mina vetgiriga drifter. Jag skulle förstås kunna svara på första frågan med bara “därför att jag vill”. Det finns ingen orsak, ingen anledning, inget skäl.
Att vilja förstå har inte en orsak, det är en verkan av att vara jag t ex. Jag vill inte generalisera, därför nöjer jag mig med att extrapolera till mig själv i denna fråga, andra kan ha andra orsaker för att vara sitt jag än vad jag har att vara mitt.
Om man vill läsa mer om kausalitet och orsakssamband och förståndets beskaffenhet, kan man läsa här.
10 poäng till denna fantastiska text.
Comment by Siv — January 9, 2007: 18:04:07 @ 18:04:07
Tack!
Comment by thebe — January 9, 2007: 18:57:04 @ 18:57:04
Man hör ibland sägas att det finns två sorters människor: de som deltar och de som står vid sidan och betraktar. Det stämmer inte. Det finns också en tredje som under och efter deltagandet ägnar sig åt ett slags inre betraktande, ett reflekterande. Som till exempel funderar över om förståendet och förståndet är korrelerade. (Eller om de rentav är kolorerade, och vilka färger de i så fall kan tänkas ha?)
Nu kom jag att tänka på andra indelningar man ibland hör:
Det finns två sorters mäniskor: De som delar in människor i två grupper och de som låter bli.
Det finns 10 sorters människor: De som kan räkna binärt och de som inte kan det.
Det finns två sorters människor: De som kan slutföra ett resonemang.
Comment by Håkan (hakke) — January 15, 2007: 00:56:53 @ 00:56:53
I second the above.
Vet du, jag tror det är det faktum att du är så klok som också gör att du vill förstå. Det triggar något gott när du gör det - och du gör det ganska så ofta också, men jag tycker det är svårt att säga vilket som kommer först: klokheten eller viljan att förstå?
När är det inte gott att försöka förstå? När man inte förstår, vilket man någorlunda lär sig empiriskt när man inte gör, så … ja, det blir en besvikelse i belöningssystemet så klart *här hade jag någon sorts tanke men stördes av att verkligheten trängde sig på och nu ska jag snart till jobbet* . Om jag försöker förstå men inte gör det så känner jag en frustration och besvikelse och jag kan undra “Är jag dum eller?” och åtminstone jag vill inte gärna vara så pass ½smart att jag kan besvara på den frågan med ett JA.
Underbart blogginlägg!
Comment by Henrik Sundström — January 17, 2007: 07:42:06 @ 07:42:06
hakke; jag tycker din analys är helt lysande måste jag säga. Precis!
Henrik; Tack, smickrare där
. Jag anslår blå, eller gröna beroende på tillfälle, dunster i mina ögon om jag inte skulle förstå … OK, jag förstår inte just nu, men snart kommer jag att göra det!
Comment by thebe — January 25, 2007: 06:48:02 @ 06:48:02