Antag att man kommer hem från jobbet en dag. Ja, det är inte alltför ovanligt att göra det, de dagar man varit på jobbet. Men antag att man jobbat tio timmar, med kort lunch. Antag att man efter jobbet åkt och veckohandlat mat, och packat in i kylskåpet. Antag vidare att man fört en animerad diskussion med någon trög person. Då är det inte orimligt att anta att man är ganska trött. Och hungrig.
Antag vidare, att man i något energiskt käckhetsanfall under dagen bestämt sig för att man ska sticka ut och springa på kvällen. T ex för att man har lite träningsvärk efter ett pass på gymmet dagen innan. Det är skönt att röra på sig och få bort slaggprodukterna, vilka det nu kan tänkas vara, ur musklerna.
Vad gör man då?
För det första förbannar man sig själv för den dumhet man begick under dagen att bestämma sig för en dylik aktivitet, istället för att bestämma sig för att sjunka ner i ett varmt skumbad med ett glas vin och en bra tidning, som väl hade varit ett minst lika rimligt val, med tanke på musklernas slaggproduktshantering. För det andra har man ignet val, man sticker helt enkelt ut och springer. Man är nämligen som man är, och har man bestämt sig så har man.
Faktum är att det inte handlar om att vara envis, det handlar om att vara listig! Jag kunde ju bestämma mig för, när jag kom hem där, trött och hungrig och småsur, att helt enkelt låta bli att springa, fastän jag bestämt att jag skulle. Men jag låter ingen bestämma över mig, inte ens jag själv, det vore ju som att duka under för manipulationer. Alltså kan jag inte låta bli att springa för då skulle jag ju vara manipulativ, och så’n är inte jag!
QED