Man vaknar på morgonen. Och eftersom man har tre små söta barn som inte kommit till åldern då de insett sovmorgonens inherenta finess, är det ganska tidigt. Himlen är blå, luften är skön efter regn. Det känner man eftersom det är lite skönt småkyligt i sovrummet och täcket får göra tjänst. Så ligger man där en stund och tänker på allt man har lust att göra. Nu går det mot höst (jodå det gär det visst och det är också jättemysigt så-det-så!), och då har man lust att fixa lite. Mitt hem är min borg. Det finns massor att göra. Måla t ex. Till min förvåning tycktes grannarna tycka om den nya färgen på mitt staket. Så jag tänkte att de behöver nog tycka saker och ting, så jag kan ta och måla lite mer färger för deras skull. Det kan jag göra, men jag behöver tvätta först, och skrapa bort gammal färg. Och då behöver jag dra ut vatten, men rörmokaren har stängt till i morgon. Sen behöver cyklarna en bättre plats, och då ska jag sätta plattor eller sten där, en gång och en liten plätt. Men till det behöver man sättsand. Och det är söndag. Undrar om det räcker med en släpkärra, det blir mycket skottande … Jag kan gräva ut platsen först, förstås och räkna på det, hur mycket sand jag behöver - vardagsmatematik!
Klädkammaren kunde behöva röjas ur och organiseras endel, den där back-stacken kunde jag montera. Några taklampor behöver sättas upp. Tavlorna står bara på golvet längs väggarna för att provas in.Om jag bygger ihop odlingslådan kan jag nog hinna få egenodlad rucolasallad i år, och persilja kunde jag odla till nästa år.
Undrar varför det känns som om energin skulle räcka till allt idag, när tiden troligen inte kommer att göra det?!