Mask-ologi
Tjugo kvadratmeter gräsmatta känns inte som en tillräckligt stor yta att bemöda sig om att dra ut en gräsklippare för. Eller ja, det är kanske fyrtio kvadratmeter, men i alla fall. Så vad gör man då. Jo, man gräver upp eländet förstås. Med spade, så får man mest motion. Sönerna hjälper till. Men efter en stund börjar de bekymra sig om maskarna. Det finns många maskar i jorden.
Mamma, vänta, jag ska bara flytta på masken.
Mamma, vad liten den är!
Mamma, du har delat den med spaden!!!!
Det gör ingenting, den lever ändå, säger jag.
Men, var är hjärtat någonstans, hur många hjärtan har den? Store Son ställer kontrollfrågor.
Nja … den funkar inte på det viset, med ett hjärta.
Men, hur lever den då, hur funkar den. Han är fortfarande misstänksam.
Jag vet inte, låt mig gräva nu, säger jag opedagogiskt, och skickar sönerna till datorn istället.
Jag berättar inte om den möglande maskodling min kompis och jag bedrev som tio-åringar … utan tänkte mest på solrosorna och vallmona jag ska så … till maskarnas glädje, förstås!