Trilog

Siv vill vara superhjältinna, det vill ju jag med. Lite av varje … diff på en fråga.

You Are Catwoman

“Life’s a bitch. Now so am I.”

You Are Trinity

“Touch me and that hand will never touch anything again.”

Men om jag frågar mina barn är det enda som behövs för, eller snarare enda sättet, att bli superhjältinna att jag köper de där ulltussarna till marsvin vi kollade på idag. Om de biter mig biter de inte igen? Marsvinen alltså …

Allting kostar säger Stora Son.
Vi har just pratat om godis, sällskapsdjur, leksaker, utflykter, resor, filmer, datorer, spel …
Men allt kostar väl inte, säger jag, kärlek och vänskap, t ex, kostar ingenting (och där är jag lite nöjd över att få tillfälle att ge mina materialistiska barn något att tänka på).
Jo, det är jättedyrt med bröllop, muttrar Lilla Son världsvant i baksätet.

Vi avslutar diskussionen och åker och köper det försenade lördagsgodiset …

Då och då bör man göra en extra insats för att upprätthålla skenet av huslig pysslighet, det är nämligen praktiskt att ha ett så’nt sken. Man kan t ex göra det genom att baka bullar:

Och när man har gjort det har man uppnått flera saker i samma handling:
- Man har underlag för att muta de tre små monster, förvisso för det mesta av det gulliga slaget, till barn man har.
- Man blir populär bland barnens kompisar, vilket långsiktigt är en bra strategi.
- Man har mellanmålet fixat för flera dagar framåt. Praktiskt.
- Man lugnar ner sina grannar som då och då tycks panikartat desperata när man inte faller in i radhusmallen på ett adekvat sätt.

Baka bullar är en win-win action, alltså.

Under ett besök i landets exotiska landsända, (ja, där de bakar spettekakor i varje kvarter) studerades företeelsen Lundakarnevalen. För en person med bakgrund i den stolta, fantasifulla, kreativa, glittrande, intelligenta, uppsluppna, extraordinärt uppfinningsrika uppsaliensiska studenttraditionen ter sig många lundensiska ritualer som väldigt … ja, exotiska. I Lund har man uppenbarligen en ovana att definiera om saker och ting. Det är för all del bra och kreativt på alla, eller i alla fall många, sätt och vis. Jag kan t ex stå ut, och i någon mån överse och till och med då och då gilla, med att man fokuserar och betonar och på alla möjliga vis, och i alla infallsvinklar, belyser och definierar och associerar och anspelar på ämnet sex. Det är ju, med tanke på ämnets evigt outtömliga innehåll nästintill behjärtansvärt, faktiskt.

Men när man ger sig på den mest naturliga, eviga och oantastbara naturkonstant, då är måttet rågat, till och med för den mest fördomsfria och obegränsade hjärna, dvs min, som existerar i detta universum.

Man skulle kunna stanna där och bara konstatera lundensarnas världsfrånvändhet, men … det måste ju finnas en anledning, eller hur?! Jag tror gott om människor, alla människor, även den ädel-franska typen, så det måste finnas ett någorlunda rimligt skäl till detta. Och jag tror att jag, när jag ägnade frågan ett par sekunders uppmärksamhet, kom på svaret!

Såhär är det självklart, tyngden för en sfär, med diametern 1 meter, och densiteten, vi säger 10 kg/m³, vill man i Skåne ska vara lika som i Uppsala-trakterna. I Uppsala har vi gravitationen 10 m/s². Vilket ger, med den sfäriska ekvationen:

att tyngden, i Uppsala, blir;

Alltså 75 pi. I Skåne, där gravitationen pga det platta landskapet är 15, kommer alltså samma föremål att ha tyngden;

Alltså 112,5 pi! Och så tungt vill man inte att något ska vara, det ska vara samma tyngd, alltså kan man antingen definiera om radien på sfären, men man vill definitivt inte ha något som är mindre än den stora Uppsala-sfären, alltså får man vara inbillat innovativ och definiera om pi! Och då får man ur ekvationen ovan direkt att;

Summa summarum, pga det platta och blåsiga landskapet (utan blåsten skulle pi för övrigt anta värdet 22,3 i Skåne) och viljan att vara lika smidig i tanken, och samtidigt lika stor, som den Uppsaliensiska kunskapen, har man i Lund definierat om pi till 2! Och detta är alltså det underliggande motivet för att anordna Lundakarnevalen denna gång!

Jag ser fram emot omdefinitionen av Avogadros tal, som kommer att vara temat för nästa karneval!

Från det ena till det andra, från matematiken till de röda bootsen. Jag gjorde stöveltest, via Siv.

You Are Bold Red Boots

You like to put your most outrageous foot forward!

Tja, varför inte?!

What Kind of Boots Are You?

Visst är det viktigt att njuta av alla de små sakerna i vardagen, som till exempel skönheten i den här ekvationen:

eller glädjen över att åter påminnas om denna boks eviga värde!

På hakkes uppmaning presenteras den trilogiska bloggflaggan:

Efter envist envetna påtryckningar skulle jag äntligen ta och skriva den där bloggen som handlar om några vanliga, trevliga, matematiska begrepp såsom ekvivalens, implikation, likhet och identisk likhet.

För att förklara dessa begrepp, deras identiska likheter och ekvivalenta skillnader, på ett pedagogiskt oklanderligt sätt, tänkte jag ta hjälp av internet. Man kan nämligen hitta allt möjligt på internet och istället för att skicka några tjocka tunga böcker, jag skickar hellre vackra vykort, så tänkte jag det kunde vara smidigt att liksom bara referera till några praktiska sidor.

Så jag började leta. Och då hittade jag en beskrivning av projektet Att bli en mattemänniska, där man frågar sig vad som gör att man utvecklar ett intresse för matematik! Vad intressant! Förutom att jag mer ställer mig frågan vad det är som gör att man inte utvecklar ett intresse för matematik. Men jag antar det är som med gokart och golf, endel tycker det är roligt att åka fort själva, andra tycker det är skojigare att se till att bollar åker fort. Dvs, endel tycker det är roligt att lösa ekvationer snabbt själva, andra tycker det är roligare när ekvationerna snabbt snurrar runt i huvudet. Så måste det vara.

Det betyder att jag i själva verket bevisat att om man tycker det är skoj att köra gokart, då implicerar det att man är mattemänniska!

Och det tycker jag är fascinerande, att man med hjälp av internet kan bevisa något annat än det man tänkt bevisa från början! För det råder ju på inga villkor identisk likhet mellan begreppen ekvivalens och implikation!

Tjugo kvadratmeter gräsmatta känns inte som en tillräckligt stor yta att bemöda sig om att dra ut en gräsklippare för. Eller ja, det är kanske fyrtio kvadratmeter, men i alla fall. Så vad gör man då. Jo, man gräver upp eländet förstås. Med spade, så får man mest motion. Sönerna hjälper till. Men efter en stund börjar de bekymra sig om maskarna. Det finns många maskar i jorden.

Mamma, vänta, jag ska bara flytta på masken.
Mamma, vad liten den är!
Mamma, du har delat den med spaden!!!!
Det gör ingenting, den lever ändå, säger jag.
Men, var är hjärtat någonstans, hur många hjärtan har den? Store Son ställer kontrollfrågor.
Nja … den funkar inte på det viset, med ett hjärta.
Men, hur lever den då, hur funkar den. Han är fortfarande misstänksam.
Jag vet inte, låt mig gräva nu, säger jag opedagogiskt, och skickar sönerna till datorn istället.

Jag berättar inte om den möglande maskodling min kompis och jag bedrev som tio-åringar … utan tänkte mest på solrosorna och vallmona jag ska så … till maskarnas glädje, förstås!

Jag har aldrig tidigare unnat mig att delta i en rejäl demonstration, så det tänkte jag göra idag. Men om man ska demonstrera så måste man ju cykla. Jo, det är självklart, varje demonstrant med självaktning kommer flängande på cykel och kastar sig in med flagga i tåget, det är jag säker på. Man åker definitivt inte med sin nya, blanka, stora bil och parkerar på Torgets parkering, promenerar de femtio metrarna till de skanderande massorna och ansluter sig längst bak. Nej, ska det göras ska det göras ordentligt. Cykel och lufsig jacka och helst en fyra meter lång sjal i brokiga färger - det gillar jag - och så kastar man sig in i tåget efter någon lämplig banderoll.

Jag hämtade cykeln från garaget. Men det var punka på den. Så det fick jag lov att laga. Men jag avskyr att bli oljig om händerna, i alla fall av cykelolja, så jag fick leta efter handskar. Eftersom det är vår nu, så har alla vinterkläder förpassats till vinterförvaring, handskarna också. Därför var de enda handskarna som gick att uppbringa de gula diskhandskarna. Men på första maj ska det vara rött, det vet jag. Och jag är inte den som är den. Så jag hade doppat dem i barnens fingerfärger. Man kan se en bit av handsken där på andra cykelpedalen. De behöll ganska mycket av den röda färgen även efter punkalagningen. Faktum är att de blev ännu bättre. Eftersom de inte glänste så förbaskat mycket längre. Det hade ju varit rent genant. Precis som om jag inte arbetar, liksom.

Men jag har ingen fyra meter lång sjal i brokiga färger. Det enda jag har, i den storleksordningen, är det där tygstycket med rakade pudlar i gummistövlar på, som Siv lämpade över till mig för ett tag sen (jomen hon hittar allehanda märkligheter på Vaksala Torg ju), av någon anledning. Jag tror det var en ren panikhandling från hennes sida, vid närmare eftertanke, det var då när det var herrbesök på gång, och hon inte trodde den konservativa herren skulle uppskatta hennes okonventionella köksgardiner, så jag lovade härbergera dem ett tag. De fick duga till sjal denna dag. Lite annorlunda, men ska man demonstrera så ska man väl synas, eller??

I alla fall, när cykeln var lagad och sjalen konstfärdigt fixad runt halsen for jag iväg. Men då hade demonstranterna redan gått hem, eller om jag möjligen cyklade till fel ställe? Jag vet inte, men det gick faktiskt lika bra att fika i solen vid strandkanten, som att demonstrera. Demonstrera kan jag ju göra vilket-år-som-helst.