Trilog

Nu är det dags att skriva något. Och jag har inte den blekaste aning om vad jag ska skriva, så det här blir intressant.

Jag hugger ett ord ur luften bara, ett som passerar mig när jag sitter här och funderar och filosoferar över livets krumbukter. Differentialekvationer är ett ord förstås, eftersom jag nyss läste 1 är inte ett stort tal. Å andra sidan kan man i vissa sammanhang tycka att ett är ett väldigt stort tal. Men två är alltid större.

Två, som dipoler, som motsatser, som komplement, som yin och yang. Men jag är ganska sur över att det kvinnliga yin associeras till mörkt, kallt och kantigt. Jord och måne tycker jag är helt OK, men någon måne ser man ju inte ikväll. Hur mycket man än skulle vilja. Betyder det att viljan inte är fri, eller att allt upprepar sig i samma mönster?

Men om man vill se mönster överallt väljer man att se de stora dragen och då missar detaljerna. Det som gör alla erfarenheter, alla delar av mönstret unikt. Och då är cirkeln sluten, utan hjälp av pi, för det som är unikt finns det bara ett av. Och kanske är inte ett ett stort tal, men det som är ett, är stort.

New Horizon är påväg mot Pluto!

Det är ju nämligen såhär, att alla människor består av atomer och en massa kvantpartiklar, och förmodligen något mer som de presumtiva nobelpristagarna ännu inte kommit på. Och relativitetsteorin är ju en fysikalisk teori, som beskriver rummets och tidens egenskaper, och som starkt har påverkat vår vetenskapliga världsbild. Rumtiden påverkas av materia, och gravitationskraften är en geometrisk egenskap hos rumtiden. Och med tanke på att Pluto ligger så väldigt långt bort, aldrig kan ses med blotta ögat från jorden, och dessutom associeras med egenskaper som osynliga krafter, är det skoj att vi äntligen, ja om nio år då, tålamod är en dygd, ska få veta allt om den mystiska planeten.

Det är ju skillnad på planeter som den energiske Mars, harmoniska Jupiter och kärleksfulla Venus till exempel, som man kan se som starka stjärnor på himlen då och då, till exempel nu, de vet man ju mer var man har.

Men Pluto … än så länge sen man ju bara verkningarna …

Att tvätta är inte direkt kulurigt, men tvättmaskinens handtvättprogram är ett av vardagslivets mycket användbara paradoxer, den gör tvättstugan nästan lite oasannolik!

Julen har stegvis eliminerats från detta hus. Julgranen tappade 63% av sina barr på vägen från vardagsrummet till ytterdörren (okulärt estimat). Rester av ett tiotal hyacinter har komposterats. Några adventsstjärnor ska plockas ner från fönstrena. Julgardinerna i köket ska bytas, och ett par dukar, till nå’t vårigare, eftersom det definitionsmässigt är vår nu. Ljusmängden är densamma, dvs stor, oavsett om det är jul eller ej, så där behöver inget göras. Enkelt och smidigt, pyntning i min smak med doft och färg och ljus bara.

Men, det finns ett problem. Min ömma moder. Som oförtrutet varje år försöker pracka på mig saker som inte gör någon nytta. Prydnadssaker. Varje år “glömmer” jag att ta fram förra årets porslinstomte eller överdekorerade blomkruka. Jag har trott att hon inte la märke till min glömska, men jag börjar ana ett mönster. Varje år blir sakerna nämligen större och större, i volym. Precis som hon tänker att jag kanske tappar bort dem om de är för små?

Så här står jag nu med tre halmbockar, som om jag packar ner dem kommer att ta en alldeles egen flyttkartong i anspråk …

Jag lyssnade på åttaåringarna som satt och pratade om vänskap.

Jag är vän med alla i hela världen, sa Stora Son.
Jag med, sa kompisen.
Vi har sex miljarder vänner, sa Stora Son.
Jaaaa …, sa kompisen.

Och jag undrar var på vägen till vuxenlivet det blir Blairar och Bushar och Sadammer av barnen …?

Om man täcker marken helt med vita sommarblommor, som prästkragar eller så, då ser det väl ut såhär? Det ser kallt ut, men det är nog en synvilla??