Trilog

Det blir 42 kronor, säger kassörskan där jag köper min lunchbaguette. Hon får tre tjugor. Jag har nämligen räknat ut att om jag betalar så får jag maximalt med mynt tillbaka, då kan hon inte sticka åt mig en sedel minsann! Jag vill alltid ha mynt, när jag handlar räknar jag ut vilken sedelkonstellation som ger maximalt antal femmor och tior tillbaka. Det låter ju nästan som en osund fix idé, men det är det ju givetvis inte alls! Man behöver mynt, de behövs till parkeringsautomaten, det behövs till godisautomaten smörgåsautomaten på jobbet, det behövs till barnens veckopeng (hur kul klirrar en sedel i spargrisen??). Det behövs alltid mynt, jag lider brist på mynt. Alltså ser jag till att få det.

Så kommer den väntade repliken: Finns det möjligen två kronor?. Jag kollar bekymrat ner i myntfacket, och försöker att inte skramla med det, jag har till och med lärt mig konsten att peta lite i det och få det att inte låta trots att det dignar av mynt. Nej, tyvärr, säger jag oftast och ser så beklagande och deltagande ut som jag kan, i alla fall om hon inte ser alltför bekymrad ut, eller om det inte är en liten butik eller liknande för då kan det hända att jag skattar mitt myntfack bara för att de verkligen inte kan avvara mynt i onödan. Men oftast ser jag bara till att öka på mitt myntinnehav.

Men … tänk om hon skulle be att få se mitt myntfack?! Titta ner i min plånbok och säga “Joho, jag ser att du har mynt, ljug inte, ge mig två kronor nu!”, vad skulle jag göra då??