Trilog

Minnet är en kul grej, tänkte jag. På rent ingenjörskt vis tänkte jag att det borde bestå av flera komponenter och steg innan det förvanskas i hjärnan. Först själva data, ett objektivt faktum, elektroner och neutroner och protoner och kvarkvar och spinn och allt vad det är, i en bestämd konstellation. Alltså allt det som t ex utgör en mörkgrå kakelplatta. Sen ska mina ögon se den där kakelplattan, och eftersom jag har en viss idé om hur det ska se ut där den ska sitta, en idé som kommer av ett annat minne, som är några år gammalt och kanske möjligen blivit förvanskat och förskimrats av tidens tand, så ser mina ögon kakelplattan i ljuset av det minnet. Redan där har det blivit en transformation av kakelplattan. På vägen från kakelplatteaffären har jag tänkt lite mer på hur kakelplattan ska sitta, och hur det ska se ut runtomkring den och hur det kommer att kännas i badrummet där den sitter. När jag gör en så vanlig badrumsaktivitet som borstar tänderna t ex. Och när jag då och då gör någon mer glamorös badrumsaktivitet som tar ett skumbad med levande ljus i hela badrummet och bra musik. Kakelplattan måste funka i ett brett spektrum liksom, och nu förvanskas den ytterligare litegrann då. Sen lagras den i mitt minne på detta förvanskade vis, eftersom jag bestämt mig för den. Och då har den alltså lagrats in som den för ändamålet och rummet mest passande kakelplattan man kan tänka. Såhär ungefär kan det stiliserat gå till:

Och medans jag tänkte på minnet, läste jag lite på NE, och under rubriken Nya uppslagsord i urval, hittade jag

mnestisk (latin mne´sticus, av grekiska mne´me ‘minne’), som avser eller hör till minnet.

Det var ett kul ord, och det slog mig att det måste vara den här kakleplattelagringsprocessen i minnet som gör att överenstämmelsen mellan vad jag ser på Stora-Arrangemanget-för-Barn, typ något Äventyrsbad med en massa aktiviteter, överenstämmer så dåligt med vad jag får höra …

Jag ser en massa barn som ligger och skriker på marken, illröda för att de inte får åka något, och jag hör föräldrar som pratar mellan tänderna, också illröda i ansiktet. Jag ser barn som vägrar åka hem, fastän de är så trötta så de bara gråter och föräldrar som ömsom lirkar, ömsom mutar, ömsom hotar samma barn för att få dem att gå utan att släpa dem med sig, skrikande …

Sen hör jag om den fantastiska semestern, och hur otroligt lyckad särskilt dagen på Äventyrsbadet var, hur mycket barnen uppskattade allt och hur trevligt familjen hade det med alla aktiviteter.

Visst är det konstigt??

Not Mina barn bär sig givetvis inte åt på det ovan beskrivna sättet, med skrik och vrål alltså, jag kan bara minnas trevliga aktiviteter. Sånär som på någon muta med glass i bilen vid något enstaka undantagstillfälle.