Trilog

Och vad är detta?

Nu vet jag hur det går till! Jag har undrat ibland, förfasat mig, varit hårdnackat renlärig. Men nu föll jag! Jag har begått en synd! Jag har köpt gardiner! Färdigsydda gardiner!

Man kan tycka att det är en vardaglig företeelse, gardiner, det köper man ju titt som tätt, ungefär som man köper gurka eller nå’t. Men, det är alla andra, inte jag! Jag är uppvuxen i ett strängt renlärigt hem. Gardiner syr man själv, punkt! Det bara är så, ett axiom jag aldrig ifrågasatt. Nej aldrig. Jag har minsann krupit på knä på golvet till sena nätter, och dragit ut trådar för att få tyget trådrakt, jag har klippt bort stadkanter, nålat och fållat sidor. Jag har konsulterat mamma. Jag har rynkat och veckat. Jag har pressat och strukit till förbannelse.

Och då går det väl såhär, en dag tröttnar knäna, man ser man möjligheterna, en ny värld öppnar sig, och helt plötsligt har man köpt gardinerna. Strykningen kommer jag dock inte undan …

Enligt NE:

höst, årstid som följer efter sommaren och kännetecknas av ostadigt väder och lövfällning [… ] ibl. med tonvikt på negativa stämningar av förgängelse, depression o.d.:

Det låter ju rent deprimerande ju, så kan det väl inte vara? Nej, hösten behöver en förkämpe, dvs mig, som ser den som den verkligen är. Det här är den nya definitionen:

Höst, årstiden mellan den varma, loja sommaren och den gnistrande, aktiva vintern, med starka, vackra färger, dofter, hög klar luft, uppfriskande vindar och regn, skogspromenader, tända ljus, rykande grytor, och tid och lust att fixa hemma.

Rörelsen hos en glaciär styrs av massbalansen. Jag undrar vad som styr massbalansen i ett hem? Undrar vad ett hem väger egentligen? Böcker, bokhyllor, soffor, sängar, lampor, porslin …? För att inte tala om allt man nästan dagligen släpar hem … Jag har en svag misstanke om att massbalansen (massa in = massa ut) inte upprätthålls stationärt i ett kort tidsperspektiv precis. Jag tänkte att det nog ser ut såhär ungefär, massan i ett hem som funktion av tiden:

Min nyupptäckta händighet känner - givetvis - inga gränser! Be om hjälp, säger mamma varenda gång jag pratar med henne. Men jag förstår inte varför hon säger det? Varför skulle jag be om hjälp när jag kan själv?? Du kan göra illa dig i ryggen, svarar hon som svepskäl. Men hur ont i ryggen får man egentligen av att skruva ihop lite grejer?? I själva verket är hon orolig för nå’t, men jag vet inte riktigt vad bara.

Det börjar bli mörkt på kvällarna, så lampor behövs. I pojkarnas rum hänger tåtar, så’na små elsladdar i olika färger, ner från taket och det blir inget ljus av dem precis. Något måste göras, t ex ytterligare ett besök på Bauhaus! Ja, alltså jag menar, skaffa lampgrejer. Att hitta på Bauhaus har jag lärt mig nu, jag tar en sväng förbi skruvarna och förser mig med några 50 millimeters M4, sen tar jag små vinkeljärn som ska vara till bokhyllorna som redan står på sin plats, men utan förankring än så länge. Några fler trådbackar från Elfa eftersom jag fått blodad tand i konsten att fixa garderober, och det är fler som behöver fixas. En häftig ljusslinga som jag kan sätta upp någonstans råkade slinka ner i korgen också, den var ju så liten, ljusslingan alltså.

Sen var det lampor ja … rislampor blir bra till pojkarna, men man behöver sladdar också, och nå’n sorts kåpa och sen ska det väl sitta något fast i taket har jag för mig? Jag grubblar ett tag över hur det ska se ut och var vad ska kopplas någonstans, och till slut tror jag att jag har alla grejer jag behöver.

Hemma skrider jag till verket, det finns några ställen där man kunde tänka sig att skruva in tåtarna, jag är inte riktigt säker på var, men om man kollar var man ska sätta i kontakten så kan man lista ut hur det ska sitta ihop. Några svordomar över koppartrådarna som sticks och inte riktigt vill fastna där jag tänker, det hjälper. Sen blir det mörkt och min försiktighetsåtgärd med att stänga av huvudströmbrytaren gör att jag inget ser, och jag får avsluta arbetet för dagen. Det återstår att få fast eländet i taket och sen sätta dit kåpan, och lampan och en glödlampa, en enkel match för Händig Kvinna.

Bildbevis 1. Jag meckar med kablarna.

Bildbevis 2. Inkopplat takfäste, om än inte riktigt fastsatt ännu, jag funderar på det …

Bildbevis 3. Krokar på plats, håller i alla fall för skohorn, en jacka och bilnycklarna!

De 50 millimeters M4 (markerade med rött) använder jag i gipsankarna för att få upp krokar i hallen. Tusan vad bra det blir, när jag fått dit brickorna sen också.

Ja, det var verkligen en enkel match, jag måste ha mer att bita i … montering av hängstol med expanderbult i taket till exempel?!

Magiskt blå träd i skymningen.

Tänk vad mycket man får lov att bestämma hela tiden. Världen är full av beslut som måste tas, eller bör tas, eller borde tas, och tvärtom. En del beslut som inte tas borde tas, och andra som tas borde inte tas.

Det börjar redan när jag vaknar, ska jag kliva upp? Nu eller sen? Ska jag duscha först eller sätta igång kaffebryggaren? Frukosten då, ska det vara broccoli eller havregrynsgröt? Och kläderna! Den frågan ger upphov till en massa småfrågor, som måste besvaras innan ett adekvat och riktigt härlett svar kan ges på huvudfrågan; det svarta linnet eller det vita? Först måste man kolla vädret, sen måste man tänka på vad man ska göra under dagen (vilket kanske inte alltid är det lättaste utan här får man göra approximationer), vidare måste man fundera ut vilka man ska träffa. Om det är på jobbet och de Viktiga Kunderna från utlandet, så kanske man inte tar linnet alls, då tar man Sällsynta Skjortan istället.

Ja, sen fortsätter det hela dagen; ska jag köra om eller inte på väg till jobbet? Ska jag ta trapporna eller hissen (den är iofs lätt för det är liksom autosvar på den frågan, egentligen en icke-fråga)? Ska jag ta kaffe eller starta datorn? Ska jag ringa Malande Kollegan om rapporten han skrev, eller ska jag maila? Lätt beslut, jag mailar så slipper jag sitta i telefon en timme, såvida han inte får för sig att han måste svara med att ringa … han borde faktiskt lära sig lite vett och etikett, får man ett brev så svarar man med brev, liksom. Nu håller jag verkligen inte på etikettsregler av den arten i nomala fall, men Malande Kollegan är inget normalt fall.

Ja, sen då, ska jag surfa en liten stund eller ska jag dra igång direkt? Jag måste nog surfa en stund, det är som lite meditation och yoga, förberedelse för en effektiv och på alla sätt framgångsrik arbetsdag helt enkelt. Lätt beslut. Bra när besluten är lätta att fatta.

Ibland är besluten inte alls lätta att fatta, men då tar jag till ett trix, istället för att jag ska komma fram till beslutet låter jag beslutet komma fram till mig. Nu håller jag på att låta ett beslut komma fram till mig, ska jag jobba på kontoret eller hemma idag? Det kan ta tid, hela dagen, att vänta på ett så’nt viktigt beslut.

stre´ssor (eng., av stress), påfrestning som framkallar de kroppsliga och psykiska reaktioner som sammanfattas i benämningen stress.

Läser jag vidare på NE, eftersom mnestisk hör till ämnesklassningen Fysiologi:allmänt, och om man klickar på det, så kommer det upp 76 andra artiklar, och en av dem är stressor. Stressor låter som tensor.

Tensor - i matematiken en uppsättning tal som transformeras enligt bestämda regler vid byte av koordinater.

Yes! Det är vad man behöver när man träffar på en stressor! Man går till attack och transformerar den med en tensor, till andra koordinater! Kanske kan man fylla tensorn med en signalsekvens eller två?

signalsekvens, ledarsekvens, del av en polypeptid, ofta belägen i dess aminoterminala ände?

Något trofiskt kanske?

tro´fisk (grek. trophiko´s ‘närande’; ‘vårdande’, av troph\´ ‘näring’), som har samband med näringsförhållanden och vitalitet i en kroppsvävnad.

Bland de fysiologiska ämnesorden finns också tid! Det är ju spännande! Vad är tid?

tid, begrepp kring vilken hela vår tillvaro är uppbyggt, men som likväl är nära nog omöjligt att definiera i logiska termer utan att förutsätta att det redan är definierat.

Men jag har inte riktigt tid att läsa om tid, eftersom tre stressorer sitter i soffan och skickar signalsekvenser som inte kan tolkas annat än att de förväntar sig något trofiskt.

Köp bärbar dator läste jag förresten som körsbär i datorn. Av någon anledning tror jag den förvanskande förmågan har nära samband med förskönande transformationer av minnen, och föralldel stressorer, som att skriva blogginlägg mitt i morgonrusningen.

Minnet är en kul grej, tänkte jag. På rent ingenjörskt vis tänkte jag att det borde bestå av flera komponenter och steg innan det förvanskas i hjärnan. Först själva data, ett objektivt faktum, elektroner och neutroner och protoner och kvarkvar och spinn och allt vad det är, i en bestämd konstellation. Alltså allt det som t ex utgör en mörkgrå kakelplatta. Sen ska mina ögon se den där kakelplattan, och eftersom jag har en viss idé om hur det ska se ut där den ska sitta, en idé som kommer av ett annat minne, som är några år gammalt och kanske möjligen blivit förvanskat och förskimrats av tidens tand, så ser mina ögon kakelplattan i ljuset av det minnet. Redan där har det blivit en transformation av kakelplattan. På vägen från kakelplatteaffären har jag tänkt lite mer på hur kakelplattan ska sitta, och hur det ska se ut runtomkring den och hur det kommer att kännas i badrummet där den sitter. När jag gör en så vanlig badrumsaktivitet som borstar tänderna t ex. Och när jag då och då gör någon mer glamorös badrumsaktivitet som tar ett skumbad med levande ljus i hela badrummet och bra musik. Kakelplattan måste funka i ett brett spektrum liksom, och nu förvanskas den ytterligare litegrann då. Sen lagras den i mitt minne på detta förvanskade vis, eftersom jag bestämt mig för den. Och då har den alltså lagrats in som den för ändamålet och rummet mest passande kakelplattan man kan tänka. Såhär ungefär kan det stiliserat gå till:

Och medans jag tänkte på minnet, läste jag lite på NE, och under rubriken Nya uppslagsord i urval, hittade jag

mnestisk (latin mne´sticus, av grekiska mne´me ‘minne’), som avser eller hör till minnet.

Det var ett kul ord, och det slog mig att det måste vara den här kakleplattelagringsprocessen i minnet som gör att överenstämmelsen mellan vad jag ser på Stora-Arrangemanget-för-Barn, typ något Äventyrsbad med en massa aktiviteter, överenstämmer så dåligt med vad jag får höra …

Jag ser en massa barn som ligger och skriker på marken, illröda för att de inte får åka något, och jag hör föräldrar som pratar mellan tänderna, också illröda i ansiktet. Jag ser barn som vägrar åka hem, fastän de är så trötta så de bara gråter och föräldrar som ömsom lirkar, ömsom mutar, ömsom hotar samma barn för att få dem att gå utan att släpa dem med sig, skrikande …

Sen hör jag om den fantastiska semestern, och hur otroligt lyckad särskilt dagen på Äventyrsbadet var, hur mycket barnen uppskattade allt och hur trevligt familjen hade det med alla aktiviteter.

Visst är det konstigt??

Not Mina barn bär sig givetvis inte åt på det ovan beskrivna sättet, med skrik och vrål alltså, jag kan bara minnas trevliga aktiviteter. Sånär som på någon muta med glass i bilen vid något enstaka undantagstillfälle.

Samlingen av skrymmande sportskor har utökats! Minst en ny sport måste prövas varje år, till och med om (när) det innebär pinsamheter inför grannarna när man åker, dvs vinglar, fram på cykelbanorna i området. Men vänta bara, endera da’n kommer jag att susa upp och ner för backarna! Eller så …

Bland alla miljoner foton:

Jag tänkte jag skulle ta ner och stryka de där gardinerna min mamma sytt till mig, som hon strängeligen beordrat mig att stryka, trots att jag inte ser ett endaste litet skrynkel på dem. Men mamma har röntgensyn för gardinskrynklor och eftersom jag lovade att göra det, så är det ju bäst att agera efter det också. För även om jag inte får bort de nano-minsta skrynklorna kan jag med gott samvete säga “Jodå, jag har strykt dem” när hon står där och inspekterar dem med misstänksam gardinblick.

Men på strykbrädan låg en nätverkskabel, batteriladdaren till kameran, några rullar film, skruvar i olika dimensioner, leksaker och oöppnad post. Så jag fick lov att sätta ihop några lådor jag köpt till datorprylarna först, sen gick jag upp med leksakerna till barnens rum, och där låg det smutsiga kläder, som jag tog ner till tvättkorgen. Och den var full, så jag tänkte det var bäst att tvätta också, så jag sorterade tvätten. Men framför badrumsdörren stod några kassar med kläder, så de sorterade jag också upp i barnens garderober. Sen kunde jag köra igång första maskinen med tvätt.

I barnens rum samlade jag ihop endel skräp som kapsyler och tomma toarullar som de samlar på (men inte märker om de försvinner efter en viss tid), och slängde i soporna. Och på diskbänken låg rödbetorna som jag köpte för några dagar sen, och det var kanske bäst att koka dem nu … Så jag skar bort blasten och borstade dem och satte igång ett kok. Men då blev jag röd om händerna, och det är inte så smart att hålla på med ljusa gardiner då. Särskilt inte de som mamma sytt. Rödbetsfläckar syns mer än nano-skrynklor, det fattar till och med jag.

Jag får helt enkelt stryka en annan dag!

Avdelning monteringsteknik:
Lilla Sons garderob var ett hafsverk utan dess like. Hyllor, som var för korta på alla ledder, hade skruvats upp med lister och tejpats med målartejp för att få bort gliporna. Så Händiga Mamman köpte trådbackar från Elfa, monterade dessa på det galantaste vis, och när hon ändå höll på tänkte hon att det vore lite listigt att hänga om dörren också, den satt nämligen på fel sida, tyckte hon. Så hon skruvade bort den. Något tung var den visst. Sen skruvade hon bort upphängingsmojängerna och flyttade dem till andra sidan, det var en enkel match.

Återstod bara att trä på gångjärnen på de tre upphängningsmojängerna och skruva fast dörren igen … När gångjärnen var trädda, efter några väl valda och omsorgsfullt uttalade svordomar, och svettdroppar i pannan inte att förglömma, skulle Händiga Mamman bara ta skruvmejseln och skruva fast skruvarna. Men skruvmejseln låg två meter bort, och den räckvidden har inte Händiga Mamman, hur akrobatiskt hon än beter sig. Särskilt inte när hon står på ett ben och balanserar dörren med den andra foten, och ena armen. Så hon fick ta bort den mödosamt upphängda dörren, hämta skruvmejseln och börja om. Till slut, efter ett hack i parketten och ett i Händiga Mammans fot, satt dörren på plats.

Sens Moral: Det är inte direkt sunt förnuft att göra Allt Själv, men det är roligt och det kan funka !

Avdelning flygteknik:
Stora Son och Lilla Son förde ett naturvetenskapligt samtal om hur flygplan kan flyga. Enligt Stora Son gör vingens rundning på ovansidan att luften flyger rakt förbi där vingen böjer av, och det blir för lite luft jämfört med på undersidan. Så den för myckna luften på undersidan gör att vingen trycks uppåt. Enligt Lilla Son är det inte alls på det sättet, utan på översidan trycker den blå kraften och på undersidan trycker den gula kraften på vingen. Och den gula kraften är starkare, därför trycks vingen uppåt. Dessutom var det en rymdfärja som flög in i en stjärna och exploderade, så-det-så, drämde Lilla Son till med för att riktigt understryka sin förståelse för och sina kunskaper om flygande i allmänhet och rymden i synnerhet. Jag undrar vilket TV-program de sett på och tolkat? Men jag är glad att de är flygtekniken på spåret, att de överhuvudtaget funderar på frågorna …

Avdelning vardagsmatematik:
När vi köpte glass idag, tre stycken likadana, ville kassörskan ha 29 kronor för det, och gav mig 21 kronor tillbaka på min 50-lapp. Med tanke på att glassarna kostar heltal kronor tyckte jag det var märkligt att hon kunde få den summan (29/3 är inget heltal) … men hon såg ut som ett frågetecken när jag sa det. När jag sen sa att eftersom glassarna kostade 7 kronor styck borde det bli 21 kronor, log hon, gav mig en femma till och sa ” Självklart, jag behöver nog kaffepaus!”. Jag sa inget mer, utan tog förlusten av tre hela kronor med stoiskt jämnmod …

Samlingen av Speciellt Utvalda Gosedjur behövde utökas. Det såg jag när jag gick förbi detta djur på Åhléns idag:

Ett pedagogiskt problem uppstod dock, och det var att jag hade både Stora Son, Lilla Son och Lilla Dotter med mig när jag insåg det faktum att samlingen verkligen behövde (dvs krävde) utökning.

Här hade mamman (dvs jag) på ett tydligt sätt, i förväg, klargjort och förankrat beslutet att idag skulle vi inte köpa leksaker när vi gick på stan, däremot var det OK att titta. Hur skulle jag förklara att bara jag fick köpa en leksak då?!? Att de speciella gosedjuren inte är leksaker utan hör till en samling är för subtilt för mina barn att förstå. Så jag valde den enkla vägen, jag agerade Den Spontana Mamman: “Äsch, vad kul, vi köper leksaker idag i alla fall, fastän jag sagt att vi inte skulle göra det” … (jag inser att det kan bli problem nästa gång … men, det speciella gosedjuret är värt det extra besväret). Sönerna utökade sina samlingar av Bioniclar, dottern utökade sin samling av väskor … och alla var vi glada och nöjda! Och är inte det vad man vill sträva efter, att vara glad och nöjd?!?

Dessutom var det ju faktiskt inte leksaker direkt, utan objekt till samlingar, vi köpte!

Inatt eller imorgon natt är det läge att ta packa ryggsäcken med varm choklad och några kex, väcka sina söta barn, packa in dem och ryggsäcken i bilen tillsammans med kamera och kikare. Sen åker man ut på landet någonstans där det är riktigt mörkt. Ut med barnen och få dem att titta upp mot himlen, på stjärnregnet! Möjligen vill barnen hellre leka, och då får man ju ha kikaren ifred när man tittar på Perseiderna.

Nu är det bara att hoppas på klar himmel … och det är inte så bara det, nu när regnet har parkerat just här över. Fördelen med regn är att man inte känner tvång att vara utomhus, vilket betyder att man utan dåligt samvete kan spendera lite tid inomhus med att t ex få ordning på det fortfarande kaotiska hemmet. Det påminner mig om att jag borde ta en sväng på stan på lunchen idag och handla några skruvar och muttrar, och kanske ge efter för mitt nya intresse för verktyg? Jag vet en sak som varje mamma behöver, en liten sortering av elektronikskruvmejslar. Det är nämligen så att batteriluckor på leksaker kräver så’na. Varför så många leksaker kräver batterier är en annan sak man kan fundera över.

Undrar om man kunde se den här trippelasteroiden när man ändå är ute och tittar på astronomiska fenomen?

(Från NewScientistartikeln)

En kikare med batterier kanske behövs då?

När man är så disträ som jag är då och då, gäller det att öva upp minnet för att saker och ting ska fungera!

Som när jag ska köpa tråd till gardinerna jag ska sy, då kommer jag självklart inte ihåg att ta med mig provbiten. Den kan försvinna på många ställen under den strapatsrika färden till tygaffären. I värsta fall blir den kvar hemma på köksbordet. Den kan också bli kvar i datorväskan på jobbet (varför la jag den där kan man undra) så jag inte får med den till affären. Eller så kan den bli kvar i bilen. Bara för att nämna några ställen. För att komma över den typen av förtretligheter (gäller ju också när färg ska köpas, eller tygbitar till befintliga tygbitar eller vad-som-helst) har jag övat upp färggehöret. Jag kommer ihåg vilken färg det ska vara.

Men ibland kan det gå tokigt i alla fall … I måndags skulle jag köpa tråd till gardiner, i en märklig skiftande grön-röd färg. En utmaning, så jag tog med tygbiten och glömde den kvar på jobbet, förstås. Utmaning till trots köpte jag en trådrulle som jag trodde skulle passa. Det gjorde den, men det var en svår färg på tyget … kanske fanns en bättre trådfärg? I går kom jag ihåg tygbiten, och köpte en tråd som passade. Och när jag kom hem visade det sig att jag köpt en likadan - samma färg - trådrulle som jag gjort dagen innan. Och bara för att jag inte litade på färggehöret har jag nu två stora trådrullar i en svår färg, dessutom spenderade jag onödig tid (det låter som en motsägelse, jag vet) i tygaffären! Typiskt!

Matlistor är ett annat område där det kan gå fel. Jag skriver handlingslista för att handla maten för veckan, och den går igenom samma äventyr som tygbiten, blir kvar på köksbordet eller någonannanstans på vägen. Men jag har överlistat den situationen också! Eftersom jag oftast glömmer listan, kommer jag istället ihåg vad som står på den!

Och om någon har fler praktiska minnestips att dela med sig av för att få den förvirrade vardagen att fungera, tar jag tacksamt emot dem!

Att hantverkare är besvärliga och trilskandes och kommer och går som de tycker och gör som de vill är ett känt faktum. Men jag har kommit på ett trix för hur man samarbetar (nej, inte manipulerar, utan samarbetar) med hantverkare för bästa resultat (dvs att de jobbar snabbt och gör som man vill). Man måste lära sig endel nyckelord, helt enkelt, det är hela grejen!

Som häromdagen. Precis när jag var på väg ut kom snickare G för att lämna några grejer till nästa veckas jobb. Jag passade på att ställa frågan om ett läckande rör “Gör det något om det kommer ut lite vatten på golvet nu” undrade jag, och tänkte på skiktet (vad-det-nu-var) som lagts på. “Njae …” dröjde G “är det mycket?” “Inte så värst” sa jag “jag tänkte jag ska dra fram det där röret och kolla om någon slangklämma behöver dras åt, sen, eller kanske behöver man lägga i lite silikon bara” fortsatte jag (här är slangklämma och silikon de magiska orden). “Hm”, sa G “om du vill kan jag kolla på det nu”. “Ja … jo, det vore ju jätteschysst” sa jag. Sagt och gjort. G fixade läckan medans jag gjorde ärenden! Var inte det optimalt?!

Det får härmed anses bevisat, QED, att intresse för (t ex att känna till slangklämmor och andra hantverksaktiga saker) andras arbete får dem att göra det man vill och mer än de behöver, på ett naturligt sätt!

Nästa steg är att intressera mig för någons arbete på ett så’nt sätt så att han eller hon gör mitt arbete också!

Yes, äntligen slut på semestern. Tillbaka till jobb, tillbaka till kreativitet och fart och stimulerande diskussioner. Stressande kunder, förvånade kollegora och nödvändiga rapporter. Slut på såsiga dagar med sol, simning och slappande.

Nu är det ordning och reda igen, träning och regelbundet nyttiga matvanor. Sova på nätterna och tvätta på lördagarna. Rensa rabatter och baka bullar till kvarterets barn. Sy gardiner och skruva upp en gardinstång eller två. Tvätta något fönster kanske. Städa ibland. Sylta och safta. Planera veckomaten, handla och åka på tjänsteresor. Organisera kalas och köpa presenter. Dekorera om hela hemmet, för det gör man på hösten. Särskilt denna höst.

Det måste vara livet som återvänder … eller?

Hur stor är sannolikheten för en vattenläcka en fredagskväll? Hygglig skulle jag tro, utan att räkna på det. Så jag tänker utmana Ödet med en dusch efter joggingturen …

Uppdatering: Ödet har tagit helg är min vilda gissning just nu. Inget dripp och inget dropp.

Vissa vardagsapparater och verktyg blir så småningom självklara bortskämdheter, vilket man inte inser förrän de försvinner på något sätt.

Hur klarar man sig utan mikro, till exempel? När man har fem hungriga barn vid lunchtid som man normalt skulle kokat pasta och värmt köttbullar i mikron till? När man inte ens har köttbullar, men däremot fryst köttfärs, vad gör man då, utan mikro? Tja, man får tina den i stekpannan och barnen får gå hungriga en timme till! Havregrynsgröten på morgonen fryser inne, gröt i kastrull göres icke!

Och hur klarar man sig utan torktumlare? Då måste man ju planera tvätten, för att inte tala om att planera torktiden! Alla ord som har planering i sig innebär merarbete.

Köksattiraljer som förskärare, vitlökspress, pannkakslagg, durkslag, kaffebryggare, påsförslutare, osthyvel och korkskruv?!?

För att inte tala om verktyg! Vilket hushåll klarar sig utan hammare, gummiklubba, gipsankare, vattenpass och skiftnyckel, jag bara undrar??

Till min stora förvåning tycks skurtrasor, såpa, svinto och diskmedel också vara viktiga vardagssaker.

Men man ska se det positivt, fördelen med att sakna dessa attiraljer är att man får shoppa!