Svar på tal
Stora Son var motsträvig vid nattningen, inget skulle han göra själv. Mamman, dvs jag, skulle borsta tänderna. Jag vill att han ska lära sig själv, då jag misstänker att ett visst mått av lathet bakom den handfallna attityden. Jag kan inte, sa han med eftertryck. Du vill inte, sa jag. Jooo, det vill jag, men jag kaaaaaan inte, vrålade han ännu tydligare. Man kan allt man vill!, kvittrade mamman käckt. Då vill jag ha ögon i nacken, kan man få det kanske?! frågade han triumferande. Och vad skulle jag svara på det?! Skrattade gjorde jag, och hjälpte honom med tänderna … Jag måste hitta på en bättre strategi 
!
Tack för din kommentar på “3 In A Row” - och välkommen tillbaka!
Här får du en av mig:
Är “Svar på tal” självupplevt? Ungar e för goa ibland!
Comment by Mattias — June 5, 2005: 23:18:42 @ 23:18:42
Mattias: Ja … självupplevt. Kvicktänkta barn är en prövning *s*!
Comment by thebe — June 6, 2005: 09:36:03 @ 09:36:03
Jamen det där känner jag igen! Vem behöver förhandlingsträningskurser, när man har barn att träna på?
Comment by Desirée — June 6, 2005: 20:06:01 @ 20:06:01
Desirée: Precis. Förhandlingsteknik, diplomati, planering, stresstålighet, problemlösningsförmåga … allt över man
!
Comment by thebe — June 6, 2005: 20:37:28 @ 20:37:28