Trilog

Uppfostra sina barn måste man ju göra. Eller egentligen föredrar jag att kalla det vägledning, givetvis med den fasta, konsekventa och ömma hand som bara en mamma kan åstadkomma. Och det är alltid roligt att få bekräftelse att något har fastnat (särskilt det avsedda) under de oändligt många och ibland till synes tröstlösa lektionerna. Den typen av bekräftelser får man ofta på utflykt med de små raringarna.

Mamma, ät inte med fingrarna, du har bestick! säger Lilla Dotter när jag dristar mig att ta upp ett salladsblad utan att använda besticken. Vi får äta med händerna, för vi äter hamburgare, triumferar hon vidare. Jag använder i fortsättningen snällt besticken trots att det är mycket svårare att ta upp de små brödkrutongerna med gaffel …

Mamma, du kör i 120, det är 110 här, säger Stora Son och lutar sig fram över mig så han riktigt ska kunna läsa av sista siffran på hastighetsmätaren. Den är inte så exakt, säger jag. Men du kör ju om allihopa, konstaterar han helt självklart. Men sen vänder han i polisfasonerna. Om jag vore du skulle jag köra först där, och sen där och svisch skulle vi vara först, och så visar han hur han skulle köra zig-zag mellan alla bilar. Så får man inte köra, triumferar jag! Jag tänker inte börja äta godiset förrän vi kört om allihopa, säger Lilla Son. Men han inser inte riktigt att det är han som får ta konsekvenserna av hotet.

Man får inte röra blommorna, mamma, uppmanar Stora Son, det står en skylt där. Och för första gången inser jag hur skönt det var med små barn som inte kunde läsa allt överallt.

Annars var det en härlig utflykt. När vi tittat färdigt på allt vi ville, klättrade vi i träd och lekte kull och fikade. Och då gällde vilka regler som helst!