Idag konstaterade kollegorna att jag var återställd, mitt normala jag. Förra veckan var de nämligen nästan rörande oroliga, de tyckte varken att de såg mig eller hörde mig, trots att jag bevisligen var på plats (de checkade läget ibland)?! En förklaring till förra veckans fokuserade tillvaro vid skrivbordet var den aktivitet vars förberedelse kulminerade i fredags. Den är avklarad, och det är så befriande att till och med protokollskrivandet känns som en överkomlig uppgift!
Det förstår ju var och en vad en ingenjör helst gör; tänker och vrider lite på ekvationer och räknar och så’nt. Det behöver man inte ens säga, det är ju så otroligt självklart och underförstått. Det är inte meningen att ingenjörer ska behärska Power Point och Excel, om det vore det skulle de nämligen inte se ut på det sättet som de gör. Isåfall skulle det nämligen finnas ett ritverktyg som en penna, i många färger, där man kunde skriva sina ekvationer (i Excel) eller sin egen text i Power Point, precis där man ville. Och rita sina principiella figurer där man ville utan att de hamnar i något osynligt lager. Då skulle man inte behöva mallar med Klicka här för att lägga till rubrik eller klicka där för att lägga till underrubrik. Eftersom man inte skulle ha rubriker eller underrubriker. Man skulle ju bara ha en formel och sen en kurva och så skulle ju alla se hur bra det blev. Inga punktlistor eller boxar med flashiga ord i.
Jag tror inte att man riktigt inser faran i att försöka få mig till att leda projektmöten. Den här gången hade vi tur, men tänk om jag glömt bort att vi måste äta lunch och ha fika och så’nt?! Det hade inte varit helt otroligt. Jag glömde att vi nog behövde sträcka på benen (det kan man väl för farao göra när man sitter, det är bara att sträcka ut dem), men det var ju inte så farligt trots allt.
Jag tror faktiskt att jag saknar en gen. En projektledargen. Jag tror att jag har redundanta gener av andra slag. Så’na gener som vill göra roliga saker!