Kontorsraffel
Kontoret är en ganska sansad arbetsplats, förutom alla livsfarliga saker som kan hända, så händer det inte så mycket. Ingen rafflande dramatik när den sista beräkningen går igenom, inga skandaler, inga konflikter. Nej, det är ju mest bara skoj och gemytligt och så. Och det är ju trevligt för all del. Men ibland vill man ju känna att det är lite liv bland de dammiga pärmarna. Eller förresten, såklart de inte är dammiga eftersom de används varje dag i grävandet efter kunskaper. Nej, det var mest en bild. Så vad gör man då för att skärpa skärpan?
Jo, man kan kolla hur dags man måste åka hem för att hämta de söta grynen, sen räknar man bakåt till vilken sista sekund man kan starta med föreberedelserna inför måndagens möte. Man får lov att uppskatta tiden som att allting flyter smidigt, anta att man har alla bilder i gif-format, att skrivare och kopiator fungerar, att sekreteraren sitter på plats hela tiden osv. När man har den tiden man tror det går åt för det, fem timmar säg, så drar man ifrån en halvtimme, fyra och en halv timme. Annars är det ingen sport.
Då började jag, fyra och en halv timme innan jag var tvungen att åka hem. Lunch glömde jag att jag måste ha, det gick åt lite tid att gå och köpa en yoghurt. Men det är ju bara bra, det ökar rafflet. Fler saker som ökar rafflet är kollegor som absolut måste vara sociala en stund, och så måste man surfa lite medans man tänker (man får ju tänka på att träna sin simultanförmåga), det går bra att surfa medans man skriver också, då kan man skriva fel på OH-bilderna, men det är ju bara roligt. Och så visar det sig att man måste be sekreteraren skanna ett par bilder också.
Sen glömde jag bort vad det egentligen skulle handla om några gånger, så jag fick lov att läsa på i projektbeskrivningen. Det ökar ju också spänningen litegrann. Ja, och så var det klart. Alla papper klara. Tjugo minuter kvar innan jag skulle hem. Haha, då tror man att man är färdig! Men det är man inte, för då ska man skriva ut! OH-bilder. I färg. På OH-film. Två skrivare för det finns det. Skickade till den första. Yes, Error, no connections, spännande! Skickade till den andra, det gick bra. Gick ner till den, ingenting kom ut. Ännu mer spännande. Dessutom blinkade den för dåligt med blått. Med lite hjälp fick jag ut bilderna, jaha. Men, det var fortfarande inte färdigt. Nej, jag skulle ha lite material till hand-outs också! Svart-vitt visserligen, och det finns ju ingen arbetshäst som vår svartvita skrivare. Där fanns ingen spänning att hämta. Men kopieringsapparaten, den är lynnig. Mycket riktigt, fyll på A4 sa den. Sen vänta tills uppvärmingen är klart. Ohyggligt spännande. Började kopiera. Original kvar på glaset sa den då. Men där låg inget original! Vänta medans arbete pågår, sa den när jag lyft på locket. Men då hade jag bara fem minuter kvar. Jag tryckte på alla reset-knappar, vann den här ronden och kunde kopiera allt. Precis i tid! Förutom det sista momentet, häfta ihop allt. Men, av någon konstig anledning var det både häftor kvar i häftapparaten och den fungerade! Men spännande var det!
Vilket flyt du har!
“Time flies like an arrow;
fruit flies like a banana.”
–Groucho Marx
Comment by Henrik Sundström — April 8, 2005: 16:52:57 @ 16:52:57
Japp
! Tur! Hade inte det där gått hade det blivit jobb i helgen, och då hade garanterat inga skrivare funkat … *s*!
Comment by thebe — April 8, 2005: 17:22:51 @ 17:22:51
Jaha! Du har Nokian-däck förstås?
Comment by Skrubben — April 8, 2005: 20:35:56 @ 20:35:56
Nokian-däck … ehhh, jag har några som är runda och svarta, tror jag
! De ser ut som gympaskor under, typ 
! Hyfsat snabbt kan de gå 
!
Comment by thebe — April 9, 2005: 08:13:08 @ 08:13:08
Det är inte alltid de saker man tror i förväg som gör arbetet mest spännande. En gång när jag vattnade blommorna på jobbet fick jag ett jack i pannan. Ärret syns fortfarande tydligt som ett rakt litet streck, vilket får min lilla skalle att se ut lite som en spargris. (Ett lite mer zick-zack-format ärr hade fått mig att likna Harry Potter, tänk vad man kan gå miste om…
)
Comment by Håkan (hakke) — April 11, 2005: 15:33:38 @ 15:33:38
Ett jack i pannan?! Hur gick det till? När du böjde dig ner och pratade med den lilla plantan
?
Comment by thebe — April 11, 2005: 16:31:39 @ 16:31:39
Hmm, jag skulle i och för sig kunna berätta det för dig. Men då måste jag sedan utsätta dig för alla de faror som finns i en kontorsmiljö för veta säkert att du inte kommer att kunna sprida det vidare. Och det vill du inte utsättas för, tro mig…
Comment by Håkan (hakke) — April 12, 2005: 10:31:59 @ 10:31:59
Ojoj, det hotet tystar vem som helst
! Men … hm, jag kunde ju spekulera förstås 
! Såhär gick det nämligen till:
Det var en vacker vårmorgon, en fredag, solen stod lågt och man såg hur dammiga fönstrena var. Du hade blomskötarveckan och tog givetvis din uppgift på fullaste allvar, blommor är viktiga för konstorstrivseln, och du tänkte minsann inte ta kål på dem på din vecka (vilket mest berodde på att du visste att tjejerna slagit vad om just det och oddsen för blommornas överlevnad var låg i den vadslagningen). På fredagen, den här dagen, verkade alla blommor må synnerligen alldeles extra förträffligt, bladen glänste eftersom du kommit på den briljanta idéen att spraya dem med bladglans, så det skulle bli extra uppenbart vilken hjälte du var (det var också, sanningen att säga, ett utstuderat försök att imponera på en speciell kontorsflicka). När du gjorde sista översynen innan överlämnandet (till den kontorsflickan) övergick belåtenheten till panik, den stora palmen, kontorets stolthet, stod där utan blad! Alla blad låg i smetig sörja på golvet, och något ringde i bakhuvudet, att just den sorten tål inte bladglans! Nu var goda råd dyra! Sörja och blomma måste bort! Du räknade med det faktum att man blir hemmablind, det var därför inte sannolikt att någon skulle sakna palmen om du bara fick den och alla spår att försvinna.
Så då gick det som det gick, när du skred till verket ochskulle ta upp de smetiga bladen, halkade du framstupa och slog pannan i kanten på palmens betongkruka (hämnd kan man säga), i hörnet. Blodet forsade, det blev mer att röja upp. Palmen försvann in i kontrosförrådet (och där den står ännu, oupptäckt), och det enda som påminner om katastrofen är ärret i pannan och den lilla röda fläck som ännu finns på krukan … Och hur det gick med kontorsflickan är en helt annan historia …
!
Comment by thebe — April 12, 2005: 14:30:43 @ 14:30:43