Trilog

Det är viktigt att ta små mikropauser i vardagen. För att hushålla med koncentration och tankekraft. Vissa ord triggar automatiskt min mikropausmod på mindre än en mikrosekund. Om man sitter på ett möte och någon säger kravspecifikation t ex, eller resursplanering eller budgetuppföljning, så vandrar mina tankarna omedelbart iväg till andra domäner än just det som ska planeras eller krävas eller följas upp, visst är det lite märkligt?!

Och sen vandrar tankarna omkring där i de andra domänerna medans de andra tjattrar på diskuterar och bakgrundsljudet hålls på en behaglig nivå i rummet. Ända tills det blir helt tyst runt bordet. Då kan det hända att alla sitter och tittar på mig med uppfordrande frågande miner. Jag förväntas förmodligen svara på en fråga, uttala mig om något eller bara tycka något. De som känner mig lite bättre har dessutom den där lätt överseende “jag-vet-nog-varför-du-ser-så-förvirrad-ut-ha-ha-vad-tänkte du-på-nu-då”-minen. Därför har jag utvecklat en liten finess i bakhuvudsprocessorn! Utan att jag vet om det kommer den ihåg och kan ta fram det som sades de senaste 10 sekunderna. Något annat kan ju knappast vara intressant när mikropausmoden har triggats nämligen, man ska lita på intuitionen och om den säger mikropaus så betyder det att inget viktigt sägs. Det innebär alltså att jag ganska lätt kan parera de där frågande minerna och svara på det som jag antar att de förväntar sig svar på.

Det är bara en sak jag måste trimma lite till, och det är själva reaktionen, transformationsögonblicket från de andra domänerna till kravdomänen. Jag måste helt enkelt träna mig att gå från drömmande läge till mötesalert läge på så kort tid så att själva det synliga synbara förvirringsögonblicket blir så kort så att ingen ser det. Men det ska väl snart vara gjort, så många tillfällen det finns att träna just nu!

Inspirerad av Hakkes diskhografi gjorde jag en slump-o-grafi (jag kunde väl inte gå och fota diskhon heller, den är inte fullt så stilistisk som Hakkes diskho tycks vara), dvs man bara väljer några färger och nå’t ritverktyg i PhotoShop, och så slumpar man och fixar omkring litegrann. Och så blir det nå’t slumpartat.

slump, inom sannolikhetsteorin benämning på det oförutsägbara

Ja, fråga inte mig, jag vet inte vad det är!

Mina kollegor är nästan bara män. Hmm, nästan alla mina kollegor är män, menar jag naturligtvis. Och det vet vi ju alla hur män är, hur mycket de vill agera och komma till skott och verkligen få saker och ting gjorda. Säger de i alla fall. Ofta. Många gånger säger de att vi måste ta tag i det här, take the lead, touch basis och driva den här frågan. Ja, och så undrar man ju hur många gånger de ska säga det, innan de gör det. Det kan vara många gånger. Det vet jag, för jag har jobbat länge med dem.

Då är det tur att jag finns, tycker jag. För jag har nämligen en gräns för hur många gånger jag orkar lyssna på att vi ska take the lead. Den gränsen nåddes förra veckan, när jag hade hört det i en veckas tid, i just de här frågorna, det var några stycken … fyra olika frågor närmare bestämt, där vi behövde touch basis och komma till beslut. Jag insåg att det fanns två möjligheter, antingen lyssnar jag på det här i en eller två veckor till, eller så tar jag the lead. Både av ren självbevarelsedrift och givetvis det faktum att det är naturligt för mig att ta ledningen och bestämma saker och ting, så slumpade det sig som så att det var jag kom kallade till de flesta av veckans möten.

Nu tycker jag ju varken om Power Point eller Excel som jag redan nämnt. Inte heller är jag särskilt förtjust i möten med män som bara vill ta beslut, men lite får man ju offra för att få arbetsro, eller hur?!

Update: Via Henrik, hittade jag detta citat, inte vet jag om det stämmer , men det är en bra illustration till dagens ämne: “If you want anything said, ask a man. If you want something done, ask a woman. “

Jag råkade kolla i min almanacka, jag hade en så’n där obehaglig känsla av att jag förträngt något som jag inte borde ha förträngt. Och det hade jag såklart gjort, tre möten imorgon, hela jäkla dagen. Och inte nog med det, det första mötet på morgonen hade jag kallat till själv. Hoppsan, det är meningen att jag ska hålla i det också. Jag som var så nöjd när jag skickat kallelsen som hoppade in i allas kalendrar, är man inte klar då? Men jag måste säga något, övertyga styrkorna. Försöka komma ihåg vad jag vill att de andra ska göra. Vad jag själv ska göra har jag koll på, tror jag. Power Point och jag är inte bästa kompisar precis, inte heller Excel och jag. Så jag har slagits lite med dem, men jag vann tror jag, fem bilder och en tidsplan på en sida, fint. Tidsplanen fick fina färger, man kan göra ramar och färglägga text och rutor, det tycker jag är trevligt. Det kan man i Power Point också, men jag vet aldrig var rutorna tar vägen där, de flaxar liksom omkring, eller lägger sig i något annat lager och blir halvgenomskinliga och texten hamnar där den hamnar.

Men nu är det klart, bara att dra på sig business-minen imorgon bitti, om jag kommer ihåg den. Det gäller att vara flexibel, det är inte bra att komma ihåg saker alltför långt i förväg, tänk vad som hade hänt då?! Då hade jag animerat projektplanen, och vilken tid skulle inte det ha tagit? Jag skulle ha sprätt projektpengar helt i onödan! Nej, jag tror jag har en viss förmåga här, förmågan att komma ihåg saker i exakt rätt tid, precis den tid man behöver för att förbereda dem. Lite mer sömn hade inte varit fel, men man ska inte vara kinkig, jag är säkert inte den enda som kommer att gäspa!

Undrar om det finns någon form av, egentligen vill jag inte säga det ordet i det här sammanhanget, intelligens i spammen? Först handlade de om gay nude och gay hentai, och sen var det mängder med filmstjärnor som var nakna. Men herregud, kom igen, jag menar Jennifer Aniston och Nicole Kidman?! Hade det åtminstone varit Kevin Costner eller Richard Gere kanske jag hade tänkt två (hm, eller tre) millisekunder istället för en halv innan jag raderade dem!

Jaha, sen kom de mer stilfulla spammarna, de handlade mest om poker tror jag. Men inte är det mer intressant för det. Sen tänkte de till, kanske, hm, män’skan har hus, då har man lån och lån är besvärligt, vi erbjuder något om mortgage istället. Och nu har spamintelligentian insett att det inte funkade det heller, så nu är det blackjack och roulette som gäller istället, vad gör man inte om man inte kan inteckna huset mer, kanske de tänker?

Inte utan att man blir nyfiken på vad som kommer härnäst?! Det är ju vår, ska de försöka prångla ut fröer tro?

Det oväntade besöket klarades av med Blue Java, och förnuftet intakt (det senare kan betraktas som en relativ utsaga). Jag är positivt lagd och om man ska se det positiva när man egentligen inte har lust, vilket är den enda möjligheten, blev hela veckans middagar snabbt planerade och inhandlade, när ändå en räd till mataffären behövdes eftersom det var omöjligt att en uppbringa ens en Mycket Förskrämd bullpåse i frysen. Tusan, jag som tyckte jag bakade för bara några månader sen! Vem äter upp bullarna?! Ja, titta inte på mig, jag får nog av att baka.

I affären drabbade jag av ett litet huvudbry. Jag behövde köpa ny ansiktskräm, vilket jag köper där jag går förbi, Apoteket eller Coop eller Ica eller så, men det fanns plötsligen ingen som kändes som min?! Det fanns ingen som det stod För Extraordinär men samtidigt Vanlig Kvinna på! Varför gjorde det inte det?! Det fanns Anti-wrinkle and Re-firming, läskigt, vad krymper den tro? Sen fanns det De-crease wrinkle and Re-firming, det måste vara när det inte går att anti-wrinkla längre utan man får nöja sig med lite minskning. Ännu läskigare. Sen hittade jag den, Age Perfect, det måste ju bara vara min! Min ålder är ju perfekt! Men … när jag läste på den verkade perfekt ålder vara typ … 60+? Det är nog också en perfekt ålder, men den är inte min, och man undrar ju vad det är i den då, om något är Perfect redan när krämen ska appliceras? Ett verkligt svårt problem som till slut löstes med slumpteknik, vilken tur att man är matematisk bevandrad, slumpning är en gudabenådad teknik när man lider av svår beslutsångest.

Eftermiddagen förlöpte med de vanliga frågorna “Du ser trött ut“, som givetvis egentligen är en helt annan fråga “Nej, jag är inte alls trött, mycket att tänka på bara, mycket på jobbet” (dvs “jag tänker inte svara på den fråga du inte ställer”), och “Har du gått ner i vikt“, som också är en helt annan fråga “Nej, det har jag inte, men jag tränar rätt mycket, det är väl muskler” (dvs, “jag tänker fortfarande inte svara på den fråga du inte ställer”). Men, det är väl mödrars tvivelaktiga privilegium att oroa sig för sina barn hela livet. Och att komma på besök. Vare sig det behövs eller ej, oro eller besök.

Förresten har man gjort direkta observationer av två planeter utanför vårt solsystem, är inte det spännande?!

“Går det bra om vi kommer på eftermidda’n? Det var ju ett tag sen vi träffade barnen.”
“Nej, det går inte bra idag. Jag vill sy idag, och läsa. Jag vill slappa och tänka. Jag vill komma ifatt. Jag vill inte kolla upp om badrummet ser OK ut, eller rota i frysen efter en förskrämd bullpåse, eller ännu värre trolla fram en middag av saker jag inte visste fanns i skafferiet och frysen - inte just idag.”

Men, det säger jag ju inte. Istället hoppar grodorna ur munnen: “Javisst, jätteroligt, det går hur bra som helst! Jag hade ändå inte tänkt något särskilt idag.”

Hur kan det bara vara på det sättet?!

Jag la till en ny kategori, Spekulera och Fantisera. Nu är det ju mycket som är rena fantasier och spekulationer här redan, till och med insprängt i alla Väldigt Seriösa och Sanna Saker som jag alltid skriver hela tiden. Det kan råka bli så ibland, man börjar med något Väldigt Seriöst och sen glider det alldeles av sig självt, utan att man - dvs jag - vet ordet av över till något Lite Mindre Seröst, och sen blir det Väldigt Seiröst igen eller samtidigt. Märkligt fenomen det där.

I alla fall, nu tänkte jag liksom börja spekulera och fantisera redan från början, och då tyckte jag det behövdes en kategori för Spekulationer Med Berått Mod.

Då kommer vi till spekulationerna då. Jag undrar om alla andra är lika normala som jag, det är vad jag undrar över, och det är ingen spekulation - att jag är alldeles normal alltså. En normal söndagsmorgon såhär, tittar barnen på barn-TV, det är väl normalt, och jag håller dem mentalt sällskap med att sitta här vid datorn med en kopp kaffe. Det är nästan löjligt normalt, eller hur? På strykbrädan ligger gardinlängderna som jag klippte till igårkväll, de i gult linne som ska sitta i köket. Det börjar bli lite panik nu, två dagar kvar av påsken och julgardinerna sitter fortfarande uppe. Jag erkänner, det är kanske en smula mindre normalt, men det är ju inte jul igen i alla fall och julgardinerna har suttit uppe hela året. Å andra sidan hade ju onormaliteten raskt blivit en normalitet då, vilken diskontinuitet i gardinrymden, hmm … Men att sy gardiner, och det är vad vi ska koncentrera oss på, nutid, det är normalt.

Alltså kan vi dra slutsatsen att jag bedriver och fördriver en helt normal söndagsmorgon, det var det jag ville bevisa först.

Om man bara tar en slumpvis person … jag undrar t ex vad en Väldigt Omständlig Person (VOP) gör en söndagsmorgon som i dag? En så’n jag berättade om häromdagen. Jag tror han börjar med att gå ut med hunden, klockan sex, som han alltid brukar göra. Men idag är det klockan sju när den är sex soltid, för vovven känner ju inte att tiden har ställts om. Efter endel funderande har VOP bestämt sig för att följa vovvens biologiska klocka nämligen. Så klockan sju går de ut. Det irriterar VOP litegrann, eftersom de brukar ta en promenad som är 45 minuter, och sen hinner VOP tvätta koppel, tassar och skor och koka kaffe till Andliga Sånger börjar, tre minuter över sju. Idag kommer de hem kvart i åtta. VOP får lyssna på Uutiset, verkar vara något med kultur, eller Vetenskapsradions Veckomagasin istället. Lite irriterande, de har ju hört det förut.

Efter radion och kaffet kommer VOP på att han inte ställt om klockorna, ytterligare en irritation, det brukar han aldrig glömma faktiskt. Så han ställer om klockarna, alla tjugotre. Sen är det dags att läsa tidningen, nyhetsdelen först, sen ekonomidelen. När det är klart är klockan halv elva, den brukar faktiskt vara halv tio och halv tio varje söndag ringer han till sin gamla mamma. Hon är en ÄMVOP (Ännu Mera VOP) än VOP, äpplet faller inte långt från trädet, och hon är mycket noga med tider. VOP blir nästan lite nervös när han inser att han kommer att ringa en timme försent. Men han ringer, och inga tirader med klagomål yttras?! VOP inser att sköterskorna på Äldreboendet inte hunnit med att ställa om några klockor än, vilka pärlor!

Från att ha varit en miserabel morgon som förmodligen skulle ha blivit en ännu mera miserabel dag, blir det en början till ett nytt liv för VOP. Plötsligen inser han att han inte behöver vara slav under klockan eller gamla rutiner. Han kan göra som han känner, till och med på jobbet kanske! Han kan bli normal!

Hm, det var kanske lite önskespekulationer det där, inser jag. Eller förresten, se det som en profetia!

Var är våren? Ute är den inte, idag är det mulet, men ganska varmt i alla fall. Jag vet att jag har en massa vårbilder, men jag hittar dem inte, det är ingen vår i datorn heller!

Jag fastnade en timme bland diabilderna, dags att damma av scannern och återuppta digitaliseringen. Kanske skulle jag framkalla de miljontals rullar som ligger i kylskåpet också, det har bara inte blivit av.

Det är dags för en ny foto-fokuseringsperiod känner jag! Ett vårtecken så gott som något!

Dagens inventering av våren gav sol, smältande snö och två vintergäck.

Tills det tittar upp mer i rabatterna, kan man längta lite efter försommar:

Vad ska man göra en vanlig torsdag kväll, även om den råkar vara skär, när barnen kollar på film tills de däckar i soffan (det får man göra ibland nämligen)?

Lösa något matematiskt problem kanske? Vad kunde vara skoj att pyssla med tro …? Kanske något av Milleniumproblemen? Poincarés förmodan kanske? Verkar lite trevligt att fundera på badbollar och badringar, dessutom kunde det kanske hjälpa till i de där funderingarna om universums krökning som jag funderade på i söndags? Men, han tycks ju ha hunnit före, synnerligen irriterande. De håller på att kolla hans bevis. Men, jag tror jag kan göra det mycket kortare och elegantare faktiskt, det tar nog inte mer än en kvart eller så.

Poincarés förmodan:
“Every simply connected closed three-manifold is homeomorphic to the three-sphere (in a topologist’s sense) , where a three-sphere is simply a generalization of the usual sphere to one dimension higher. More colloquially, the conjecture says that the three-sphere is the only type of bounded three-dimensional space possible that contains no holes.”

Hmm,

Badboll plus badring = sommar
QED!

Buslätt, och rätt vackert, nu får jag ta Riemannhypotesen.

.

Riemannhypotesen säger att alla triviala lösningar ska ligga på en snygg linje. Det kan väl ta någon timme att lösa det kanske.

Idag är det en historisk dag! Jag har gjort en pärm! Alltså, jag har satt in papper i en pärm. Det är absolut första gången i år i alla fall. Jag minns inte ens senast jag satte in papper i en pärm. Jag hade ju lovat mig själv att aldrig göra om det, då efter den dagen jag höll på att leta ihjäl mig efter några anteckningar.

Men nu var det nästan lite tvunget, av otäcka skäl som jag inte vill gå in på. Jag har till och med ett register i pärmen. Det står en massa läskiga ord på dem, jag har skrivit dit dem själv. På första fliken står det Projektbeskrivning, sen står det Offert, sen står det Arbetsrutin (det är nästan ett förgörande ord, visst?), så står det Beställningar och på den sista administrativa fliken jag orkade ordna idag står det Tidsplan (det ska sägas med spökröst). Tidsplaner är nästan lika otäcka som arbetsrutiner, så de kan inte sitta bredvid varann i pärmen, då skulle den nästan bli som ett svart hål i administration. Sen är det lite mellanrum för okända administrativa rubriker, de kan dyka upp helt slumpmässigt, och sen kommer själva jobb-fliken Anteckningar. Det är där själva projektet, själva jobbet, ska sitta. Om jag lyckas genomdriva det här - med pärm alltså - fullt ut.

När jag satte in papperna funderade jag på hur pärmen egentligen bör organiseras, det finns säkert ett standardsätt att sätta in papper på. Kanske finns det till och med en process som beskriver det. Så att en kvalitétssnubbe ska kunna öppna pärmen i sömnen och se att beställningarna sitter på rätt flik. På något sätt är jag ganska säker på att min pärm inte kommer att vinna guldmedalj i Admin-Olympics. Det är nästan lite tragiskt, för den är oerhört fiffigt organiserad - tycker jag. Om man t ex vill läsa anteckningarna, så tar man tag i flik 8 och knycker till litegrann, då ligger anteckningarna före där, med den första anteckningen närmast fliken och den senaste överst. Om man vill se de senaste anteckningarna ska man alltså lyfta på flik 7, så kommer de upp direkt. Det tycker jag är logiskt, men jag har empriskt lärt mig att andra organiserar sina pärmar på något annat - ologiskt - sätt, jag har ohyggligt svårt att hitta i andras välorganiserade papper.

Vet du förresten vad som står på insidan av pärmen … där står det en lista på vilka ryggfärger pärmarna finns i … blå, röd, grön,svart, gul,orange, brun, grå, vinröd … Det här projektet är grönt, även om pärmen råkar vara blå.

Jag vill, jag vill, jag vill, säger höger.
Varför det, säger vänster, det här är väl jättebra?!
Nej, det är det inte, säger höger, det finns ingen färg här! Jag vill ha en massa färger!
Men, det kommer inte att bli bra, säger vänster, du kommer bara att bli förvirrad, du vet att du behöver lugn och ro för att inte gå i spinn.
Ja, det är vad du alltid har lurat i mig i alla fall, säger höger lite uppgivet.
Kommer du inte ihåg vår deal? frågar vänster - utstuderat.
Jodå, säger höger dröjande, men jag tänkte den var lite överspelad nu. Jag tänkte inte den skulle gälla för alltid, kanske.
Det gör den, säger vänster segervisst.
Höger säger ingenting, suckar bara lite.
Jag vet vad det är för fel, säger vänster, det har blivit en liten läcka i lådan igen, och så tror du att det behövs mera färger för att laga den, säger vänster bestämt, men jag kan laga den!

Och höger vet att vänster aldrig kommer att ge sig om dealen de gjorde, och vänster kommer att laga lådan - igen. Och vänster kommer att vinna den där om färgerna - igen. Men höger är nästan en ännu värre optimist än vänster, fast på ett annat sätt, en dag måste det bli många färger !

Ju äldre jag blir desto mindre bryr jag mig om vad andra tycker och tänker om det jag vill och det jag gör. Är det inte paradoxalt då, att ju äldre jag blir desto mer verkar andra tycka och tänka om vad jag borde vilja och borde göra?

Det är viktigt att lära sig nya saker hela livet. Minst en ny lärdom varje dag är mitt mål. Helst ska det vara roliga, spännande och bubbliga saker förstås, sån’t som handlar om kaosteori eller teoretisk fysik t ex. Men ibland måste man lära sig nyttiga saker också, vilket kan sammanfalla med roligt, men inte nödvändigtvis gör det. Det kan vara väldigt praktiskt att lära sig nyttiga saker. För det mesta är alldeles buslätt att lära sig, men det finns endel saker som man måste träna väldigt mycket för att förbättra sig i.

Tålamod t ex. För att öva tålamod måste man vara väldigt tålmodig. Mitt tålamod är selektivt, ibland är det oändligt till och med - jag kan inte komma på något riktigt bra exempel just nu, men jag vet att det finns nå’t väldigt många! Ibland är det väldigt ändligt.

Möten på jobbet är verkligen bra på många sätt och vis. Endel möten är enkla. Som att öva beslutsfattning. Det är bara att bestämma sig. Om ingen annan bestämmer, bestämmer jag, och om någon annan bestämmer något dumt ombestämmer jag, det är jättelätt. Men vissa möten är riktigt komplexa övningar, de övar dynamiken och samspelet mellan många praktiska egenskaper. De särskilt svåra mötena övar kombinationen diplomatisk smidighet och tålamod samtidigt.

I en övning i tålamod måste minst en Väldigt Omständlig Person delta. Sen är det bra om det finns minst en Väldigt Irriterande Person med också. Och så kan det finnas en Person Som Befinner Sig Väldigt Mycket I Det Blå också. Det är den perfekta grundsammansättningen. Ja, förutom jag då, som är en Väldigt Resonabel, Kvicktänkt och Kreativ Person. På ett sån’t möte berättar den Väldigt Omständliga Personen på ett omständligt sätt om problemet (ett omständligt sätt innebär att alla för problemet ovidkommande detaljer beskrivs extra detaljerat och grundligt, helst genom att bläddra i tio olika rapporter samtidigt och visa ogenomtänkta bilder och leta efter siffror som ingen behöver känna till). Den Väldigt Irriterande Personen bidrar genom att ställa irriterande, irrelevanta och detaljerade frågor som inte hör till saken, och den Blå Personen tycker saker som inte hör till ämnet över huvud taget. Och den Väldigt Resonabla Personen, dvs jag, sitter med kryp i kroppen och kan med nöd och näppe sitta stilla och tala lugnt tills de andra på ett irriterande omständligt sätt i det blå är klara, så att hon tålmodigt och vänligt kan sammanfatta läget, bestämma vad som ska göras och gå därifrån. Med hjärtklappning.

Idag har jag övat tålamod, diplomatisk smidighet och beslutsfattning. Jag log hela tiden, talade bara mjukt och pedagogiskt, samarbetade och kompromissade, och höjde inte rösten en enda gång. Och hjärtklappningen varade bara i en halvtimme efter mötet. Vilken lyckad övning!

Vilken tur det är att det finns dagar som denna, när allting, eller i alla fall det mesta, bara blir fel, jättefel! Hur skulle man annars ha en möjlighet att lägga märke till, och uppskatta, alla andra bra dagar?

Det lustiga är bara hur allting, eller i alla fall det mesta, kan samlas att bli fel på samma dag? Jag har tänkt lite på det, och jag förmodar att det beror på en temporär singularitet i bubbelrymden som fungerar som en attraktor, och suger åt sig tristheter. En vanlig dag, utan singulariteter i bubbelrymden, skulle tristheter bara glida förbi på de glatta bubblorna. Men när bubbelrymden innehåller en singularitet så sugs tristheterna in där istället, och märks och förstärks på ett oöverskådligt vis. Så måste det fungera. På ett sätt är det praktiskt, eftersom det är bättre att samköra trista saker än att ha dem utspridda här och där. Vem skulle stå ut med jämntristess, liksom?!

När det är dagar som denna, då måste man se till att kryssa smidigt mellan tristheterna, så att de inte kommer för nära singulariteten. Man måste nämligen akta sig för att förstärka singulariteter, då kan de bli svarta hål, och så’na vill vi inte veta av. Ett svårighet med att undvika tristheter är att de kan vara svåra att förutse. En sak som inte verkar vara en tristhet från början kan mycket väl utvecklas till en tristhet när den känner attraktionen av en singularitet i bubbelrymden. Olika tristheter känner av singulariteten på olika avstånd, det finns ingen entydig formel. Tyvärr.

En svårighet med singulariteter i bubbelrymden är att det inte är känt hur de uppkommer. Ingen dag börjar med en singularitet i bubbelrymden, vilket betyder att de uppstår någon gång under dagen, på något sätt. Och oftast upptäcks de med en viss fördröjning, när tristheterna har börjat trilla ner i singulariteten. Kanske är det någon kombination av ljus och ljud som favoriserar uppkomst av singulariteter?

Men, även om man inte vet hur singulariteter uppkommer finns det två ofelbara sätt att åtgärda dem. Att sova t ex, fungerar precis på det sättet som alla hudkrämsfabrikanter vill att anti-rynkkrämer ska fungera. Sömn slätar ut bubbelrymden fullständigt. Ett annat sätt att laga bubbelrymden är att sticka ut på en joggingrunda. Endorfiner har nämligen bevisat god effekt på singulariteter i bubbelrymden!

Hur kan det komma sig, att något jag har gjort, eller gör, plötsligen av andra förmodas ha gjorts, eller görs, av någon annan? Det måste ha att göra med dessa besvärligt parallella universum, att mitt skrivna namn tolkas som något annat i ett annat universum? Eller att det helt enkelt råkar falla sig så att jag är flera personer här och nu, utan att egentligen veta om det? Kausaliteten upphävs. Någon annan förklaring kan ju inte finnas, eller hur?

Jag undrar, förresten, om det skulle funka om jag försöker utnyttja situationen på något roligt sätt? Men jag kan redan gissa mig till svaret på den frågan.

När man varit hemifrån en vecka ser man allt med nya ögon. De där dammtussarna till exempel (som får tjäna som samlingsbegrepp för allt som inte är fräscht som såpa) verkar ha haft det väl lugnt och skönt. De har ätit upp sig under veckan, hade aldrig hänt om de följt med och åkt skidor. Ingen återvändo, det var alltså dags för Grubbel Bubbel (en form av koncentrerat och fokuserat bubbel som man tar till för att frigöra praktisk energi) idag. Barnens rum, badrummet och köket låg i riskzonen. När jag kom till köket hade Grubbelbubblet tagit sig fram till takyonerna, vilket innebar att till och med mikron fick undergå dammsugning, och att kryddhyllan blev putsad. Spisen råkade bli gnuggad fyra gånger medans jag funderade på rummets krökning. Jag gillar inte riktigt det faktiskt, att man måste räkna med rummets krökning för att få ihop det med ljus och gravitationen. Även om man kan visa det. Nej, jag tänkte att man nog måste tänka på fler dimensioner än tre-fyra stycken. Och det var när jag försökte se de där fjorton dimensionerna som nog vore lagom, som jag råkade stoppa kaffebryggaren i diskhon. Det har den aldrig varit med om förut, men nu blänker den, och jag hoppas den förblir fungerande av bara chocken.

Sen tänkte jag på Emilie du Chatelet igen, och jag kände på mig att jag är hon, eller hon är jag, i ett parallellt universum. Eller i ett tidigare, eller kanske ett senare, det beror på hur man bestämmer sig för kausaliteten. Men det är ju inte så himla noga egentligen. Bara jag stannar kvar här.

Tänk vilket fruktansvärt öde det måste ha varit att vara naturvetenskapligt intresserad kvinna på 1700-talet. I David Bodanis bok E=mc² (rekommenderas; lättläst) kan man läsa om Emilie de Breteuil (gift du Chatelet) som briljerade med sitt intellekt och skrämde bort friarna. Till slut valde hon den minst motbjudande till make, och eftersom han var på korståg kunde hon ägna sig åt sån’t hon hade lust med, dvs naturvetenskap, och föralldel Voltaire. Hon skapade ett centrum för naturvetenskaplig forskning, och hon grubblade över energi. Och kom fram till att energin är proportionell mot hastigheten i kvadrat (istället för bara hastigheten). En pusselbit till E=mc². Sen dog hon i barnsäng drygt 40 år gammal. Hennes insats som tolkare av Newtons Principia tycks vara mer accepterad än det viktiga bidraget som naturvetenskaplig tänkare.

Det fruktansvärda i ödet är att tvingas lägga energi på hitta utvägar för att kunna vara som man är.

Inspirerad av Siv och Henrik som är i testartagen, tänkte jag att jag vill nog ha någon förmåga av något slag.

Vad sägs om:

The ESP Test. What’s Your Psychic Strength?

Kunde väl vara kul att se?

“Thebe, when it comes to psychic abilities, you have an unusually strong talent in the area of Remote Viewing.

People who have power in Remote Viewing have been studied by the government to test their potential in military intelligence.

This means you have an uncanny ability to travel great distances with your mind, to virtually any location, and actually get a true glimpse at what is located there. The best conditions for traveling space with your mind, or remotely viewing another location, are silence and a calm state of mind. Even without these conditions, you managed to show considerable talent in this area, which is called remote viewing. This skill is phenomenally valuable and has been used by institutions such as the government to help in covert operations designed to retrieve information about the whereabouts of a criminal or to learn about the operations of another country. But mostly this can help in practical, everyday ways, such as instinctively grabbing an umbrella before making a trip to the next town over even though you had no way of knowing that it was raining there.”

Jaha, trevligt, Remote Viewing, det är ju OK. Jobba på CIA och ha svarta solglasögon och avslöja kontraspionage sittandes i ett bergrum med tusentals datorer uppkopplade till allsköns satelliter har jag alltid drömt om. Paraplyet hänger väl med i alla fall, man vet ju aldrig om det ska regna. Lite telepati skulle jag tycka vore roligt också, men det är ju bara att träna litegrann !

En kärleksfull och ansvarsfull förälder ser efter sina barns väl och ve i alla lägen. Står bakom, leder försiktigt och hjälper barnen att själva kunna ta stötarna i livet. Endel i denna viktiga livsuppgift är att kontrollera och se över leksaksutbudet. Det gör jag.

Inte för att det är särskilt roligt att gå i leksaksaffärer, nejdå, men eftersom det är verkligen viktigt, så får man offra sig lite. Häromdagen tog jag en runda igen. Utan barn naturligtvis, annars tappar man koncentrationen när de kommer släpandes på den ena legolådan eller dockan större än den andra. Man måste vara metodisk, nämligen. Börja med DVD-stället. Se över om det finns några pedagogiska filmer att köpa till barnen, sådana filmer där livsvisdomarna står som spön i backen. Typ Monsters Inc, Ice Age eller Toy Story. Att det råkar vara fantastiska animeringar och roliga dialoger även för vuxna är givetvis bara en trevlig bisak.

Sen går man vidare till spelen, de vanliga gamla hederliga, manuella spelen. Schack är bra för barn, det kan de väl spela när de är fem, eller hur? TP får vi kanske spara ett år eller två. Ritprylar, block och pennor och färger. Väldigt nyttigt för höger hjärnhalva. Jag tar några extra block och pennor eftersom barnen tycker det är så roligt när jag ritar med dom. Ibland ritar jag lite själv på kvällarna, men bara för att förbereda lite till nästa gång vi ska rita.

Lego är väldigt pedagogiskt och bra på alla sätt. Att det står från 12 år på lådan är nog bara spel för gallerierna. Stora Son borde fixa det ändå. I värsta fall får jag väl hjälpa till litelitegrann, mot min vilja naturligtvis, men vad gör man inte? Pärlor, ja, många vackra färger. Väldigt bra att träna finmotoriken med. Pedagogiskt så det skriker om det. Färg och form och finmotorik. Men, kanske Lilla Dotter inte riktigt klarar det där med de små glaspärlorna och att sätta upp en pärlväv? Men, om jag köper den, så kan jag prova ut den först ju! Och se var alla fallgropar är.

Jag håller fortfarande på att undersöka pärlvävandet, men hon ska få den, vilken dag som helst …

Vilka stora och viktiga ämnen mina triloger täcker in! Det ser man när man gör en multivariabel statistisk utvärdering av sökningarna som leder hit, enligt konstens alla regler och undantag. Se här bara, ett urval:

massmedieideologi (ett ytterst viktigt ämne som jag inte ens vet att jag vet en massa om)
värmeledningsekvationen (synd att jag inte skrev upp ekvationen också, det hade nog hjälpt)
normalfördelning eller inte (vad tusan menas med eller inte?)
kärnkraft fördelar och nackdelar (jag tror jag gjorde en ytterst noggrann analys)
idrottsskador (naturligtvis)
sommardikt (min dotter kommer att bli berömd)
ont i huden (usch då, tråkigt?)
sonoluminicens (det var det där med bubblorna)
vika kuvert (alldeles för många blev det till julkorten)
surdegsbröd (kanske skulle jag avslöja mitt hemliga recept?)
pyssel (kan vara vad som helst)
sabeltandade tigrar (det var dem som de snabbtänkta männen behövde besegra)
pappmuggar (där är jag inte riktigt säker)

Med tanke på denna bredd, verkar det ju som man kan använda trilogerna som trevlig allmänbildning. Så jag tänkte såhär; om jag skriver endel av de där orden som förekommer i spammen, så kommer ju de personer som söker på sån’t, att komma hit och få en trevlig, men annorlunda än de tänkt sig, stund! Är det inte det en välgärning? Hmmm, nu glömde jag bort vad det brukar vara … men hemskheter, räcker det tro? Sökmotorerna klassificerar orden som hemskheter, och sen kommer de hit och läser en sommardikt istället ! Trevligt! Världen kommer att bli bättre på en gång!

Vad kan passa bättre såhär, dagen före Internationella kvinnodagen, än att diskutera feminismen i ett ingenjörsperspektiv? Sätta in dagens yrkeskvinna i ett sammanhang, där dåtidens förtryck och framtidens frihet blir till nutidens verklighet?

Jag är rätt lång, inte jättelång, men någon decimeter över medellängd för kvinnor. I alla lägen, utom när jag ska handla kläder (som av någon anledning alltid tillverkas enligt standardlängd 1,68 och hur kul är det med high-waterbyxor jämt???), är jag nöjd med min längd. Särskilt nöjd är jag på jobbet. Den här extra decimetern gör att jag hamnar på medellängd för män, och det är alltid mycket bättre att titta folk i ögonen på samma nivå än att behöva böja upp nacken när man ska övertyga dem om fysikaliska lösningar. Att böja upp nacken är så ojämlikt, på något sätt.

Men ibland tar jag till ett extratrix! Särskilt när jag ska hålla föredrag. Då drar jag på mig några av mina högklackade stövlar, och vips är jag i längdöverläge, tillräckligt ofta i alla fall. Ja, vad gör man inte för att förstärka argumenten ?! Woman Power!

Är det inte vackra bilder?!

Current Solar Data, via Henrik. Det är förresten geomagnetisk storm på solen nu.

Jag slog på TV:n och såg halva sista låten, och sen såg jag genomgången. Det är ju helt uppenbart och klart hur det där ska gå.! As if tomorrow will never come (den påminner om Meatloaf; Dead ringer for love?!) var bäst, och sen Nothing at all.

Fixt och färdigt, klart. Jag är nöjd, det blev väldigt effektivt och optimalt melodifestival-tittande tycker jag .

Vilken kul femma! Laga mat är faktiskt ett hushållsjobb jag gillar!

1. Är frukosten faktiskt den viktigaste måltiden?
- Ja, absolut! Viktigaste och godaste på hela dagen. Ibland längtar jag till nästa dags frukost (eller om jag längtar efter att kliva upp kanske ?).

2. Brukar du äta frukost? Vad består den av?
Alltid. Jag skulle dö utan frukost, jag är superhungrig på morgonen. Havregrynsgröt och äppelmos till vardags, så behöver man inte äta på hela dagen om så skulle krävas! På helgerna måste frukosten vara låååång med en massa goda saker, olika bröd och så.

3. Varma måltider; laga själv eller gå ut och äta?
Lagar gärna själv, det är roligt. Men gå ut och äta är väl kul det med, ibland!

4. Hurudan mat föredrar du?
Vad-som-helst, nästan. Njae, inte kladdig mat. Gillar fräsch och lätt mat mest. Mycket grönsaker.

5. Har du någon egen kulinarisk specialitet? Berätta.
Ugnsbakad lax med rostade, marinerade grönsaker … ! Och så bakar jag världens godaste surdegsbröd . Eller så.

Melodifestival och vasalopp i alla ära, men vad är det mot Bubblor?!?

Med en metod som heter sonoluminiscens värmer man upp gasbubblor tills de kollapsar (det tycker jag iofs är mindre trevligt med kollapsande bubblor) och avger jättejättemycket energi, i princip kan det bli oändligt varmt och så bildas plasma. Det är alltså fusion det handlar om, en trevlig energikälla, som solen, om man lyckas med det.

Jag visste väl att bubblor var bra !

Eftersom ett av de mest populäraste sökorden för att komma hit är idrottsskada, tänkte jag det kunde passa att skriva något som har med idrott att göra. Undrar vad det skulle kunna vara … min träningsdagbok för någon av de bra veckorna, som inspiration; löpning 4 pass, 45 kilometer sammanlagt, varav ett långpass på 18 km, och två pass body-pump? Nej, kanske inte det, jag har inte riktigt kommit tillbaka till det än heller, så det skulle ju kännas som snudd på att förhäva sitt utövande litegrann. Ska jag skriva om den gången jag fick hälsporre, och kom tillrätta med det genom att byta skor? Njae, simpelt, det är nog första tipset man får på marathon.se. Några andra skador har jag inte att komma dragandes med - än i alla fall. Vi får väl se hur det blir efter skidåkningen om några veckor.

Apropå skor, så går det åt väldigt många sorter bara av lite vanlig förströdd idrottsutövning! En liten inventering av sportskobeståndet ger; joggingskor, walkingskor, skor för gymmet, skor för annan inomhusidrott, längdåkningspjäxor, slalompjäxor, pjäxor till långfärdsskridskorna, konståkningsskridskor, hockeyrör. De senare är den senaste investeringen, och jag är otroligt förtjust i dem. Att jag inte skaffade så’na tidigare! Det går mycket lättare att manövrera med dem än med konståkningsskridskorna (för att inte tala om med långfärdsskridskorna), man blir som Foppa direkt, jag lovar!

Med tanke på min lilla, yttepyttelilla, nästan knappt märkbara, svaghet för skor i största allmänhet, funderar jag ibland på om jag valt idrotter efter vilken typ av sko man behöver? Jag menar, jag skulle ju kunna hålla på med karate eller pilates eller simning eller så, då behövdes inte några skor alls!

Jag är förresten sugen på att prova några nya sporter; ridning, inlines och fäktning har jag funderat på.

Kolla vad jag hittade här; geni-bloggen! En liten lagom klurig-tänkighet såhär på lata lördagsmorgonen !

När någon alltid finns där för dig, någon som aldrig sviktar i tron på din förmåga, då blir du orädd och stark och kan flyga vart du vill. Idag insåg jag att det var det du gjorde för mig.

Vi ses i Nangiala, morfar.

Jag vill inte säga att jag snöar in på saker och ting, nej, det är snarare frågan om stark fokusering på vissa viktiga områden under olika långa perioder. Det har naturligtvis med stora drömmar, självdisciplin, livslångt lärande och kreativitet att göra. Det insåg jag när jag läste Svenssons senaste lista. När jag tänker efter vilka områden fokuseringar brukar gälla, så kan man säga att det är en viss övervikt mot aktiviteter som har med matematik, fysik och filosofi att göra. Och nästan alltid handlar det om att läsa, och läsa och läsa. I vissa perioder handlar det om fotografering. Jag spenderade nästan hela förra sommaren med att fotografera leksaker på olika sätt, minst en vecka handlade det om tunnlar t ex. Sen kan det vara kaosteori (men det kan vara himla användbart på jobbet, flöden är turbulenta, visst?). Någon vinter läste jag bok på bok om olika filosofers tänkande. Sen kan jag få för mig att läsa biografier, kvinnoöden, ett tag. Det är perfekt på regniga sommardagar. Ibland kan fokuseringen vara tillverka saker till trädgården, gjuta i betong t ex, kul. Jag har fortfarande några plankor ligger som jag ska bygga en bänk av. Tyvärr gick inspirationen över precis när jag köpt dem, för ett par år sen, det kan bli så ibland.

Jag har inget emot att snöa in fokusera på det där sättet, men jag undrar varför jag aldrig snöar in lika effektivt på att få hemmet prydligt och fläckfritt? Varför känner jag ingen speciell dragning till att ta tag i den enorma högen med ren tvätt som ligger på matbordet just nu (skulle det ha legat en bok där så hade känt en enorm dragning till att läsa klart den, däremot)? Varför tycker jag inte att det gör så mycket att det står en kastrull med pasta kvar på spisen? Varför kan jag inte snöa in på att dammsuga när det behövs, eller behövs och behövs, förresten, men jag menar när det är mer grus i hallen än utanför huset?

Min mamma skulle aldrig låta hemmet se ut såhär. Hon gjorde ingenting roligt, som att sätta sig och sy, förrän köket var skinande rent på kvällen och allt var iordninggjort. Och jag har väninnor som måste städa först, och göra roliga saker sen. Och jag ser bara på. Vadå, måste? Var kommer det måstet ifrån? De kan inte slappna av om det inte är fint först. Det har jag aldrig känt av. Om man städar först så kanske man inte orkar slappna av sen, då kanske man missar att göra det där roliga som man hade tänkt. Då kanske man inte längre har lust att läsa det där som man tänkte, utan man har inget annat alternativ än att städa ännu mer? Hemska tanke.

Nej, man ska göra det roliga först och det tråkiga sen. Förtränga alla måsten, om man förtränger dem riktigt länge, så kan de försvinna. Det kan vara så med måsten ibland, nämligen. Ibland försvinner de inte, och då kan det bli lite körigt. Men bättre med ett stressigt måste på slutet, än ett utdraget och tråkigt måste utan slut!

Det går inte att öppna bifogade filer i Outlook Express.

Det går inte att skapa en fjärranslutning.

Det går inte att förklara - det känns bara tomt.

Det går inte att bygga bort bilköerna.

Det går inte att bedriva arbetsmarknadspolitik på stadsdelsnivå med statliga bidragspengar.

Det går inte att nå kommunens växel.

Det går inte att tvinga fram löpglädje.

Det går inte att få pengarna tillbaka.

Det går inte att skylla på någonting.

Det går jättebra att anamma en ny kultur utan att man för den skull behöver avsäga sig sin ursprungskultur.

Det går jättebra att ställa en personlig fråga

Det går jättebra att springa även fast vi arrangerar tävlingen

Det går jättebra att lägga upp fötterna på stolen framför dig!

Det går jättebra att kombinera mammarollen och yrkesrollen just i IT-branschen.

Det går jättebra att ringa videosamtal.

Det går jättebra att ta sig runt i Stockholm per cykel.

Det går jättebra att leva som en eremit i det kristna livet och bara ligga på sin madrass uppe på någon bergstopp någonstans.

“Det går inte att” - 147000 träffar på Google.
“Det går jättebra att” - 507 träffar på Google.

Vilken pessimism! Det är för bedrövligt! Finns det bara 3 promilles optimism i världen?!