Kvinnlig ingenjörs dilemma
Jag måste anknyta litegrann till det Siv skriver om motsättningen mellan skönhet och skarp hjärna. För att definiera förutsättningarna:
- jag ser ut som alla andra, helt vanlig
- jag tror att jag är hyfsat skärpt (men jag skulle gärna vilja vara ett geni om det gick att ordna
)
Och jag är ingenjör. Jag jobbar inte med materialteknik eller kemi, utan med beräkningar och komplexa fysikaliska fenomen, ett område som är tokdominerat av män alltså. När jag jobbar, så jobbar jag. Jag bryr mig inte om hur personerna (männen) jag jobbar med ser ut. Kanske har tjugo år (högskola och yrkesliv) i manliga miljöer gjort mig blasé ? Men det gäller inte tvärtom verkar det som.
Jag blir fortfarande, trots alla år, lika förvånad varje jag får höra kommentarer som anspelar på mitt utseende, i jobbet. Ibland är det bara sött och roligt, och inget att bry sig om, men ibland är det rent förolämpande. Som den gången när jag skulle hålla föredrag och det förutom min tekniska kompetens på området var bra med någon “som ser bra ut“! Då kan man fråga sig några saker. Om nu de som lyssnade på föredraget (99% män naturligtvis) hade samma tankar, skulle de då verkligen lyssna? Var det bra det? Betydde det att mitt material var så tunt så att det var bra att de kunde titta istället, och glömma bort vad jag sa?
Eller den gången vi hade en besvärlig kund, men som jag själv kom mycket bra överens med. Då hörde jag korridorsnacket Vi skickar T, han är förtjust i henne. Man kan komma överens med folk på olika sätt, men jag lovar att de inte tänkte på vanligt diplomatiskt och socialt handlag med kunden! Och bara för att jag kom överens med honom, var det bara för att han var lite förtjust i mig, inte för att jag var skicklig helt enkelt?
Det kan hända att jag sitter i möte och diskuterar strategier, eller tekniska detaljer, med någon och helt plötsligt säger han Din tröja passar precis i färg med dina ögon. Jaha? Och var ska vi skriva det i protokollet då?
På konferens händer många konstiga saker. På den tiden jag var ung och grön och entusiastisk (nu är jag bara entusiastisk ), passade jag alltid på tillfället på kvällens bankett att kasta mig fram till föredragshållaren som hållit det intressanta föredraget, för att få en chans att ställa flera frågor. Jag tyckte alltid de var så tråkiga och oentusiastiska när de tyckte vi skulle gå och ta en öl någonstans, men ändå ville de inte prata om det jag ville. Men de var alltid så rara, eskorterade mig gärna ända fram till min hotelldörr, väldigt snällt faktiskt !
När man sitter själv på hotellfrukosten får man ofelbart sällskap av någon märklig typ. Jag tycker det är trevligt att prata, så det är OK. De pratar vitt och brett om vad de gör. Sen frågar de vad jag gör. Och sen tar samtalsämnena för det mesta slut. Vad konstigt det är! Undrar vad de tror? Sist lät jag mitt ofrivilliga sällskap gissa först, det var roligt. Men det tyckte nog inte han.
Nu kanske inte de manliga ingenjörerna, av naturliga orsaker, så ofta sitter och kommenterar varandras ögonfärg och slipsval, men ändå … vad har mitt utseende med jobbet att göra?!
Men när jag tänker efter är det kanske ett tecken på mannens simultanförmåga! Han kan tänka på mina gröna ögon samtidigt som vi diskuterar hur man bör modellera jetmotorerna! Det är ju egentligen rart, och inte alls illa !
Mannens simultankapacitet? Mannens vaddå-för-något?
Det kanske är den som fick puckot med Y-kromosom (en man som även är känd som högre chef på ett av Hufvudstadens vattenbolag) att första gången han träffade mig (vi hade pratats vid på telefon mängder av gånger eftersom jag var projektledare för en installation) utbrista i ett ganska besviket “Jag trodde att du var liten, blond och välutrustad, men jag hade ju helt fel”. I uttrycket “välutrustad” rymdes förmodligen inte några högre tankar om portföljstorlek, IQ eller laptop-kapacitet. Förmodligen snarare kup-storlek… “Sorry grabben, inte mitt fel att jag är lång, mörk, grönögd, smal och obystad. Jag är åtminstone både matematiskt och socialt begåvad, till skillnad från dig”. Tänkte jag. Jag ångrar fortfarande att jag inte lyckades klämma ur mig det…
Comment by Malin — February 26, 2005: 15:56:57 @ 15:56:57
Nu är vi lite generösa här, Fru Malin (grattis!)
, med förmågorna! Otroligt synd att du inte lyckades med den repliken, det hade varit nå’t, det är sån’a som man ska ha på lager i vissa lägen 
! Jag satte nyligen myror i huvudet på en som inte fick ihop min långa erfarenhet i branchen med min utbildning och min, av honom gissade, ålder. Men det var ju bara lite rart på något sätt. Om det inte är så utstuderat som i ditt fall, eller som i mina översta exempel som jag upplever rent förolämpande, så är det ju bara sött egentligen 
.
Comment by Thebe — February 26, 2005: 18:24:49 @ 18:24:49
När jag jobbade med typ det du jobbar med (eller hur man nu ska säga) så var det en ung man som i festligt sammanhang frågade hur jag gnodde ihop pengar till brödfödan. Efter att jag hade förklarat i relativt korta ordalag det så sa han “du, om du inte vill prata med mig så kan du faktiskt bara säga det, du behöver inte DRIVA med mig!
???
Det hade förmodligen med min kupstorlek att göra då? (fnissar än åt Malins kommentar)
Hur många gånger genom åren som jag fått höra att “det är så trevligt att ha en liten söt flicka” med på mötena har jag tappat räkningen på. Det betraktas ofta som harmlöst och vi ska väl bara vara glada över att nån vill vara snälla mot oss (minns ju ännu den f d gemensamma kollegan som sa att i hans land hade det varit en förolämpning om man inte kommenterat sina kvinnliga medarbetares utseenden på vänliga vis) men i längden så blir det tröttsamt. Jag vill mycket hellre göra intryck som arbetsvillig eller kompetent, det är aptrist att höra omgivningen konstatera att man är kvinna (det vet jag redan, jag ser det varje morgon när jag klär på mig) för jag kommer aldrig att komma från rädslan att uppmärksamheten stannar där och eventuella övriga fördelar glöms bort.
Men nu går jag ju en utbildning som är starkt kvinnodominerad så nu smälter jag ju in FINT.
(inte.men det är en helt annan historia
)
Comment by Siv — February 27, 2005: 10:17:03 @ 10:17:03
alltså, det där med att vi bara ska vara glada åt att nån vill vara snäll mot oss var skrivet med en viss doft av ironi
Comment by Siv — February 27, 2005: 10:18:12 @ 10:18:12
Haha, Siv, man känner igen det precis. Ja, det är underbart
!
Jag blir ju inte alltid förbannad om någon kläcker ur sig något som är lite “över” s a s. Som vanligt beror det på hur, när och vad också
. Och vem med, för den delen. Det måste vara som ett minfält för endel 
!
Om man ska gå in på avdelningen artigheter, så kan det bli roliga situationer när vissa saker måste göras av artighet för ens kön. T ex när jag var i annat land på möte, och vi skulle gå på lunch och det regnade. Och vår värd, en kortväxt farbror, kände sig tvungen att hålla sitt paraply för mig … som är lång då. Jag försökte förklara att han inte behövde det, men han kände sig tvungen. Lite kul kan man säga
. Men asch, just det var ju bara lite roligt.
På jobbet försöker jag ibland med damerna först i vissa lägen
, det beror ju på, haha.
Skönt att du passar in nu
)!
Comment by Thebe — February 27, 2005: 10:40:50 @ 10:40:50
I nuvarande sammanhang betraktas jag stundtals som varandes för MANLIG (eller hur man nu ska uttrycka det) så det bara bekräftar min tes om att det är rätt skönt att slippa inordna sig allt för mycket (rent mentalt, “inuti sig själv”) under könsrollernas tyngande ok
Comment by Siv — February 27, 2005: 11:03:11 @ 11:03:11