Jag måste anknyta litegrann till det Siv skriver om motsättningen mellan skönhet och skarp hjärna. För att definiera förutsättningarna:
- jag ser ut som alla andra, helt vanlig
- jag tror att jag är hyfsat skärpt (men jag skulle gärna vilja vara ett geni om det gick att ordna
)
Och jag är ingenjör. Jag jobbar inte med materialteknik eller kemi, utan med beräkningar och komplexa fysikaliska fenomen, ett område som är tokdominerat av män alltså. När jag jobbar, så jobbar jag. Jag bryr mig inte om hur personerna (männen) jag jobbar med ser ut. Kanske har tjugo år (högskola och yrkesliv) i manliga miljöer gjort mig blasé ? Men det gäller inte tvärtom verkar det som.
Jag blir fortfarande, trots alla år, lika förvånad varje jag får höra kommentarer som anspelar på mitt utseende, i jobbet. Ibland är det bara sött och roligt, och inget att bry sig om, men ibland är det rent förolämpande. Som den gången när jag skulle hålla föredrag och det förutom min tekniska kompetens på området var bra med någon “som ser bra ut“! Då kan man fråga sig några saker. Om nu de som lyssnade på föredraget (99% män naturligtvis) hade samma tankar, skulle de då verkligen lyssna? Var det bra det? Betydde det att mitt material var så tunt så att det var bra att de kunde titta istället, och glömma bort vad jag sa?
Eller den gången vi hade en besvärlig kund, men som jag själv kom mycket bra överens med. Då hörde jag korridorsnacket Vi skickar T, han är förtjust i henne. Man kan komma överens med folk på olika sätt, men jag lovar att de inte tänkte på vanligt diplomatiskt och socialt handlag med kunden! Och bara för att jag kom överens med honom, var det bara för att han var lite förtjust i mig, inte för att jag var skicklig helt enkelt?
Det kan hända att jag sitter i möte och diskuterar strategier, eller tekniska detaljer, med någon och helt plötsligt säger han Din tröja passar precis i färg med dina ögon. Jaha? Och var ska vi skriva det i protokollet då?
På konferens händer många konstiga saker. På den tiden jag var ung och grön och entusiastisk (nu är jag bara entusiastisk ), passade jag alltid på tillfället på kvällens bankett att kasta mig fram till föredragshållaren som hållit det intressanta föredraget, för att få en chans att ställa flera frågor. Jag tyckte alltid de var så tråkiga och oentusiastiska när de tyckte vi skulle gå och ta en öl någonstans, men ändå ville de inte prata om det jag ville. Men de var alltid så rara, eskorterade mig gärna ända fram till min hotelldörr, väldigt snällt faktiskt !
När man sitter själv på hotellfrukosten får man ofelbart sällskap av någon märklig typ. Jag tycker det är trevligt att prata, så det är OK. De pratar vitt och brett om vad de gör. Sen frågar de vad jag gör. Och sen tar samtalsämnena för det mesta slut. Vad konstigt det är! Undrar vad de tror? Sist lät jag mitt ofrivilliga sällskap gissa först, det var roligt. Men det tyckte nog inte han.
Nu kanske inte de manliga ingenjörerna, av naturliga orsaker, så ofta sitter och kommenterar varandras ögonfärg och slipsval, men ändå … vad har mitt utseende med jobbet att göra?!
Men när jag tänker efter är det kanske ett tecken på mannens simultanförmåga! Han kan tänka på mina gröna ögon samtidigt som vi diskuterar hur man bör modellera jetmotorerna! Det är ju egentligen rart, och inte alls illa !