Trilog

Det är jobbigt att prata i telefon, jag gillar inte det så värst mycket. Det är inte det att jag drar mig för att ringa och ser telefonen som ett stort hot, eller så. Nej, det är ju det att man blir så begränsad. I alla fall om man måste använda ena handen till telefonluren.

Hur ska man kunna visa ett spektrum med bara en hand?? Det är faktiskt jättesvårt, prova själv så får du se! Och när man ska visa tredimensionella effekter, då behöver man faktiskt stå upp och visa med hela kroppen. En divergerande svängning går bra att visa med en hand, då sätter man ihop handen som man visar ett a på teckenspråk, sen rör man den framåt och så öppnar man samtidigt greppet, det kan man sitta på kontorsstolen och lyckas med.

Men nu har vi headset på telefonerna på jobbet, och det är jättebra. Då kan man både gå omkring fritt när man pratar, använda hela kroppen och båda händerna. Det är mycket roligare och lättare att prata i telefon då, mycket lättare att förklara. En gles matris är jättelätt att förklara när man har båda händerna fria och en stor tom yta framför sig som man kan fylla med små visuella duttar. Flödesvägar, då gör man liksom ormar med händerna åt olika håll. Beräkningar som spårar ur är som djupa knäböjar.

Aerobics, däremot, skulle jag aldrig fixa kombinationerna i.

Henrik skriver om icke-linjärt tänkande då och då. Man kanske kan få för sig att det inte är något att tänka på, men det är givetvis fel tänkt, det är visst något att tänka på. Så jag funderar på vad det egentligen innebär, att tänka olinjärt. Hur kan man avslöja olinjäriteterna? Märker man när man tänker olinjärt? Det finns en massa typer av olinjäriteter, allt som inte är linjärt är olinjärt på något sätt. Tänker man kvadratiskt, eller som kubiska splines, eller som en exponentialfunktion kanske? Eller ännu värre, olinjärt och multidimensionellt. Kaos är också en form av olinjäritet, det tycker jag är trevligt. Det betyder att kaos faktiskt är sammanhängande och logiskt, bara det att det inte är helt lätt att genomskåda alla gånger, för utomstående.

Att använda sig av sina erfarenheter gör man oftast genom linjär extrapolation. Man vet att man fryser om man inte tar på sig vantar när det är tio grader kallt ute. Så om det är tjugo grader kallt ute tar man på sig något tjockare vantar, eftersom man tänker att ett delta på 10 grader kräver ett visst ytterligare värmande lager i proportion till den ökade kylan. Ett linjärt förhållande.

Men jag har faktiskt hittat ett vanligt olinjärt vardagsexempel! Antalet papper på skrivbordet är en exponentiell funktion av antalet papper på skrivbordet! Det är lätt att tänka sig. Om man har en viss mängd papper på skrivbordet, och så letar man efter ett speciellt papper. Då kan det hända att man inte hittar det. Och då skriver man ut det där papperet man letar efter. Man läser det och lägger det på skrivbordet. Nästa rapport man behöver, vet man att man har på skrivbordet, men det är nu ganska mycket papper på skrivbordet, och det är bråttom till mötet dit man ska ha rapporten. Effektivast att skriva ut rapporten och ta vägen förbi skrivaren till mötet … Sen kommer man tillbaka från mötet och lägger papperet på skrivbordet … och så där fortsätter det. Faktum är att man kan härleda en formel för det där, den ser ut såhär, i normerade storheter (x - antalet papper på skrivbordet, y - antalet papper som tillkommer på skrivbordet per normerad tidsenhet)

y = e^x/2

eller såhär:

Ja, detta gäller ju naturligtvis bara om man har oordning på sitt kaotiska skrivbord. Man kan ha ordning på sitt kaotiska skrivbord också, som jag har, och då gäller naturligtvis inte det olinjära resonemanget!

Stora Son och jag spelar ett hysteriskt roligt spel ibland under skratt och skrik, och det händer att subwoofern får sig en känga. På samma ställe hittade jag till min glädje det legendariska Pentaminos, om man har lust att öva sin spatiala förmåga .