DI och DI
Har Dagens Industri (DI) ett projekt där de läser olämpliga sagor för barn, tänkte jag? Varför det? Tills jag fattade att det var Dramatiska Insitutet det var frågan om (innan du suckar och himlar med ögonen och säger typiskt, så vill jag bara berätta att jag är en superkulturell ingenjör. Jag har faktiskt varit på jättemånga kulturställen; balett, opera, teater, musikal, vernissage, Zorn-muséet, Moderna muséet, Kirunas kyrka - som har en altartavla målad av Prins Eugen - … you-name-it, så-det-så!)
Men nu läste jag ursäkten av DIs (Dramatiska Institutet) rektor. De har tillsatt en utredning, med en extern utredare. Det låter ju betryggande. Skulle någon ha läst sån’t för mina barn hade jag verbalt strimlat personen (jag är säker på att kulturpersoner inte tål hur mycket tekniksnack som helst utan att duka under). Det är löjligt hur mycket man försöker komma undan med genom att sätta etiketten konst på det.
Jag tycker för övrigt att kärnkraftverk påminner om konst, ett kulturarv, monumentala verk av femtiotalets framtidstro. De borde ju få stå kvar.
Annars tycker jag att DI (Dagens Industri) ska ta upp tråden, och genast planera ett forskningsprojekt för att undersöka barnens framtidstro, alltså hur barnen reagerar på sagor om svenskt näringsliv. Det värsta som kan hända är att barnen somnar.