Pyssel till kunskap?
När jag började ettan var mängdläran grejen, det var element (och hur elementen kunde se ut som enkronor tyckte jag var oerhört korkat) och unioner i matematiken. Snitt också. Jag tyckte det var embarmligt trist och dumt, var var plusen någonstans??? Som tur var dök de upp, i mellanstadiet blev matematiken riktigt rolig, och det har inte släppt sen dess.
Nu går äldste sonen i ettan, och matematikundervisningen har utvecklats - till pyssel?!? Det ska klippas och klistras och färgläggas och ritas; ballonger, kakor och blommor. Lite förtäckt mängdlära har de också klämt in, man ska ringa in kakorna. Ibland är det lite försiktigt plus, 3+5=8.
Sonen suckar och gör läxan med vänster hand på en minut. Att övertala honom att göra den tar tjugo minuter, minst. Han vill inte för det är ju såååå trååååååkigt. Ja, är man en kille som fattade begreppet med jämna och udda tal redan som fyra-femåring och kan lösa enkla ekvationer, ja, då inser var och en att färglägga en nia och rita sju blommor inte är stimulerande matematik. Och jag undrar för vem pysslet är stimulerande matematik? För vem har tutat i sjuåringarna redan att matematik är så svårt och konstigt att de måste luras med pyssel för att tycka det är lätt och roligt? Jag tror det är att underskatta barnen.
Och hur blir det sen, när pysslet tar slut (för det gör det väl, de tänker väl inte pyssla sig genom grundskolan?!)? Hur ska de pyssla till integralkalkylen? Och hur tar man hand om de barn som faktiskt klarar mer abstrakta matematik? Jo, man ser till att tråka ihjäl deras intresse med oöverstigliga mängder pyssel som måste klaras av innan de roliga uppgifterna åker fram, så att de rättar in sig i ledet och inte blir så krävande … Mina insatser just nu är att uppmuntra till uthållighet (kanske tar det sig), och hjälpa honom att söka och hitta de roliga uppgifterna själv.
Men tigermamman kommer att gå ut på korståg! Det måste finnas andra sätt att göra matematik spännande och rolig än att klippa ut tärningar och klistra in i en bok! Även i skolan!
Håller med fullständigt. Se till att läraren ger svårare uppgifter. Om inte läraren gör något prata med rektor…gör inte rektor något prata med politiker i kommunen…händer inget gå till skolverket.
Comment by Bengt — February 7, 2005: 00:03:20 @ 00:03:20
Been there. Done that. *gah*. Är numera den där lärarmamman som lägger sig i. På tok för mycket. Jag kan verkligen höra snacket på lärarrummet. När jag öppnar munnen ställer sig fritidspedagogen och förskolläraren bredvid klassläraren som för att uppnå enad front som försvar. Jag är farlig.
Men icke desto mindre tycker min dotter att skolan är tråkig. Frågar man henne vad hon lärt sig idag kommer ett glatt “Ingenting” efterföljt av ett litet fnys. Allt hon gör i skolan är pyssel. Jag fasar för den dagen hon möter motstånd. Hon kommer att ge upp på en sekund
Comment by Lena — February 7, 2005: 00:12:12 @ 00:12:12
Det ställs på tok för litet krav i skolan…man ska socialisera…kunskap vem är det? var bor hon?
Comment by Bengt — February 7, 2005: 00:55:59 @ 00:55:59
Självständigt arbete, med eget ansvar har varit lösningen för min son (mellanstadiet). Några elever sitter i ett tyst rum och jobbar själva, klassrummet blir för stökigt. Jo, jag har också varit ‘besvärlig mamma’.
Comment by Desirée — February 7, 2005: 19:45:57 @ 19:45:57
Bengt: jajemen, de ska inte komma undan. Jag tog upp det redan i höstas, och fröken är hal … hon pratade pedagogiskt om pedagogik och lyhördhet för barnen, det lät så bra … men det pysslas ändå *hrmf*! Och skolan verkar väldigt mycket fokusera på det sociala samspelet … visst, det är väl bra, men det får väl vara måtta på det. Lite balans kunde man väl kräva!
Lena: Härlig att höra att lärarmamman också ställer till förtret för de andra pedagogerna
! Ja, tänk den dan det är riktiga problem som ska lösas. Eller vem vet, jag ska prova att klippa och klistra imorgon istället för att göra beräkningar, vem vet hur det ska gå 
!?!
Desirée: min son hamnar visst också i rummet bredvid rätt ofta … men det är för att han åstadkommer endel ljud
, han kan prata och lyssna och lösa uppgifter samtidigt, det är inte riktigt bra för de andra som behöver tystare miljö för koncentrationen. Fröken förstår inte riktigt - än - att svårare uppgifter skulle få tyst på sonen …
Comment by Thebe — February 8, 2005: 22:16:06 @ 22:16:06