Trilog

När jag började ettan var mängdläran grejen, det var element (och hur elementen kunde se ut som enkronor tyckte jag var oerhört korkat) och unioner i matematiken. Snitt också. Jag tyckte det var embarmligt trist och dumt, var var plusen någonstans??? Som tur var dök de upp, i mellanstadiet blev matematiken riktigt rolig, och det har inte släppt sen dess.

Nu går äldste sonen i ettan, och matematikundervisningen har utvecklats - till pyssel?!? Det ska klippas och klistras och färgläggas och ritas; ballonger, kakor och blommor. Lite förtäckt mängdlära har de också klämt in, man ska ringa in kakorna. Ibland är det lite försiktigt plus, 3+5=8.

Sonen suckar och gör läxan med vänster hand på en minut. Att övertala honom att göra den tar tjugo minuter, minst. Han vill inte för det är ju såååå trååååååkigt. Ja, är man en kille som fattade begreppet med jämna och udda tal redan som fyra-femåring och kan lösa enkla ekvationer, ja, då inser var och en att färglägga en nia och rita sju blommor inte är stimulerande matematik. Och jag undrar för vem pysslet är stimulerande matematik? För vem har tutat i sjuåringarna redan att matematik är så svårt och konstigt att de måste luras med pyssel för att tycka det är lätt och roligt? Jag tror det är att underskatta barnen.

Och hur blir det sen, när pysslet tar slut (för det gör det väl, de tänker väl inte pyssla sig genom grundskolan?!)? Hur ska de pyssla till integralkalkylen? Och hur tar man hand om de barn som faktiskt klarar mer abstrakta matematik? Jo, man ser till att tråka ihjäl deras intresse med oöverstigliga mängder pyssel som måste klaras av innan de roliga uppgifterna åker fram, så att de rättar in sig i ledet och inte blir så krävande … Mina insatser just nu är att uppmuntra till uthållighet (kanske tar det sig), och hjälpa honom att söka och hitta de roliga uppgifterna själv.

Men tigermamman kommer att gå ut på korståg! Det måste finnas andra sätt att göra matematik spännande och rolig än att klippa ut tärningar och klistra in i en bok! Även i skolan!

Vi ingenjörer är ju kända för att vara osedvanligt smarta och kluriga. Vi löser ju världsproblem på världsproblem dagarna i ända lätt som en plätt. Så att lösa problemet med den återkommande tvätten (så att den upphör att vara återkommande alltså) borde därmed vara en enkel match för en normalbegåvad ingenjör. Men … till mitt stora förtret har jag än så länge gått bet på uppgiften!?!

Jag har verkligen använt varenda hjärncell, till och med de som inte normalt används till något särskilt, i detta syfte. Jag har tänkt fram och tillbaka, upp och ner, och helt tvärtom. Jag har experimenterat:

- Ignorerat tvättkorgen - vissa problem löser sig själva bara man låter dem vara ifred tillräckligt länge.
- Tvättat i förväg - men det går förvånande nog inte att impregnera plaggen med överlagrade redan-tvättat-lager.
- Överraskningsmetoden - dvs tvätta direkt utan tvättkorgslagring, jag tänkte att om man skippar den mysiga och gosiga tvättkorgsmiljön så minskar incitamentet för att bli smutsig. Jag misstänker nämligen att kläderna ser tvättkorgen som ett jätteparty. Tyvärr verkar kläderna listigare än så, det har hittills inte fungerat.
- Slumptvättning - en variant av överraskningsmetoden, man bara tar några plagg och tvättar helt enkelt. Tänkte det skulle fungara som chockbehandling och öka viljan till avhållsamhet (dvs minska viljan att hamna i tvättkorgen). Men det fungerade inte så bra det heller.

Nu vet jag snart inte vad jag ska hitta på mer … jag har bara ingenjörens sista vapen kvar. Jag ska prova att definiera bort tvätten. Om jag bara definierar kläderna som rena, så försvinner ju faktiskt problemet. Då finns inget tvättbehov mer. Det kan finnas en hake med det, men det är värt att prova!