Att gå till Farbror Doktorn är en mardröm för en stackars ingenjör. Ja inte det att det skulle vara läskigt med sprutor och manicker och apparater eller så. Tvärtom är det väldigt intressant att studera den medicinska tekniken, även om de brukar skruva på sig och svarar undvikande när jag frågar om algoritmerna i mätutrustningen?!
Det som är mardrömmen är att de verkar använda sig av en annan logik än det jag skulle säga är det normala. Som ett besök hos specialisten:
“Men VC-läkaren tyckte att de här tre värdena var alarmerande höga, då blev jag ju jätteorolig förstås”
“Jag förstår det, men det är bara det här som är lite högt, men det kan lika gärna vara en normal variation för dig.” (Ja, OK, det kan jag förstå, det kan hända att jag befinner mig i svansen på normalfördelningen).
“Varför det då, de var ju en bit över gränsvärdena?”
“Men man kan använda olika referensvärden.”
“Jaha? Men förra gången var värdena inom gränsvärdena och då syntes inget, fast det gjorde ont, då borde det ju vara såhär nu ….”
“Så kan man inte resonera.”
“Nehej, men jag har ju ont där?”
“Ja, du förstår man kan ha ont i huden, ligamenten, muskler, bindväv och en massa saker förutom i organen.”
“Men om man har ont och värdena är lite höga, borde det inte vara något man kan se då?”
“Det är inte säkert, det är antagligen inget allvarligt, inget tyder på det, men vi ska undersöka ordentligt. Det kan vara virus eller inflammationer som man inte ens kan se. Ibland ser vi ingenting alls. Ibland hittar vi saker som är helt ofarliga, fastän man har jätteont. Ibland hittar vi saker som är jättefarliga fast man inte märker något själv”.
Jag tror den sista meningen var menat som en slags försäkran och tröst, eller bevis för att symptom och orsak inte alltid hänger ihop, att man kan ha jätteont utan att det är farligt. Men han, doktorn, tänkte inte på att vi ingenjörer analyserar varenda detalj i deras analys, och drar slutsatser (tänk om det finns något annat som jag inte märker, eller att jag är i svansen på normalfördelningen på något annat sätt också. Tänk om normalt inte kan appliceras på mig, har han tänkt på det? Kan han vara säker på vad som är normalt när allt tycks kunna passera som det?) Så förvirringen blev som vanligt total, och kontentan av läkarbesöket “Nu gör vi den här undersökningen, så får vi se sen”, som att de hoppas att bara man tar tillräckligt lång tid på sig kommer besvären att gå över av sig själva. (Ett annat favorituttryck verkar vara Det kan vara så, det tar lite tid innan det går över, om det gör det, det är inte säkert.).
Normalt tycks vara ett universalord som kan användas hur-som-helst, det låter förmodligen lugnande (förutom för ingenjörer som känner till Gaussiska fördelningar). Ord som nog och förmodligen och antagligen bör doktorer använda med försiktighet, vi ingenjörer har vissa kunskaper i sannolikhetsteori. Virus tycks vara standardförklaringen. Det är mygligt, för till och med ingenjörer fattar att virus är små och osynliga och gör konstiga saker som man inte förstår.
Ingenjörer vill ha överblick, vi vill se att man tänkt på alla möjligheter, vi vill se hela kedjan, vilka mått och steg och åtgärder som ska vidtas för att lösa eller avfärda problemet, vi vill se vad man ska göra om något man inte tänkt på dyker upp. Vi vill att saker och ting är logiska, hänger ihop och vi gillar inte motsägelser.
Så jag har ett tips till läkarkåren, visa projektplanen!
!
!
