Trilog

Undrar varför jag gör sån’t här? Jag vet ju alltid svaret. Jag vet visst vad jag vill göra när jag blir stor, spelar ingen roll vad jag jobbar med, jag är så’n här i själ och hjärta, det bara är så.

A degree in Science and Technology is right for you
“Logic, facts, figures, numbers - you like ‘em all. You’re probably always thinking about how things work - and, more importantly, how they should work. Because of that, you’re sure to come to a well-thought-out and rational conclusion about what needs to change to keep things moving and improving - whatever it is you’re doing. “

Eller … tänk om jag lurar mig själv nu? Tänk om det bara blir så för att jag tror att jag är så? Tänk om jag är … inte vet jag, new age psykoterapeut eller förskolelärare (min yngste tycker att jag ska jobba på dagis, deras dagis “jag är inte dagisfröken” försöker jag “jag vet inte hur man gör”, “jo det vet du visst, man gör som hemma, man säger åt barnen”, informerar den lille beredvilligt), eller ICA-kassörska, eller nagelteknolog, eller web-designer, egentligen? (Jaja, jag tog i ordentligt, bara för att visa vidden i mina kritiska översyn av mitt yrkesliv, det måste man ju göra ibland, se över det).

Jag vet en annan sak som jag gillar mycket, förutom matematik och fysik, och det är att hitta på vilda idéer, fabulera, fantisera. Å andra sidan är ju det detsamma som att vara ingenjör.

Jahapp, då har jag gjort den årliga översynen då, det blev ingenjör i år också. Det är verkligen bra att göra en ordentligt analys varje år.

På dagis frodas smittorna. Förkylningar hör till vardagsmat, magsjukor, svinkoppor, mask, ögoninflammation, höstblåsor, vattkoppor, streptokocker, löss. Alla föräldrar känner igen känslan när man varit hemma en vecka med de rara, men just under sjukdom något gnälliga, barnen, nu är de åter på dagis/skola, man har hunnit jobba i två dagar, telefonen ringer och det blinkar DAGIS i fönstret på mobilen. Men, vad gör man, de kan inte gå på dagis och vara sjuka, det blir till att packa ner dator och papper och telefon och sen åker man hem.

I lokaltidningen i morse läste jag om förslaget att personal och barn på förskolan ska tvätta händerna med handsprit (det stod inget om frekvens). Men det tycker jag är att vara mjäkig, nej, jag tycker att man ska ta tag i det här ordentligt en gång för alla. Vi föräldrar måste arbeta och vara produktiva. Inte kan vi vara hemma med sjuka barn stup i kvarten.

Det första är ju att låta alla barn cirka fyra gånger per dag genomgå desinficerande dusch. Man borde också kunna skicka hem någon slags behållare med besprutningsmedel för övriga familjemedlemmar och husdjur (som säkert bär på en massa smittsamma loppor och parasiter). Dagis kunde utrustas med en sensor i dörröppningen som larmar om någon känd eller okänd smitta närmar sig dagis. Direkt kunde IEU (Infection Emergency Unit) rycka ut och sätta upp duschar kring barn och föräldrar och sanera dem (som i Monsters Inc, ett föredöme i saneringsbranchen). På dagis kunde man ha sugdetektorer sitta lämpligt utplacerade som larmar om något barn håller på stoppa något i munnen, t ex en pinne eller en sten eller något annat som innehåller ett helt ekosystem. Nåja, med den dusch som dagisgården besprutas med varje morgon och kväll lär ju inte det ekosystemet bli långlivat förresten.

På det sättet tror jag att förkylningar kommer att bli ett minne blott, och magsjuka något som beskrivs i gamla legender. Samhället kommer att spara en massa VAB-pengar, och alla kommer att bli för evigt friska och krya! Eller, kanske inte förresten.

Jag var tvungen att handla kläder, till mig själv! Alltså tvungen, som i tvungen, som i jag har knappt något att ta på mig. För det mesta betyder tvungen att handla kläder detsamma som jag har lust att handla kläder, eller jag tog en sväng på stan och en tröja, eller ett par, hoppade på mig.

Men igår var det av nöd tvunget. Och jag planerade verkligen. Klockan åtta stänger Stora Köpcentrat. Klockan sju började jag tänka på att åka från jobbet, fint, det tar bara fem minuter att åka till Stora Köpcentrat från jobbet, så jag skulle säkert hinna in på Stora Leksaksaffären också, jag hade ju en helt timme på mig. Fem i åtta sprang jag med andan i halsen in på Lindex. Tiden mellan sju och fem i åtta tror jag att jag befann mig en sväng i ett annat universum, annars kan tiden omöjligt ha gått så fort. Jag menar, tiden går fort när man har roligt, men hur kul är det att stänga ner datorn och slänga gamla bananskal? Så det kan inte vara förklaringen till den uppenbara tidsdilatationen.

Hela personalen på Lindex tycktes vara där, de skrattade och flamsade och det kändes som jag störde dem i deras personalsammankomst, de inventerade. Det fanns några kombinationer av “Ta två för 199 kronor“. Så jag tänkte att jag tar en ur den ena och en ur den andra högen, två av varje kostar ju 199. Men, då blev förvirringen stor, i hönsgården, höll jag på att skriva, men det gjorde jag ju som tur var inte. Ingen hade tänkt på att någon kund skulle komma på den befängda idén att kombinera kombinationer, och efter att alla tio konfererat beslöt de att man inte får göra så. Never mind, tröjbehovet är stort, så jag ryckte åt mig en annan, betalade och kom därifrån en minut i åtta. Mitt försök att slinka in på HM också misslyckades dock, jag blev utmotad. Stora Leksaksaffären var ju självklart inte att tänka på.

Och jag kan fortfarande knappt begripa vad som blev så fel? Hur kan det ha blivit så att jag bara hade fem minuter på mig för överlagd shopping? Men efter en natts djupa funderingar har jag kommit på det! Det var för att jag planerade! Jag gjorde en ansats till plan, med tider involverade. Det skulle jag aldrig ha gjort, hade jag gjort som vanligt hade jag haft en timme på mig i affären. Tidplaner och jag funkar inte.

Hur det överhuvudtaget blivit tröjbrist ska jag fundera över lite till, det behövs nog några teoretiska härledningar för att reda ut komplexiteten i den frågan. Tror jag.