Trilog

Jag läste på Framtidstanken; “Vad gör våra riksdagsledamöter egentligen?”.

Och det har jag också funderat på många gånger … Man kanske skulle göra slag i saken och ta reda på det?

Eller förresten, jag tror, nej förresten, jag vet att det troligen är såhär, om vi tar t ex Ulrica Messing, infrastrukturministern.

Hon blir väckt vid sjutiden på morgonen av herr Messing, med thé på sängen. När hon kommer upp sitter redan de välklädda och väluppfostrade barnen vid frukostbordet, dukat med finporslinet från senaste stadsbesöket i Kina (hon är ju infrastrukturminister och måste ju ha studerat Kinesiska muren ordentligt) och äter flingor och mjölk. Ulrica packar dagisväskorna, och lägger i frukten, det är hennes uppgift, idag får barnen Mango - denna trevliga frukt som förnämliga kommunikationer för till avlägsna platser, som Gävle t ex. Maken Messing kör barnen till dagis, och hustrun till tåget. Där ögnar hon snabbt igenom några promemorior om motorvägar, broar, IT och skogsdrift. “Tja, det där ska jag väl kunna snacka mig ur rätt snabbt” tänker hon när hon trycker ner dem i väskan och samtidigt tar upp telefonen och slår en pling till Lena Hallengren, förskoleminister. Ulrica är lite missnöjd med barnens dagis och tänkte att såhär får det inte gå till, det måste Lena se över, man är väl handlingskraftig. De pratar länge och väl, och bokar långlunch, 11-14.

Vid 9.30 är tåget i Stockholm, Ulrica hinner slinka in på Systembutiken med specialsortimentet, och vid tio kommer hon till dagens briefingmöte med Görse och gänget. Leffe har bakat kaka, nå’t etniskt som han lärde sig på kulturveckan i Sunne. De går igenom budgeten, och ser över affärsmöjligheterna, t ex den där motionen som moderaten Tomas Högström lämnat in; Motion till riksdagen 2004/05:m1636 av Tomas Högström (m) med anledning av prop. 2004/05:41 Förbättrad kontroll av rättsliga biträdens ersättningsanspråk, m.m.. Den borde kunna användas som trumfkort när försvarspolitiken ska diskuteras.

Jaha, sen var det lunch med Lena ja. De äter, tar en tur till posten för Ulrica ska köpa frimärke till grattiskortet till mamma. De går på Guldfynd och kollar några fräcka smycken, och så hämtar de resebrochyrer till vintersemestern i Badgastein. Efter lunchen skriver Ulrica en sammanfattning av mötet med Lena, de gör alltid det för att informera varann, ministrarna. Där beskriver hon den allmänna diskussion hon och Lena hade om läroplanen i förskolan, angående datoranvändandet. Hon beskriver veckans “praktiska ministertimme”, dvs den timme i veckan varje minister ska göra ett praktiskt besök till något av sina ansvarsområden. Hon har ju studerat både Postens funktion, Mineralfrågor på Guldfynd, samt Turistnäringens informationsstandard. När meddelandet är klart är klockan halv fem, och hon går till tåget. Hon ringer ThompaB för att boka lunchmöte till imorgon, det blir lite längre, 10-15.

På kvällen lagar hon middag, spelar spel med barnen, läser sagor, märker sockor och ser på TV. Som vilken människa som helst. Så folklig är hon, Ulrica Messing, trots sitt ohyggligt viktiga och nydanande arbete på Näringsdepartementet!

Nästan sex veckors uppehåll i träningen, på grund av en förarglig och extremt oplanerad akut operation, är till ända. Sex veckors lidande, ja inte beroende av själva operationen, stygn och ärr, eller så, utan på grund av det ofrivilliga träningsuppehållet, bristen på det regelbundna tillskottet av endorfiner (ja, jag är svår motionist), saknaden efter att känna att hjärta och lungor är vid god vigör. Att benen är starka och lätta. Idag var benen tunga av sex veckors slöhet och julens praliner och långt efter själen i spåret (jag var någonstans mitt emellan), lungorna verkade något för små och hjärtat var på dåligt humör, slog hårt och ilsket. Nåja, snart ska de nog vara med mig igen.

Efter bara någon kilometer mötte jag löparens värsta gissel, hundar! Dessa hundar, eller snarare, dessa hundägare! De här hundägarna drog i alla fall snällt in sina hundar, och när jag sprang förbi hörde jag den ena förklara i ursäktande ton för sin hund varför han så nesligt drogs tillbaka “Det var en löpare förstår du, dem får man inte jaga” … ?!?

Alla hundägare är inte lika hänsynsfulla, de tycks se det som hundens rättighet att gå lös i motionsspåret och nafsa efter löpare, “han är bara nyfiken”. Jaha, är det därför han visar tänderna, morrar och gör utfall mot mig? Jaså, rar liten Rottweiler. En enda gång har en hundägare bett mig om ursäkt för att han inte hade kontroll på sin hund!

Förutom motionsspåret på söndagar, när hela stans hundar släpps lösa där, är kvällarna runt niotiden hundtäta - överallt. Då är alla ute på kisspromenad, och husse är på vresigt humör för han är trött och frusen och missar dessutom Aktuellt. Då drar han inte tillbaka sin hund när löparen kommer emot dem på trottoaren. Om man vill vara positiv kan man ju säga att man tränar intervaller med stokastisk side-step, då.

Men jag vet hur jag ska lösa problemet, jag ska föreslå kommunen att regler för hundars rastande sätts upp. De ska vara generösa naturligtvis, jag är verkligen inte långsint och hämndlysten! Mellan 04.00-07.00, 09.00-11.00 (det händer att jag lunchtränar så efter elva måste hundarna vara borta), 16.30-18.30 (då lagar jag middag), och sen 23.00-00.30. Förresten, jag är ännu mer generös, vi säger 23.00-07.00! Och på lördagskvällar kan vi också ha long-dog-night i spåret, vad sägs om 19.00 lördag kväll till 09.00 söndag morgon till exempel? Det är faktiskt halva dygnet var, och lite mer för hundarna på lördagskvällarna!

Jag tror det kommer bli succé, och alla kommuner kommer inom en snar framtid att följa vårt exempel!