Trilog

“Persson föll svårt på träning” läste jag. Men jag tänkte på fel person. I alla fall, undrar vad Persson tränar?! Undrar om han åker långfärdsskridskor? Eller kanske spelar han badminton? Eller så springer han? Han kanske också ska springa S:t Eriksloppet i höst?

Man ska inte döma hunden efter håren, det kan faktiskt vara så att han är en inbiten motionär fast det inte ser ut så! Karate? Fjärilssim? Basket? Innebandy? Innebandy är en så’n sport som alla, utom jag, sysslar med. Hela regeringskansliet spelar nog innebandy ett par dagar i veckan. Med ombyte, dusch och bastu tar det ju lite tid. Man får tänka på det när de verkar lite senfärdiga och tröga och så. Att de kanske är och tränar. Och då får man inte störa dem, för fysisk träning, vid sidan av matematik, är sån’t som befrämjar tankeförmågan, och de kan de säkert behöva! “Man måste röra på kroppen för att få in något i knoppen” , som de säger på dagis.

När jag skadade mig på träningen idag, skridskor med äldste sonen, blev det minsann inga rubriker (de kommer kanske imorgon). Krossad knäskål och allt. Ja, just nu ser det ut som ett litet blåmärke, men man ska inte låta sig förvillas av det, det är förmodligen quadruppelkrossat, tror jag, minst. Det är lurigt med knäskålar. Men, vad gör man inte för ungdomarna?!

Siv skriver om sina storslagna yrkesplaner, redan som åttaåring. Jag hade en annan approach, jag hade en officiell version, medans jag i lönndom systematiskt gick igenom tänkbara ämnesområden för min framtida yrkeskarriär. Den officiella versionen från tidig ålder var veterinär, och det var ingen som tyckte det var märkligt, det vill ju varenda liten flicka bli.

På det sättet ordnade jag alltså att jag fick vara ifred med att utveckla de andra idéerna. Jag gjorde experiment. Jag kommer speciellt ihåg två (om vi räknar bort experimenten inom området biologi, maskkolonin som möglade och spindlarna som tappade benen t ex) epokgörande - för mitt yrkesval - studier. Båda var inom ämnesområdet kemi, den ena med anknytning till alkemin. Jag plockade gråstenar med potential, skruvade fast dem i skruvstädet och sen slipade jag dem, med pappas träfil. Jag tror det var något fel på filen, jag borde ha valt en annan, det blev inte diamanter som beräknat. I det andra experimentet, med tillämpning på fotografi, ritade jag en bild med vaxkritor - en häst - klippte till i fotoformat, tejpade omsorgsfullt igen hela teckningen med tejpremsor, varenda millimeter, och la i en kemikalisk framkallningsvätska. Om jag inte missminner mig bestod den av vatten, diskmedel, citronsaft och bakpulver. Bilden låg i vätskan i ett dygn, och det var nog för kort tid eller så stod det för ljust, för det blev inte ett fotografi som beräknat.

Det var så det kom sig att jag insåg att varken biologi eller kemi var något för mig. Och när det var dags att välja på riktigt fick jag ju avslöja att jag inte alls hade för avsikt att bli veterinär. Och inte läkare heller, hur hade det sett ut, en som inte ens kan hålla ordning på maskar kan absolut inte bli läkare.

Så det blev som det blev. Och nåde den lärare som talar om för mina barn vad de kan och inte kan göra. Man kan allt man vill, så det så!