Trilog

Tänkte fixa lite tingel-tangel på sidan. Den där lilla humör-filuren t ex, jag orkade inte läsa humör längre än till C. Om man inte vet riktigt vilket humör man ska ha en dag, kan man gå dit och välja och vraka. Känner jag mig aloof eller angelic? Eller befuddled kanske? Mopey eller obnoxious? Eller rentav bara overworked? Jag måste ta paus, det blev för ansträngande. Men känner mig förtröstansfull, jag fixar resten en annan dag. Nu ska jag ta av mig sonens tigerhuva och gå och sova! Länklistan ska bli fullständig den med, allt har sin tid, länklistor också.

Om man är lite klurig och listig av sig, måste man komma ihåg att tänk sig för. Så att man inte råkar överlista sig själv. Antag t ex att man tänker baka en marängtårta, och så ska bakplåtspapperet smöras. Om smöret ligger i kylen är det ju kallt och det blir hopplöst att smöra bakplåtspapper utan att knöggla sönder det och göra det obrukbart. Då kan man ju skicka in allt i ugnen en stund så blir smöret mjukt och det är lätt att smöra. Smart. Förutom att interfacet mellan äggsmet och smält smör blir så glatt och friktionslös så att smeten glatt glider omkring som på skridskois och vägrar bredas ut på det sättet som kokboken anger.

Jag ska skriva till kakboksförfattaren och påpeka detta till nästa upplaga, så de lägger in en notis om det. Det kan inte vara meningen att man ska behöva brottas med illvillig äggsmet när man simulerar präktig husmor!

Jag är sällan irriterad mer än två minuter i sträck. Det är ju inget kul att vara arg. Onödigt slöseri med tid och energi. Irritationer finns överallt om man letar, och de flesta kan man inte göra något åt. Bättre att skaka av det. Men idag blev det så många saker som höjde adrenalinhalten. Jag gillar inte det. Jag gör åtgärdsprogram!

Irritation I: “Man-gör-visserligen-som-man-vill-men-såhär-gör-jag-och-så-tycker-jag-att-alla-andra-också-borde-göra-eftersom-jag-gör-på-det-bästa-sättet“-människor. Så’na som vänligt, gärna lätt överseende och givetvis en aning överlägset, förklarar för oss andra att de minsann använder det rätta miljövänliga tvättmedlet, och de läser verkligen allt om miljövänligt tvättmedel så de vet nog hur det ska vara, faktum är att det är lite av ett specialintresse, och alla som inte använder det rätta miljövänliga tvättmedlet är parasiter som bidrar tusenfalt till jordens undergång. Så’na som talar om att deras tvättmaskin aldrig fallerat, men det har kompisens gjort en gång, och kompisen använder inte det rätta miljövänliga tvättmedlet, där ser man beviset, rätt ska det vara!

Åtgärd: Ignorera. En sak som är säker är att man inte kan vara tvärsäker. Om man blir lycklig av att vara säker på att man har valt rätt tvättmedel, så ska man fortsätta använda det. Man ska vara rädd om lyckorna, och känslan av att vara säker.

Irritation II: Varför är det så svårt att begripa att det faktum, att medel-svensson, den statistiske medelsvensken, är en 42-årig man, inte betyder att statistiken fullständigt omkullkastas bara för att du är en 28-årig kvinna? Och varför är det så svårt att inse att dina egenskaper inte nödvändigtvis kan generaliseras till hela befolkningen? Bara för att du är en 28-årig kvinna är ju inte hela befolkningen det. Och, hör och häpna, det betyder inte nödvändigtvis att statistiken har fel!

Åtgärd: Ignorera. Om man vill ha rörigt i tankebanorna så får man faktiskt ha det. Bara man känner sig lycklig (och inte försöker irritera mig med ologiska slutledningar).

Irritation III a: Personer som besitter egenskapen enfaldig snobbighet.
Irritation III b: Personer som besitter egenskapen att ta sig själva på mycket stort allvar. Extensiva studier visar att dessa två egenskaper hör mycket tätt samman.

Åtgärd: Ignorera. Det som möjligen bekymrar mig är att jag inte riktigt ser lyckan i att ta sig själv på Mycket Stort Allvar.

Irritation IV: Att behöva byta lösenord var tredje månad, och att det jäkla systemet har långt minne, minne för likheter, kräver allehanda variationer i tecknen och tvingar mig att skriva alla lösenord på ett hemligt ställe.

Åtgärd: Hitta på en smart modell för adaptiv uppdatering av lösenordet så att lösenordet i sig själv finns i modellen.

Sådärja, då var det åtgärdat och klart, jag börjar fundera på lösenordsmodellen, det tycks vara av typen möjligt-lösbara problem. Resten är bara att strunta i.

Härmed meddelas att våren är här.

Jag har viss förståelse för om du inte tror mig, eftersom det var fem grader kallt idag och ett lätt snötäcke döljer mer påtagliga vårtecken. Icke desto mindre är våren här. Det är ljuset. Inte det att det ljusnar redan runt sju på morgonen, eller att det inte är mörkt vid halv fem på eftermiddagen. Det är inte våren, det är bara jordens ändrade läge i banan kring solen.

De första vårtecknet är den speciella spektrala sammansättningen av ljuset mitt på dagen, den sammansättningen som åstadkommer vissa kännbara resonanser i kroppen, kan man säga. Såhär funkar det: solen står på en viss höjd relativt horisonten. Kylan ger en specifik molekyltäthet som fotonerna kan studsa i och reflektera i, och snöns kristallina struktur samspelar i reflekterandet. Det ger en särskild spektralfördelning av ljuset som exciterar vissa moder i kroppen. Kroppens svar på denna excitation heter Våren, och den ser ut såhär (de fyra viktigaste vår-moderna är markerade i spektrum). Observera att x-axeln är normerad i frekvens.

Visst inser man genast, när man känner igen resonanserna, att det är våren som är på intåg?

De gamla kontorslokalerna, de som var företagets hjärna - man riktigt känner tankemödan som sitter i väggar, i gardinerna, i de slitna persiennerna - står nästan öde nu. Man ser hur tomt biblioteket ekar.

Men en dag, i ett av de stora, tomma kontoren, såg jag en business-kvinna sitta på skrivbordet, som var den enda kvarvarande möbeln, och gunga med benen, medans några yngre män gick omkring i lokalen. En hade långt hår i hästsvans och nog ville de verka vara coola, även om man till och med på håll kände den bubblande entusiasmen. Jag såg hur de pratade allvarligt, och jag bestämde mig för att hon var mäklare och skulle hyra ut lokalen till den nystartade lilla IT-firman.

Nu står det trendiga lampor som ser ut som vaser i de tre fönstren. Det har kommit in en stilistisk soffa med en massa färgglada kuddar. Stolar, bord och fåtöljer. Och tre skrivbord med häftiga lampor. Förmodar det är synnerligen trendergonomiskt, feng shuigt, färgharmoniskt och yin-yangigt alltihopa. Där sitter de coola killarna och jobbar. Han med hästsvans verkar jobba mest. Ibland sitter någon i soffan och de andra i fåtöljerna. Jag är lite bekymrad för jag har inte sett var de hämtar sitt kaffe, och jag har inte sett några kunder på besök. Men de sköter kanske allt med telefonen och via nätet, de är ju moderna.

Jag har inte riktigt bestämt mig för precis vad de jobbar med. Programmerar de spel? Programmerar de stora content-management-system med databaser och PHP-interface? Kanske gör de e-handelsplatser? Eller programmerar de virusprogram eller brandväggar, eller sköter de något register? Eller programmerar de peer-to-peer applikationer? Eller har de skaffat riskkaptial för ett år och jobbar med den stora web-revolutionen?

Eller de är kanske inte alls häftiga internet-entreprenörer … de har kanske just startat sin första coola revisionsfirma?

Vad meningen var med posten igår? Äsch, inget särskilt, jag ville bara testa axiomet “Det var bättre förr”, om det går att använda utan att säga något om nutiden. Och det går ju alldeles utmärkt, om man utgår ifrån att “Det var bättre förr” är en sann utsaga, vilket ju tycks vara vanligt förekommande att man gör.

Idag funderar jag annars mer på vad jag ska göra med de fem tuber glukos som jag samlade ihop när jag organiserade bakattiraljskåpet. Undrar hur mycket smält socker jag tänkt göra, eller marsipantårtor? Om man tänker marsipantårtor kan glukostuberna ha ett visst samband med de flera kilo mandelmassa och övermånga paket florsocker som också dök upp ur gömmarna. Jag får väl göra något till gamarna (kollegorna), de äter ju vad-som-helst, tacksamt. Jag vet inte om jag vågar kolla i skafferiet, det blir något svårare att fixa fikabröd av glasnudlar och tex-mex-bönor … Men ingenting är omöjligt.

Uppdatering: jag närmade mig skafferiet, tog ett djupt andetag och började … 4 burkar oliver, oräknerliga burkar med olika sorters bönor, solrosfrön, sesamfrön, linfrön, vetegroddar, otaliga sorters pasta, otaliga sorters ris. Flera påsar röda linser, men de ska jag ju göra Sivs linssoppa av. Och mungbönor, blir ju groddar a la Desirée. Det hela vetet från Saltå kvarn finns kvar, och tre paket pärlsocker … bullar och finska pinnar i mängder kan det bli. Var kommer allt ifrån?? Jag har en känsla av att vårt hushåll inte uppfyller massbalansen (massa in i huset = massa ut ur huset). Vi är något slags lagringsdepå, och att döma av skafferiinnehållet verkar vi vara vegetarian-och-ekologisk-mat-wannabees?

Ja, jag vet inte vad det här är, men det lät väl intressant; 24-timmarsbloggen.

Annars satt jag mest och funderade på civilingenjörsutbildningen, den var bättre förr. Alltså inte så väldigt förr, utan mer förr som på min tid. Ja, alltså tiden för min studietid, så vi vet om vilken av mina tider vi talar. Det är inte mycket bevänt med dagens nykläckta civilingenjörer inte.

På min tid, då lärde vi oss minsann grundläggande matematik och fysik. Vi kunde göra härledningar, vi kunde ta fram analytiska lösningar på vad-du-vill utan att programmera problemet i Matematica (fanns inte). Vi kunde ta fram numeriska lösningar genom teoretiska konsiderationer, och tala om hur noggranna de var också, utan att programmera problemet i Matlab (som fanns, men som kördes helt interaktivt på VAX-datorer). Vi kunde derivera och integrera. Vi kunde invertera matriser analytiskt. Vi kunde Euler-Lagrange differentialekvation, vi kunde använda Besselekvationer. Vi kunde Fouriertransformera och Laplacetransformera och z-transformera också om vi behövde. Vi kunde mekanik och ellära, vågrörelselära (och då snackar vi inte tsunamis), kvarkar och spinn (inte att förväxla med spinning), atomer och fasta tillståndets fysik.

Ja, oj vad mycket vi kunde på min tid! Så mycket kunskap. Hur jag kan vara så säker på den undermåliga kvalitén på dagens utbildning? Ja, om inget annat så följer det ju av det var bättre förr-axiomet!

Och förresten är det Lenas fel, och Evas, och Desirées, att jag påbörjat gamla påbörjade projekt igen. Som en påskduk i korsstygn som inte broderat klart sig själv på sex-sju år, märkligt?!

Först kommer inspirationen, man är sugen på nå’t, till exempel på att sticka en poncho, eller på att så blommor till trädgården.

Man kollar i tidningar, letar fram alla gamla urklipp, läser böcker, söker på nätet (det är ett sanslöst pysslande i många bloggar nu, man vågar knappt läsa eftersom man ständigt drabbas av Stora Inspirationen, och det blir så stökigt hemma då). Jämför, funderar, tänker på färger och former. Ritar kanske lite. Tar fram garnerna och tittar lite på dem, provstickar litegrann.

Sen börjar idén ta form, utkristallisera sig. Man vet vad man ska göra. Garnet eller fröerna inhandlas. Om man är riktigt intensiv i de här första stegen tills idén har etablerat sig, så känns det nästan som man är färdig redan innan man börjat, som om ponchon är stickad, eller blommorna planterade. Ibland kan det hända att man kommer på när sommaren är över, att man var så himla framgångsrik i inspirations- och planeringsstadiet att man inte ens kom till att så fröerna, hela våren kändes det ju som att det redan var gjort!

Resultatet av en framgångsrik inspirations- och planeringsprocess blir därför mängder med påbörjade projekt.

Denna teori, som jag utarbetat med stor tankemöda, stämmer på nästan allt man kan tänka sig, har man bara varit tillräckligt inspirerad och funderat tillräckligt mycket, så känns det nästan som man redan gjort det man tänkt göra! Ordentlig planering är alltså ett sorts realiseringssimulering.

Det märkliga är att det finns ett distinkt undantag … när man känner inspiration och sug efter en chokladkaka. Då blir det minsann inga enbart påbörjade projekt. Jag undrar om det är planeringsfasen det är fel på? Att man går från inspiration till realisering så snabbt? Jag tror jag ska gå och planera ordentligt för min chokladkaka nu … vem vet, då kanske den blir kvar till imorgon!

Mycket små barn gör att ens värld minskar, den fokuseras kring hemmet och barnen, i alla fall för personer som går in för allt de gör till 200%. Hem och barn är privata företeelser i livet. Och när man vant sig vid att skriva på det här sättet, minskar distansen till mediet efter ett tag. Det riskerar att kännas för privat, för det är ju det man är fokuserad på man associerar till och skriver om!

När barnen växer, växer världen igen och går utanför hem och barn. Blir inte bara privat. Det är kul att kommunicera på det här sättet.

Det är anledningarna till att jag slutade skriva för ett antal år sen, och att jag börjat igen. Pseudonymbloggandet tänkte jag skulle hjälpa mig att hålla distansen, och ge mig lite frihet (men den är inte avsedd att användas till att vara oförskämd ). Så är det med den saken!

Och det här är väl det mest privata jag någonsin kommer att jag skriver i min blogg, hoppas jag (det är jag som bestämmer vad som är privat), men det är kul att bli igenkänd av endel “gamlingar” !

Jag kör på nedfarten till motorvägen, är uppe i 90 när jag blinkar vänster och kör ut på motorvägen. Det kommer en bil bakom (på motorvägen) en bit bort, föraren trampar gasen i botten och kör om mig (nu är jag uppe i 120 km/h) precis innan motorvägen övergår i trefilig vajerväg, och vi får en körbana. Sen sänker han hastigheten till 70 km/h, och där puttrar vi fram tills vi får tvåfiligt, då vi plötsligen ska köra 130 km/h.

Men det är nog inte meningen att man ska förstå sig på sina medtrafikanters logik.

Undrar varför jag gör sån’t här? Jag vet ju alltid svaret. Jag vet visst vad jag vill göra när jag blir stor, spelar ingen roll vad jag jobbar med, jag är så’n här i själ och hjärta, det bara är så.

A degree in Science and Technology is right for you
“Logic, facts, figures, numbers - you like ‘em all. You’re probably always thinking about how things work - and, more importantly, how they should work. Because of that, you’re sure to come to a well-thought-out and rational conclusion about what needs to change to keep things moving and improving - whatever it is you’re doing. “

Eller … tänk om jag lurar mig själv nu? Tänk om det bara blir så för att jag tror att jag är så? Tänk om jag är … inte vet jag, new age psykoterapeut eller förskolelärare (min yngste tycker att jag ska jobba på dagis, deras dagis “jag är inte dagisfröken” försöker jag “jag vet inte hur man gör”, “jo det vet du visst, man gör som hemma, man säger åt barnen”, informerar den lille beredvilligt), eller ICA-kassörska, eller nagelteknolog, eller web-designer, egentligen? (Jaja, jag tog i ordentligt, bara för att visa vidden i mina kritiska översyn av mitt yrkesliv, det måste man ju göra ibland, se över det).

Jag vet en annan sak som jag gillar mycket, förutom matematik och fysik, och det är att hitta på vilda idéer, fabulera, fantisera. Å andra sidan är ju det detsamma som att vara ingenjör.

Jahapp, då har jag gjort den årliga översynen då, det blev ingenjör i år också. Det är verkligen bra att göra en ordentligt analys varje år.

På dagis frodas smittorna. Förkylningar hör till vardagsmat, magsjukor, svinkoppor, mask, ögoninflammation, höstblåsor, vattkoppor, streptokocker, löss. Alla föräldrar känner igen känslan när man varit hemma en vecka med de rara, men just under sjukdom något gnälliga, barnen, nu är de åter på dagis/skola, man har hunnit jobba i två dagar, telefonen ringer och det blinkar DAGIS i fönstret på mobilen. Men, vad gör man, de kan inte gå på dagis och vara sjuka, det blir till att packa ner dator och papper och telefon och sen åker man hem.

I lokaltidningen i morse läste jag om förslaget att personal och barn på förskolan ska tvätta händerna med handsprit (det stod inget om frekvens). Men det tycker jag är att vara mjäkig, nej, jag tycker att man ska ta tag i det här ordentligt en gång för alla. Vi föräldrar måste arbeta och vara produktiva. Inte kan vi vara hemma med sjuka barn stup i kvarten.

Det första är ju att låta alla barn cirka fyra gånger per dag genomgå desinficerande dusch. Man borde också kunna skicka hem någon slags behållare med besprutningsmedel för övriga familjemedlemmar och husdjur (som säkert bär på en massa smittsamma loppor och parasiter). Dagis kunde utrustas med en sensor i dörröppningen som larmar om någon känd eller okänd smitta närmar sig dagis. Direkt kunde IEU (Infection Emergency Unit) rycka ut och sätta upp duschar kring barn och föräldrar och sanera dem (som i Monsters Inc, ett föredöme i saneringsbranchen). På dagis kunde man ha sugdetektorer sitta lämpligt utplacerade som larmar om något barn håller på stoppa något i munnen, t ex en pinne eller en sten eller något annat som innehåller ett helt ekosystem. Nåja, med den dusch som dagisgården besprutas med varje morgon och kväll lär ju inte det ekosystemet bli långlivat förresten.

På det sättet tror jag att förkylningar kommer att bli ett minne blott, och magsjuka något som beskrivs i gamla legender. Samhället kommer att spara en massa VAB-pengar, och alla kommer att bli för evigt friska och krya! Eller, kanske inte förresten.

Jag var tvungen att handla kläder, till mig själv! Alltså tvungen, som i tvungen, som i jag har knappt något att ta på mig. För det mesta betyder tvungen att handla kläder detsamma som jag har lust att handla kläder, eller jag tog en sväng på stan och en tröja, eller ett par, hoppade på mig.

Men igår var det av nöd tvunget. Och jag planerade verkligen. Klockan åtta stänger Stora Köpcentrat. Klockan sju började jag tänka på att åka från jobbet, fint, det tar bara fem minuter att åka till Stora Köpcentrat från jobbet, så jag skulle säkert hinna in på Stora Leksaksaffären också, jag hade ju en helt timme på mig. Fem i åtta sprang jag med andan i halsen in på Lindex. Tiden mellan sju och fem i åtta tror jag att jag befann mig en sväng i ett annat universum, annars kan tiden omöjligt ha gått så fort. Jag menar, tiden går fort när man har roligt, men hur kul är det att stänga ner datorn och slänga gamla bananskal? Så det kan inte vara förklaringen till den uppenbara tidsdilatationen.

Hela personalen på Lindex tycktes vara där, de skrattade och flamsade och det kändes som jag störde dem i deras personalsammankomst, de inventerade. Det fanns några kombinationer av “Ta två för 199 kronor“. Så jag tänkte att jag tar en ur den ena och en ur den andra högen, två av varje kostar ju 199. Men, då blev förvirringen stor, i hönsgården, höll jag på att skriva, men det gjorde jag ju som tur var inte. Ingen hade tänkt på att någon kund skulle komma på den befängda idén att kombinera kombinationer, och efter att alla tio konfererat beslöt de att man inte får göra så. Never mind, tröjbehovet är stort, så jag ryckte åt mig en annan, betalade och kom därifrån en minut i åtta. Mitt försök att slinka in på HM också misslyckades dock, jag blev utmotad. Stora Leksaksaffären var ju självklart inte att tänka på.

Och jag kan fortfarande knappt begripa vad som blev så fel? Hur kan det ha blivit så att jag bara hade fem minuter på mig för överlagd shopping? Men efter en natts djupa funderingar har jag kommit på det! Det var för att jag planerade! Jag gjorde en ansats till plan, med tider involverade. Det skulle jag aldrig ha gjort, hade jag gjort som vanligt hade jag haft en timme på mig i affären. Tidplaner och jag funkar inte.

Hur det överhuvudtaget blivit tröjbrist ska jag fundera över lite till, det behövs nog några teoretiska härledningar för att reda ut komplexiteten i den frågan. Tror jag.

En ny underbar vecka, äntligen! Undrar vilka fantastiska tankar, vilka revolutionerande sanningar, vilka framsteg, vilken sorts bubblor, som kommer att inträffa just i den här veckan?!

Kommer Göran Persson på att hela regeringen kunde behöva lite utbildning, och så skickar han alla på fyraåriga specialutbildningar. Utbildningsministern, Leif Pagrotsky, får bland annat läsa atom- och partikelfysik, analytisk mekanik och funktionalanalys. Jag tror han kommer att ha stor nytta av det, jag ska påminna honom om det när han sitter och svettas inför tentorna, då blir han nog glad.

Lägg märke till att ministrarna står sorterade i alfabetisk ordning på förnamnen, på statsministern och statsrådens sida, ja efter Göran då som står först. Undrar om det beror på att det blir så svårt och jobbigt att sortera på efternamnen, eller om det beror på att de vill vara folkliga? Barbro, Berit, Bosse … vad sanslöst trevligt och ofarligt det låter, de skulle inte göra en fluga förnär … Nej, just det, det gör de ju inte heller, varken flugor eller något annat.

Jag tycker inte alls det är folkligt med förnamn på människor man inte känner. Telefonförsäljarnas bästa trix, att säga “Hej Thebe” som öppningsreplik, har motsatt inverkan på mig, jag avskyr att de ska låtsas vara tjenis med mig, “Jag är inte intresserad av vad än du har att sälja” säger jag, “Inte ens av billigare telefonräkning”, “Nej” säger jag. Och så var det slut på argumenten. Jag har varit för lat att anmäla mig till NIX, eftersom man inte lätt och smidigt kan göra det direkt på nätet.

Vad kommer mer att hända? Någon ny komet kanske? Det blir vinter? Taket i föräldraförsäkringen kommer att slopas, retroaktivt åtta år tillbaka i tiden, så man får 90 % (man ska inte vara girig) av sin verkliga lön och inte av ett tak som är som ett staket?

Ljusets hastighet, nästan 300 miljoner meter på en sekund. Tänk om man kunde färdas så snabbt, till vardags … 0,1 millisekund till jobbet. 7,5 varv runt jorden på en sekund. Tjänsteresorna till landet-långt-bort skulle bli o-jobbiga, man skulle hinna flera gånger varje dag. Snabbare än att gå till kaffeautomaten på jobbet!

Men, egentligen, tycker jag att det är lite suspekt att ljusets hastighet är den övre gränsen för hur snabbt något kan färdas. Varför ska det finnas gränser, det tycker jag inte är riktigt logiskt? Kanske är den inte alls konstant egentligen, kanske ändrar den sig med tiden, bara det att det har gått för kort tid sen man över huvud taget kunde bestämma ljusets hastighet, för att se att den förändras, ökar t ex, med tiden … att den så småningom kommer att gå mot oändligheten. Hur skulle det bli då … skulle det betyda att människorna inte kan röra sig längre?

Och apropå det kaos endel människor, t ex jag, skapar omkring sig. Det är ju faktiskt helt fysikaliskt! Vi som skapar kaos omkring oss och lätt lever i det, vi följer ju bara termodynamikens andra huvudsats, att entropin i ett system ökar, dvs ett slutet system går mot oordning! Det stämmer ju perfekt! Alla pedanter är helt enkelt ofysikaliska! Jag kom att tänka på det idag, när jag sånär höll på att gräva fram telefonen ur en hög med kläder som råkat hamna på den. Jag hann stoppa mig i tid, det hade varit ofysikaliskt att rensa runt telefonen. Och det måste ju innebära, om alla system strävar mot kaos rent fysikaliskt, att kaos är ekvivalent med harmoni! För harmoni borde väl också alla system sträva emot?!

Och idag, när det skulle bli söndagsstek, minsann, hade det ju varit mycket bättre om jag i förväg beräknat, med hänsyn tagen till stekens specifika värmeledningsförmåga, tillagningstiden, istället för att lita till kokbokens tumregel! Då hade vi sluppit vänta på middagen en timme extra.

Förresten visste jag inte riktigt hur jag skulle göra steken, så jag tänkte på kokboken “Kärlek, Timjan och Oliver”, och tänker man på den kan det inte bli fel. I den boken används det mycket olivolja, vitlök, citron och timjan, så jag ställde steken på en bädd av det. Men jag var lite trendigare, jag tog lime istället för citron. Sen knöt jag kärleksfullt in steken i steksnöre, när jag väl hittade det - det används till BILO-byggen också - och klappade in den med lite paprikapulver och hällde rött vin över den. Det blev bra, sånär som på beräkningsmissen då.

Musik … jag tycks vara den enda människan i världen som inte faller i extas av detta ljudfenomen. Jomenvisst lyssnar jag på musik, om det finns i omgivningen. Kan för all del låta trevligt, men det kan lika ofta vara störande. Jag kommer ytterst sällan på idén att själv, aktivt, välja att lyssna på något. Jag kan inte göra listor på det jag lyssnar på just nu, det har jag ingen aning om. Jag kan inte länka till de hundratals musiksajter som är mina favoriter, eftersom jag aldrig besöker några så’na.

Musik tycks vara något som griper tag i folk, förändrar deras liv? Endel lever ju för musik! Men … man lär sig ju inget av det, hur kan man då leva? Vad är det som är så speciellt? Jag vill veta, jag blir galen av nyfikenhet!

Mat, ja, det tycker jag är trevligt, att laga och äta. Det är skapande, och så får man belöning för det, man får äta upp det och det är gott. Träning, det får man också något för, det gynnar humör och ork till vardags. Läsa, man kan lära sig en massa saker, till och med av bra skönlitteratur (ökat ordförråd t ex, synnerligen användbart). Men vad gör musik? Kan det ge något bestående, förutom att det låter som trevliga tonkombinationer för stunden?

Jag är faktiskt inte ens tondöv har jag märkt, som jag skyllt mitt bristande intresse på tidigare, jag hör faktiskt när det låter rätt och när det låter fel, men vad hjälper det, det blir intressantare för det.

Men jag är en optimistisk människa, bara jag kan lista ut hemligheten ska jag säkert kunna uppskatta det mer !

I år är det, som vi alla känner till, Internationella Fysikåret, det är FN som har utsett 2005 till International Year of Physics. Inte ett år försent kan man säga, hmm eller förtidigt kanske det är man brukar säga … nåja, det är på tiden i alla fall . Jag undrar hur det kommer att bli?

Jag tror att föräldrar kommer att ta detta på allra största allvar och använda det som motivation för fysikaliska utflykter. Istället för söndagarna på IKEA och McDonalds kommer man att märka en ökning av följande fenomen:

• Familjer som stannar till vid kraftvärmeverket och mamma förklarar varför röken lyser röd vid solnedgången.
• Skogspromenaden går till vattentornet där pappa förklarar hur det fungerar med tryck och flöden i vattenledningarna. På hemvägen diskuterar familjen hur det kan komma sig att det finns tryck kvar till sista huset på ledningen.
• Man kopplar om husets telefoner och diskuterar parallell- och seriekoppling.
• Stjärnutflykterna på lördagskvällarna kommer att bli barnens favoritstund med mamma och pappa. Varje vecka diskuterar man en stjärnbild och dess historia.
• Man kommer att låta diskmaskinen stå och istället under glädje och gamman diska tillsammans hela familjen och utföra experiment med ytspänning och tryck.
• Man studerar värmeledning genom att ena söndagen tina kycklingen i rumstemperatur och nästa lägga den i vatten att tina.
• Under sommarens friidrottstävlingar tar man med sig videokameran och hemma tittar man tillsammans på filmerna i datorn och beräknar kastparablar, accelerationer, friktion och hastigheter.

Ja, möjligheterna för familjetrevnad och fysik är oändliga. Så tror jag det kommer att se ut under Fysikåret!

Jag gillar verkligen mitt jobb. Om jag gör någon verklig nytta vet jag inte riktigt, det beror på hur man definierar nytta, men jag gör åtminstone inte skada. Och det får man vara glad för. Jag tycker det är roligt att åka till jobbet varje dag. Ibland undrar jag varför det är så roligt egentligen?

En dag på jobbet … då kommer jag vid åtta, knäpper igång datorn, och medans den startar går jag och hämtar dagens första kopp kaffe, en dubbel. Sen läser jag mail som dimpit in över natten, startar de program jag behöver. Jag skriver ut en rapport jag behöver som referens. Sen glömmer jag bort om jag skrivit ut den eller inte och då skriver jag ut den en gång till, för det är så långt till skrivaren så jag orkar inte gå och kolla först.

Tar en lov och kollar om Kollegan kommit, isåfall kan vi alltid lägga upp någon strategi eller så, och bestämma hur vi ska tackla allt löst folk (chefer t ex) som vill ha något av oss. Vi kommer alltid fram till bra beslut. Ja, sen sätter jag mig och antecknar lite, försöker formulera en problemställning, det är alltid bra att ha den klar för sig nära man ska lösa ett problem. Ibland vet man inte riktigt vilket problem det är man förväntas lösa, och då får man pröva sig fram, och välja det problem som man vill lösa. Ibland vet inte uppdragsgivaren vilket problem han vill ha löst, men det är bara bra för då blir det mycket lättare, då behöver jag ju inte ens övertala honom om att det är det problem som jag vill lösa, som ska lösas!

Ja, och sen skriver jag upp några ekvationer och stirrar lite på dem, flyttar runt litegrann, tänker litegrann. Ibland linjäriserar jag dem och diskretiserar och skriver ett litet program som gör en simulering. Jämför med lite experimentella resultat. Och så funderar jag på om det blev som jag trodde. Om det blev det letar jag lite i litteraturen för att få lite mer kött på benen för att dra de epokgörande slutsatserna. Om det inte blev som jag trodde, letar jag i litteraturen för att få lite mer kött på benen för att dra de epokgörande slutsatserna. Dem brukar jag prata med Kollegan om, och han håller alltid med. Ja, sen skriver jag de epokgörande slutsatserna i en rapport, snackar lite med de andra kollegorna, och sen åker jag hem. Om jag inte löst problemet just den dagen, kan det hända att jag svarar tokigt på barnens frågor, och glömmer bort att göra något jag borde ha gjort. Men sån’t är livet.

Visst förstår man att det är ett sanslöst roligt och trevligt jobb jag har? Det jag gillar bäst är nog att det känns så bra att komma fram till sanningen hela tiden!

Åååååånej, ingen kommer i närheten av mitt skrivbord med några propåer om att städa det! Det blir bara kaos då. Jag städar en gång om året, till semestern, för att städerskan ska kunna damma det. Och vilket elände det är att hitta sen, alla mina välorganiserade högar upplösta i kontorsrymden. För bara någon månad sen försökte jag hitta några sidor med anteckningar från ett möte. Jag letade, letade och letade. Jag visste att jag inte hade slängt dem, jag slänger ingenting. Efter att ha letat en förmiddag tittade jag i en pärm, och där satt de, jag hade haft ett organisationsryck! Jag lovade mig själv att aldrig göra om det!

Icke desto mindre drömmer jag ibland om en välorganiserad tillvaro på kontoret, med blänkande skrivbord och prydliga pärmar och små fina etiketterade högar i brevkorgar “att göra”, “att läsa”, “skicka vidare” osv, automatiskt sorterade i prioritetsordning. Pennorna skulle ligga på rad, det skulle aldrig vara slut på stift i dem. Jag skulle använda ett block i taget att skriva i, inte tio, och jag skulle hitta både sudd, linjal och miniräknare utan att gräva i högarna (de är inte lika pålitliga som papper, de har en tendens att smita).

Egentligen är det inget bekymmer med mitt skrivbord, jag vet exakt i vilket lager vilket papper ligger, så länge ingen rör dom. Och om bara mina gula lappar med alla viktiga anteckningar ligger mellan skärmen och tangentbordet så hittar jag precis pathen till arkiverade data. Men jag skulle vilja övertrumfa mina kollegor någon gång, de bara skrattar åt mig bakom mina högar, jag vill ha revanch! Jag skulle vilja ha fint på skrivbordet mer än en halv dag efter semestern … bara för att det skulle vara så fint!

Men jag har ordning i datorn minsann! Jag har några directoryn som jag sparar dokument och program och indatafiler i, alla versioner ! Och sen har jag ett gott minne, och så länge jag har det i behåll tänker jag minsann inte städa något skrivbord! Jag undrar om jag har kaos på skrivbordet för att minnet är gott, eller om minnet är gott för att jag har kaos på skrivbordet?

Sådärja, nu har jag gjort härledningen för en sak jag funderat lite på, dvs naturlagen för antal hits/dygn (heltalsdelen av H_R) för en blogg. Såhär ser den ut:

y = antal år av idogt bloggande
f = bloggfrekvens (antal uppdateringar/vecka)
h = förekomst i andra bloggars länklistor (totalt antal), som är en funktion av y, f och c
c = innehåll, där c kan variera mellan -1 (=ointressant) och 1 (=jätteintressant). Värdet 0 är normalvärdet, dvs värdet för en medelintressant blogg

Om man sätter c och f som konstanter och plottar H_R som funktion av antal år av bloggande, y, får man följande kurva:

Och det stämmer nog ganska bra. Det känns alltid bra när man löst en gäckande gåta !

Jag började på skoj, som en fortsättning på gårdagens Trilog, att göra en liten kartläggning av statsrådens utbildning och arbetslivserfarenhet. Jag menar, vilka yrken som helst kräver ju någon form av utbildning, t ex, men ministrarnas biografier är sorgliga historier att läsa. Jag har inte läst igenom alla än, så det finns ännu hopp … väl??? Eller kanske vågar jag inte läsa mer.

Förresten, en blogg med stor bubbelpotential, den virtuella figuren Kurt Svenssons reflektioner. Läs och le!

Jag läste på Framtidstanken; “Vad gör våra riksdagsledamöter egentligen?”.

Och det har jag också funderat på många gånger … Man kanske skulle göra slag i saken och ta reda på det?

Eller förresten, jag tror, nej förresten, jag vet att det troligen är såhär, om vi tar t ex Ulrica Messing, infrastrukturministern.

Hon blir väckt vid sjutiden på morgonen av herr Messing, med thé på sängen. När hon kommer upp sitter redan de välklädda och väluppfostrade barnen vid frukostbordet, dukat med finporslinet från senaste stadsbesöket i Kina (hon är ju infrastrukturminister och måste ju ha studerat Kinesiska muren ordentligt) och äter flingor och mjölk. Ulrica packar dagisväskorna, och lägger i frukten, det är hennes uppgift, idag får barnen Mango - denna trevliga frukt som förnämliga kommunikationer för till avlägsna platser, som Gävle t ex. Maken Messing kör barnen till dagis, och hustrun till tåget. Där ögnar hon snabbt igenom några promemorior om motorvägar, broar, IT och skogsdrift. “Tja, det där ska jag väl kunna snacka mig ur rätt snabbt” tänker hon när hon trycker ner dem i väskan och samtidigt tar upp telefonen och slår en pling till Lena Hallengren, förskoleminister. Ulrica är lite missnöjd med barnens dagis och tänkte att såhär får det inte gå till, det måste Lena se över, man är väl handlingskraftig. De pratar länge och väl, och bokar långlunch, 11-14.

Vid 9.30 är tåget i Stockholm, Ulrica hinner slinka in på Systembutiken med specialsortimentet, och vid tio kommer hon till dagens briefingmöte med Görse och gänget. Leffe har bakat kaka, nå’t etniskt som han lärde sig på kulturveckan i Sunne. De går igenom budgeten, och ser över affärsmöjligheterna, t ex den där motionen som moderaten Tomas Högström lämnat in; Motion till riksdagen 2004/05:m1636 av Tomas Högström (m) med anledning av prop. 2004/05:41 Förbättrad kontroll av rättsliga biträdens ersättningsanspråk, m.m.. Den borde kunna användas som trumfkort när försvarspolitiken ska diskuteras.

Jaha, sen var det lunch med Lena ja. De äter, tar en tur till posten för Ulrica ska köpa frimärke till grattiskortet till mamma. De går på Guldfynd och kollar några fräcka smycken, och så hämtar de resebrochyrer till vintersemestern i Badgastein. Efter lunchen skriver Ulrica en sammanfattning av mötet med Lena, de gör alltid det för att informera varann, ministrarna. Där beskriver hon den allmänna diskussion hon och Lena hade om läroplanen i förskolan, angående datoranvändandet. Hon beskriver veckans “praktiska ministertimme”, dvs den timme i veckan varje minister ska göra ett praktiskt besök till något av sina ansvarsområden. Hon har ju studerat både Postens funktion, Mineralfrågor på Guldfynd, samt Turistnäringens informationsstandard. När meddelandet är klart är klockan halv fem, och hon går till tåget. Hon ringer ThompaB för att boka lunchmöte till imorgon, det blir lite längre, 10-15.

På kvällen lagar hon middag, spelar spel med barnen, läser sagor, märker sockor och ser på TV. Som vilken människa som helst. Så folklig är hon, Ulrica Messing, trots sitt ohyggligt viktiga och nydanande arbete på Näringsdepartementet!

Nästan sex veckors uppehåll i träningen, på grund av en förarglig och extremt oplanerad akut operation, är till ända. Sex veckors lidande, ja inte beroende av själva operationen, stygn och ärr, eller så, utan på grund av det ofrivilliga träningsuppehållet, bristen på det regelbundna tillskottet av endorfiner (ja, jag är svår motionist), saknaden efter att känna att hjärta och lungor är vid god vigör. Att benen är starka och lätta. Idag var benen tunga av sex veckors slöhet och julens praliner och långt efter själen i spåret (jag var någonstans mitt emellan), lungorna verkade något för små och hjärtat var på dåligt humör, slog hårt och ilsket. Nåja, snart ska de nog vara med mig igen.

Efter bara någon kilometer mötte jag löparens värsta gissel, hundar! Dessa hundar, eller snarare, dessa hundägare! De här hundägarna drog i alla fall snällt in sina hundar, och när jag sprang förbi hörde jag den ena förklara i ursäktande ton för sin hund varför han så nesligt drogs tillbaka “Det var en löpare förstår du, dem får man inte jaga” … ?!?

Alla hundägare är inte lika hänsynsfulla, de tycks se det som hundens rättighet att gå lös i motionsspåret och nafsa efter löpare, “han är bara nyfiken”. Jaha, är det därför han visar tänderna, morrar och gör utfall mot mig? Jaså, rar liten Rottweiler. En enda gång har en hundägare bett mig om ursäkt för att han inte hade kontroll på sin hund!

Förutom motionsspåret på söndagar, när hela stans hundar släpps lösa där, är kvällarna runt niotiden hundtäta - överallt. Då är alla ute på kisspromenad, och husse är på vresigt humör för han är trött och frusen och missar dessutom Aktuellt. Då drar han inte tillbaka sin hund när löparen kommer emot dem på trottoaren. Om man vill vara positiv kan man ju säga att man tränar intervaller med stokastisk side-step, då.

Men jag vet hur jag ska lösa problemet, jag ska föreslå kommunen att regler för hundars rastande sätts upp. De ska vara generösa naturligtvis, jag är verkligen inte långsint och hämndlysten! Mellan 04.00-07.00, 09.00-11.00 (det händer att jag lunchtränar så efter elva måste hundarna vara borta), 16.30-18.30 (då lagar jag middag), och sen 23.00-00.30. Förresten, jag är ännu mer generös, vi säger 23.00-07.00! Och på lördagskvällar kan vi också ha long-dog-night i spåret, vad sägs om 19.00 lördag kväll till 09.00 söndag morgon till exempel? Det är faktiskt halva dygnet var, och lite mer för hundarna på lördagskvällarna!

Jag tror det kommer bli succé, och alla kommuner kommer inom en snar framtid att följa vårt exempel!

Jag kommer ihåg kometspaningarna vi var ute på; vårvintern 1996, Hyakutake och vårvintern 1997, Hale-Bopp. Sen var det solförmörkelsen i augusti 1999 när jag fotade rulle på rulle av halvmåneskuggor från lövverken som bevis på att jag sett den, och Venuspassagen i juni förra året, som vi såg som en litenliten prick på ett papper projicerad genom kikare.

Halley’s komet, med en omloppstid på ungefär 76 år får man inte se igen förrän 2061, länge att vänta, men det ska bli spännande!

Om man vill ut och spana nu, kan man se Komet Machholtz. Får ta det någon kväll, även om den inte verkar vara himlens mest framträdande prick.

Men, tänk att ha kometjakt som hobby! Han som upptäckte kometen, Machholtz, har hållit på med kometjakt i 29 år! Över 7000 timmar har han spenderat på att kika på himlen, och det här är hans tionde upptäckta komet. Här skriver han om sin upptäckt, och om kometjägarens vedermödor i skuggan av alla space-missions som automatiskt söker av solsystemet i jakt på kometer och asteroider.

Undrar varför rymden och stjärnor och planeter fascinerar så mycket? Eller det undrar jag inte alls, förresten, jag undrar vad som finns där, mer, och hur långt bort man kan komma! Jag undrar hur våra fysikaliska lagar, våra matematiska axiom och vårt - vedertagna - sätt att se på universum står sig där ute! Det undrar jag. Och det försöker jag begripa varenda gång jag ser en liten skärva av något astronomiskt fenomen utöver det vanliga, här på jorden.

Hale-Bopp. Bild: APOD

Lite bekymrad har jag ju varit över dottern som frossar i rosa, är prinsessa hela dagarna och bäddar om dockorna så de nästan blir utslitna. Det är väl i princip OK, bara det att hon hävdar att flickor inte kan (inget hon hört hemma i alla fall, det måste vara dagis) göra vissa saker, vilket nästan åsamkar den ömma modern hjärtinfakt. Men det är ju bara att härda ut, det är en period, sån’t som alla ska igenom, prinsessperioden. Sen blir det lite mer normaliserat och balanserat. Man lever ju på hoppet.

Idag såg jag ljusningen, när dottern deklarerade att när hon fyller sju kommer hon att börja konstruera och bygga flygplan. Puh, äntligen!

Två personer, Alf och Bertil, ska lösa ett problem, de diskuterar för att komma fram till en bra lösning.

Alf: Det är egentligen flera olika frågeställningar här, jag tycker inte vi ska bestämma precis allt nu, utan ta det stegvis. Om vi börjar med den här grundläggande beräkningen, istället för att göra många detaljerade redan nu, så kommer ju resultatet av den att visa var vi ska koncentrera oss på i nästa steg.

Bertil: Hmmm, ja det kanske man kan göra. Men jag tycker vi ska se det här som fler separata frågor och lägga upp projektet i etapper. Vi gör en inledande, grundläggande studie, och utifrån den kan vi dra slutsatser om möjliga alternativa metoder i nästa etapp.

Det här var ett mycket enkelt och renodlat exempel på konsten att papegoja, ett synnerligen tröttsamt och utbrett fenomen. Förekommer oftast i diskussioner med fler än två inblandade, det är ju inte lika avslöjande då.

“Persson föll svårt på träning” läste jag. Men jag tänkte på fel person. I alla fall, undrar vad Persson tränar?! Undrar om han åker långfärdsskridskor? Eller kanske spelar han badminton? Eller så springer han? Han kanske också ska springa S:t Eriksloppet i höst?

Man ska inte döma hunden efter håren, det kan faktiskt vara så att han är en inbiten motionär fast det inte ser ut så! Karate? Fjärilssim? Basket? Innebandy? Innebandy är en så’n sport som alla, utom jag, sysslar med. Hela regeringskansliet spelar nog innebandy ett par dagar i veckan. Med ombyte, dusch och bastu tar det ju lite tid. Man får tänka på det när de verkar lite senfärdiga och tröga och så. Att de kanske är och tränar. Och då får man inte störa dem, för fysisk träning, vid sidan av matematik, är sån’t som befrämjar tankeförmågan, och de kan de säkert behöva! “Man måste röra på kroppen för att få in något i knoppen” , som de säger på dagis.

När jag skadade mig på träningen idag, skridskor med äldste sonen, blev det minsann inga rubriker (de kommer kanske imorgon). Krossad knäskål och allt. Ja, just nu ser det ut som ett litet blåmärke, men man ska inte låta sig förvillas av det, det är förmodligen quadruppelkrossat, tror jag, minst. Det är lurigt med knäskålar. Men, vad gör man inte för ungdomarna?!

Siv skriver om sina storslagna yrkesplaner, redan som åttaåring. Jag hade en annan approach, jag hade en officiell version, medans jag i lönndom systematiskt gick igenom tänkbara ämnesområden för min framtida yrkeskarriär. Den officiella versionen från tidig ålder var veterinär, och det var ingen som tyckte det var märkligt, det vill ju varenda liten flicka bli.

På det sättet ordnade jag alltså att jag fick vara ifred med att utveckla de andra idéerna. Jag gjorde experiment. Jag kommer speciellt ihåg två (om vi räknar bort experimenten inom området biologi, maskkolonin som möglade och spindlarna som tappade benen t ex) epokgörande - för mitt yrkesval - studier. Båda var inom ämnesområdet kemi, den ena med anknytning till alkemin. Jag plockade gråstenar med potential, skruvade fast dem i skruvstädet och sen slipade jag dem, med pappas träfil. Jag tror det var något fel på filen, jag borde ha valt en annan, det blev inte diamanter som beräknat. I det andra experimentet, med tillämpning på fotografi, ritade jag en bild med vaxkritor - en häst - klippte till i fotoformat, tejpade omsorgsfullt igen hela teckningen med tejpremsor, varenda millimeter, och la i en kemikalisk framkallningsvätska. Om jag inte missminner mig bestod den av vatten, diskmedel, citronsaft och bakpulver. Bilden låg i vätskan i ett dygn, och det var nog för kort tid eller så stod det för ljust, för det blev inte ett fotografi som beräknat.

Det var så det kom sig att jag insåg att varken biologi eller kemi var något för mig. Och när det var dags att välja på riktigt fick jag ju avslöja att jag inte alls hade för avsikt att bli veterinär. Och inte läkare heller, hur hade det sett ut, en som inte ens kan hålla ordning på maskar kan absolut inte bli läkare.

Så det blev som det blev. Och nåde den lärare som talar om för mina barn vad de kan och inte kan göra. Man kan allt man vill, så det så!

politik - processen att erövra och utöva makt i offentliga sammanhang.

massmedieideologi - ideologi rörande förhållandet mellan massmedier och i första hand politiska institutioner.

Javisst, vad dum jag är! Tusan vad jag har funderat över varför bloggning tycks sättas ekvivalent, i många sammanhang, med något slags rörelse som handlar om politik och media. Så smalt och enahanda. Men det är ju makt det handlar om alltihopa! Det verkar som om det som tidigare var kunskap är makt, nu ska uttalas information är makt. Det förklarar varför så många allvarstyngda bloggmeter på bloggmeter skrivs om politik, samhällsfrågor, ekonomi, och så lite om teknik och naturvetenskap som ju egentligen är det som är det grundläggande för det moderna samhället.

Men tekniken och naturvetenskapen representerar ju bara kunskapen, det är den som har informationen om kunskapen - kanske till och med, och vanligast, utan själva kunskapen - som har makten. Och det är ju makten alla är ute efter. Jag fattar. Men jag fattar fortfarande inte vilken som är meningen med att upprepa det som står på Aftonbladets eller DNs hemsida. Men det får jag fundera ut till imorgon.

Nytt år, nya tag. Rensa ut högarna. T ex högarna med kvitton som blivit liggandes här och där i det lovvärda syftet att skaffa fullständig kontroll på hushållets utgifter. Det är på den punkten jag kommer att fallera som politiker. Integraler och kärnkraftens fysikaliska principer, piece of cake, men att föra kassabok, då snackar vi tristess och extrema svårigheter. Jag förmodar att man inte kan komma dragandes med ryggmärgskänsla och ett oför-prickat förflutet heller som bevis för sin ekonomiska kompetens - eller så är det just precis det man kan, förresten.

Nåja, året i kvitton påminner mig om labyrintitens segdragna följder och många konfrontationer med läkarkåren, jag testade nog igenom hela staben av öronläkare. Jag fick till och med frikort! Jag och pensionärerna, minsann. När jag var ung och dum tänkte jag ett ögonblick bli läkare, inte för att jag var det minsta intresserad, utan snarare för att jag hade betyg för det och därmed kanske borde bli det - i något slags tacksamhetsanda. Men jag tog snabbt mitt förnuft tillfånga och valde en bana som passar mig mycket bättre. Förra årets insikt var att jag gjort rätt val, men att det inte vore så dumt med de teoretiska kunskaperna (så man kan se att de resonerar rätt och tänker på allt, alltså).

Sen var det inköp av leksaker, och ett kvitto som påminner om en orimligt stor rabatt, riddardräkten för 200 kr som jag betalade 15 kronor för. Fel av kassören, det skulle ha varit tvärtom (15 kronor i rabatt) men sån’t avslöjar inte jag, har man inte huvudet med sig när det gäller överslagsräkning och rimlighetskontroller får man skylla sig själv, det är min privata protest mot den utbredda nonchalansen för matematikens betydelse i samhället.

Det blev vår och kvittona från Blomsterlandet tätnar, hoppfulla fröer som fortfarande står i hyllan, plantor som visserligen planterades men sedan långsamt kvävdes till döds av ogräset. Alla de kvittona representerar hopp och liv, och goda föresatser, och annat som råkade komma ivägen för ogräsrensningen. De representerar också glömskan, för av någon anledning glömmer jag bort att ogräset är det mest livaktiga i hela trädgården, varje år … I själva verket kan man säga att de kvittona symboliserar mig själv, optimisten som mer än gärna glömmer det som är lite trist - som ogräs. Att ha en det-ordnar-sig-alltid-attityd fungerar ofta väl, dock inte på ogräs, de rensar sig inte själva.

Lika optimistiska är alla kvitton från tygaffären, projekten som ligger och väntar på att starta. De beskriver impulsivitet, entusiasm och kreativitet. Kan man säga om man vill vara postitiv.

Kvittona från tjänsteresorna till Landet-Långt-Bort vittnar om hotell-tristess och längtan efter barnen, det är böcker och leksaker i mängder.

Under senhösten ser man hur pysselgenerna ger sig tillkänna, antalet kvitton från Panduro ökar. Det blev trettio julkort, och jag överlistade posten, de kom fram till jul trots att de postades flera dagar försent! Det visste jag väl!

Och själva högen av kvitton då, vad representerar den? Min näst intill oändligt tålmodiga väntan på att hemmet ska städa sig själv förstås! Men det med ekonomikontroll låter bättre …

Herculesplan, nästan-soldater (hemvärnet) som bärare, kistor insvepta i svenska flaggor, minnesstund. Känns som inspirerat från någon amerikansk film där stupade soldater från fjärran länder tas hem. Lite trevande, som man inte riktigt vet hur man ska hantera den här ovanliga situationen. Ska alla andra tas hem och hedras på samma sätt, eller blir den här första hemkomsten en symbol för allt det tragiska?

Hur ska man egentligen göra för att det ska bli en värdig hemkomst? Jag vet inte …

En fantastisk dag. Effektiv. Kalender för året, en kolumn för varje familjemedlem, har fixats i Word. Jag har lärt mig en ny funktion F4 - upprepa senaste formatering - så alla söndagar snabbt och lätt kunde bli rosenröda! Därmed kunde jag slappna av när det gäller dagens lärande, det där räcker länge. Veckomenyerna för hela januari är klara. Att laga fantastisk festmat är ju lätt som en plätt, om man inte pratar bort tiden så att oxfilén får stå i ugnen och bli very well done förstås, men att laga bra och varierad mat till vardags är en utmaning för vem som helst. Fiskpinnar och färdiga köttbullar kommer inte över min tröskel annat än i nödfall. Ibland infaller kortare eller längre perioder av nödfall, men nu har jag i alla fall motat dem den här månaden.

Mat har handlats enligt listan, i alla fall för en vecka. Inga saker utöver de som stod på listan hamnade i vagnen, en bedrift i sig, förutom en påse Cashew-nötter. Duktiga jag! Hmm, jajo, en liten smälta-smör-kastrull råkade visst slinka ner, men å andra sidan hittade jag inte citruspressen som faktiskt stod på listan, så det går jämnt upp - i princip. Cashew-nötterna slank ner bara för att de var från Saltå Kvarn i Järna, och jag är svag för just det märket, de har roliga korn, mjöl och ris och nötter och sån’t. Jag tror jag är svag för det för att jag känner mig så medveten och ekologisk när jag köper det märket. För några år sen hade jag någon idé om att sy vetevärmare till alla dagisfröknarna, jag gillar rationella presenter, och till varje vetepåse går det åt 3 påsar hela vetekorn - från Saltå Kvarn. Det är fem fröknar på dagis. Vetekuddarna befinner sig fortfarande i teorin och vetekornspåsarna i skafferiet.

Vinkällaren fylldes på med några flaskor av det excellenta vinet Kloster Eberbach, nr 6257. Det ska imorgon testas tillsammans med Japansk Lax. Två barn är prickiga av vattkoppor, men man får se det positivt, två av tre synkar, det kunde ha varit värre!

Alla årets Allt om Mat, Matmagasinet och Allt om Vin blev insorterade i tidskriftsamlare. Och jag planerar det där ultimata programmet som håller reda på alla recept, alla viner, allt som finns i skafferi, kyl och frys och som varje månad spottar ut trevligt varierade veckomenyer med tillhörande inköpslistor. Kanske kunde inköpslistan automatiskt skickas till någon livsmedelsaffär också, och varorna transporteras hem. Kanske en trevlig och duktig kock kunde följa med varuleveransen och fixa till rätterna.

En som kunde diska också, och kanske städa när han ändå är igång. Tvätta och stryka lite. Nejmen, nu låter jag fantasin skena iväg lite tror jag, ungefär som de som gör filmer med effekter som strider mot fysikens lagar. INSULTINGLY STUPID MOVIE PHYSICS är en himla kul sida: “Ever notice how cars in movies always burst into flames the instant they collide with anything? Our favorite is when a car falling from a high place explodes the instant before it hits the ground. It’s as though its gas tank gets panicky and detonates at the mere thought of striking Earth. Fortunately, the physics are not so cooperative.”.

The Core har erövrat titeln “Worst Physics Movie Ever”. Sablarns, den har jag ju inte sett!

Som alla andra, har jag sett det utbasuneras (länk via Siv). Jag klickade runt, läste lite här och där på de sidorna, om skräcken och hatet. Jag är en optimistisk person, jag tänker gott om folk, även om jag med åldern insett att alla möjligen inte är veritabla genier förstås. Och jag tänkte, de har nog tänkt lite fel, de måste ju ha missuppfattat alltihopa. Sodomi är ju ett svårt ord, inte alla som vet vad det betyder. Om man t ex slår upp det i NE får man olika förslag “Kan du ha menat …” på andra, likljudande, ord, eftersom de fattat, på NE, att man kanske inte riktigt vet vad man egentligen vill söka på.

Då kan man följa tankegången: sodomi, suddgummi, skumgummi, Soumi, tuggummi, skrotgummi, skummig, skuggsöm, jugum, skogstomt, skogssådd, skogstry, skotom, skogsmård, skrotum, skålform, skotism, skrota, skriptum, ostkräm.

Jag visste det, det är en missuppfattning, egentligen handlar allt om att de inte gillar ostkräm! Och då blir det genast mer begripligt !

Om man inte har något annat för sig kan man alltid testa nät-testerna. Det är ju kul att se hur välgjorda och kluriga i kombinationerna de är. Testa vilka de är. Som Postens Vilken Postenprodukt är du-test t ex, där det räcker med att svara på fråga 5 för att få reda på vilken oumbärlig postprodukt man skulle kunna vara. O-kul. Frågorna varierar lite i alla fall, beroende på vad man svarat på frågan innan. Men svaren är desamma.

Den här Guess the Dictator or Television Sit-Com Character är uthålligare och mer konsekvent. Lite smårolig då och då. Men här blir man tillslut förolämpad när man t ex svarar konsekvent nej på alla frågor … “Are you a fire breathing dragon?”, eller “Do you think you’re cool?”,, eller “Are you simply unwilling to yield and press yes?” . Jag orkade inte hålla på till the bitter end, men jag la märke till att några frågor kom tillbaka i alla fall .

Men när jag försökte simulera Lucy i Dallas, fick jag förslaget “Topanga Lawrence from Boy Meets World”, vad är det för figur? Jag vet inte om det säger något om testets välgjordhet, eller mina kunskaper om Lucy.

Om man söker på Naturkatastrof på google, så kommer min betraktelse i ämnet upp först i söklistan. Visserligen är den ju, givetvis, ett på alla sätt viktigt dokument över den innersta strukturen av katastrofernas inordning och uttryck i det mänskliga medvetandet … men det känns ändå märkligt att besökare hittar hit på grund av just ordet naturkatastrof (nåja, det finns fortfarande en och annan som vill vika kuvert också - men det tänker jag inte göra förrän till nästa jul igen).

Såvida inte sökningen i ämnet görs för att lära sig så mycket som möjligt om det geografiska, seismologiska och fysikaliska fenomenen förstås! Förstå hur man kan förutsäga dem, vilka modeller man sätter upp, vilka matematiska metoder man måste använda vid de numeriska simuleringarna av olika fenomen, vilka osäkerheter som finns, hur stor träffsäkerheten är, vilka varningssystem som är installerade var, och vilken forskning som görs på området! Så måste det vara naturligtvis, det är kunskaps-sökning det är frågan om! Nu blir jag glad, sån’t tycker jag är bra!

Jag bidrar gärna med några länkar:

EMU - Danmarks undervisningsportal. En dansk sajt som samlat länkar om vulkaner, jordskalv mm.
National Earthquake information center. Många intressanta sidor och länkar.
The new world-wide earthquake locator, “aims to provide up-to-date information and detailed dynamic maps of earthquakes across the world within a maximum of 24 hours of their occurence”.
NOAA National weather service,
Physics of Tsunamis

Blogsome är tillbaka, käckt. Jag behåller länken till reserv-Trilogen ifall det skulle gå åt skogen med vilka-definitioner-det-nu-var igen.

Såhär på det nya året funderar och reflekterar man ju över hur det ska bli. Året alltså. Ju mindre del av året som gått, desto större möjligheter att reflektera, friare fantasier. Men det är lite trist att fundera över hur just mitt liv ska te sig, för det blir som det blir och aldrig vad jag har planerat, så det har jag slutat spekulera i, inga nyårslöften eller föresatser av det absoluta slaget, förutom det där med S:t Eriksloppet i september då, men det är mera av samma typ som att Häst alltid stod överst på min önskelista när jag var liten, något som bara måste finnas med. När det gäller S:t Eriksloppet är det inte så mycket träningen som inte blir av, för det blir den, den är livsviktig, som det faktum att loppet går i september, 2-3 veckor efter skolstart, och var befinner man sig då, just det, nerbäddad - skulle jag ha vara om jag vore man alltså, men nu är jag kvinna och då svär jag mest i ilska över den, men springer gör jag inte - i höstens dunderförkylning. Mitt standardnyårslöfte sedan flera år är istället det betydligt mer flexibla Jag ska lära mig en massa nya och roliga saker, vilket kan betyda att jag kanske ska gå på kurs i hur man tillverkar betongkrukor till trädgården, eller att jag kanske tänker läsa en kurs i Dynamiska system och kaos . Eller så börjar jag med en ny sport.

Nej, det är ju betydligt mycket roligare att spekulera lite i andras liv! Och ju mindre man egentligen vet, desto bättre.

Hur ska det gå för Siv t ex, som tentaläser och på kuppen får hemmet städat? Kommer det att finnas tillräckligt mycket att associera till så det räcker för hela tentan, eller kommer Siv att hemfalla helt åt att läsa om märkliga öden bland genierna? En lärdom kan man dock dra, och det är att för att få ett glänsande hem ska man antingen bjuda hem gäster, eller också ska man göra något man inte riktigt vill göra!

Och hur gick det för Sanna som blandade drinkar? Räckte det för flera dagar, eller är det TV-spelarträsket som drar? Och vem är egentligen Bebiskakan?

Sen skulle jag vilja att Gorm och Zorm tar ett snack, och enas om en gemensam strategi. Arkeologerna vill att vi ska minnas allt så vi kan dra nytta av, och lära oss ifrån, historien, medans Andarna vill att vi ska glömma allt och leva nu. Lite samordning här, tack!

Ja, sen funderar jag på om Johnny ska komma över sin hypokondri och pessimism. Jag ordinerar en gnutta bubblor här, det gör susen för både pessimistiska tankar och hypokondrisk läggning.

Och sist, men inte minst, idag, undrar jag om Kaxi01s hår sitter där det ska, eller om det är på vift någonstans?

Att kritisera är en svår konst. Man måste gå noggrannt tillväga. Vidta mått och steg för att underlätta processen. Först måste man se till att man vet så lite som möjligt om det tilltänkta ämnet, eller personen, som ska kritiseras. Nästa steg är att vara kreativ och anta så mycket som möjligt, använda sig av alla fördomar och förutfattade meningar man kan komma på. Sen kommer det sista och svåraste steget, man måste dra slutsatser! Och de får på inga villkor vara logiska och de får absolut inte följa ur något resonemang man just fört utifrån den bristande kunskapen, fördomarna och antagandena.

Sen kan man tänka självständigt, kritiskt och ifrågasättande också, men det är en helt annan sak. Det är jättejobbigt, då måste man ta reda på fakta och tänka logiskt. Inget som folk i största allmänhet ägnar sig åt.

“Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på allting, och de kloka så fulla av tvivel”, som Bertrand Russell påstås ha sagt. Klok typ.