Med känsla för tiden
Vi är inte kompisar, tiden och jag. Alltså vi är inte kompisar på det sättet att allt flyter smidigt mellan oss, att vi förstår varann utan fullständiga förklaringar, att vi kommunicerar mellan raderna. Eller ja, jo, om vi kommunicerar så är det nog allt mellan raderna, möjligen är det inte samma rader.
Jag ska på möte på vårt andra kontor, i andra änden av stan. Klockan ett börjar det, men klockan är ju bara kvart i, jag hinner, det tar bara 10 minuter att åka dit. Ständigt gör jag samma misstag, jag räknar med transporttiden, men jag glömmer tiden det tar att avsluta det jag håller på med, leta rätt på papperna som ska med, eller så måste de kanske skrivas ut, leta rätt på en penna, gå genom kontoret och ofelbart är det någon som ska prata lite, ta trapporna ner och gå till parkeringen. Åka tar 10 minuter som jag visste. Sen ska jag parkera, leta reda på passerkortet, gå genom kontorslandskapet, byta några ord med någon, irra runt en stund efter rätt konferensrum. Sådär, tio minuter försenad direkt. Varenda gång.
Jag ska hem och hämta barnen, det tar en halvtimme i bilen. De ska hämtas halv fem, på två ställen. Kvart i fyra är det samma visa som när jag ska till mötet, om inte värre, eftersom jag måste stänga ner datorn och packa ner den, få med mig papper, men först slänga iväg det där sista mailet som får folk att jobba till imorgon. Kvart i fem hämtar jag på sista stället. Men jag har varit lurig där, för egentligen ska de hämtas klockan fem, men om jag skulle tala om det för mig själv kommer jag att komma för sent. Därför har jag sagt halv fem! Man får inte vara dum!
Julkorten. I tisdags, eller vilken dag det var, inhandlades grejer på Panduro. Vad tusan, jag hade ju två dagar på mig. På tisdagskvällen gjordes ett julkort, som ett prov. Japp, det blir bra. Då var det klart … då kan jag göra de andra sen. I onsdags kväll gjorde jag en lista på vilka som ska få julkort, trettio stycken. Hoppsan. Jag åstadkom fyra julkort till, det tog den tid jag hade kvar av kvällen. Jamen på torsdag ska jag vara hemma, jag hinner då. Började serieproduktionen, tio åt gången. Vika korten. Skriva God Jul etc med ena silverpennan. Skriva våra namn med den tunnare. Pilla in dekormärken. Fylla i dem med färg. Åstadkomma tre hjärtan med glitterströssel på framsidan. Rita linjer med glitterlim. Snyggt. Hoppsan, det tar några timmar att torka, aj, glömde ta det med i beräkningen. Jaha, nu ligger de sista tio korten för att dekoreras med glänsande hjärtan … Sen råkade jag i ett svagt ögonblick få för mig att jag måste tillverka egna kuvert också, jag har gjort två, men måste nog utarbeta en bättre metod anpassad till serietillverkning. Å andra sidan, att lämna dem den 16:e, mer än en vecka före julafton, är inte det lite att ta i? Posten har givetvis satt upp en säkerhetsmarginal för folk som mig. Jag är säker på att de kommer fram om jag lämnar dem på söndag. Vad sjutton, då har de ju fem dagar på sig! Finns inte en möjlighet att det inte räcker.
Äldste sonen ville spela spel på min dator, men jag ville göra en sak färdig först (givetvis var jag snart klar). Det har tagit en jättetimme! vrålade han till slut. Han har alltså ärvt min känsla för tid, mina timmar är också jättetimmar. Kanske lever vi i någon annan tidsdimension, han och jag, med en klocka som sackar något lite jämfört med alla andras, någon annan förklaring finns förmodligen inte.
Och tänk bara, hur mycket kreativitet skulle man inte döda om ens första tanke alltid var “Jag kommer aldrig att hinna om jag inte börjar nu”??