Naturkatastrofen i Asien ställer generella frågor om jämlikheten i olika sorters bekymmer. Jag måste bena ut det för mig själv också.
Det är fruktansvärt långt till Jupiter, både i sträcka och tid, för att inte tala om avståndet till närmaste stjärna (efter solen) och hur stort universum måste vara.
Tiden vi människor har funnits på jorden är fruktansvärt kort, jämfört med hur lång jordens historia är. Naturen är mäktig. Vi, så små och nya som vi är, gör vårt bästa att förstå och bemästra all denna storhet. Men vi kan åka till månen i alla fall.
Jag är höjdrädd, det är fysiskt, det kliar otäckt i knäna på höga höjder. När jag flyger tycker jag starten är ganska otäck, de första sekunderna, tills flygplanet nått så högt att jag inte har några referenspunkter längre. När bilarna på motorvägarna är som små myror och marken ser ut som en karta. Då är det inte läskigt mer, då är det lika bedrägligt ofarligt som att åka bil.
Det fungerar på samma sätt med katastrofer av olika slag. Det avgörande för hur stor del de tar av mig är referenspunkterna. Ofta är referenspunkternas täthet en funktion av avståndet. Det kan synas orättvist och ojämlikt vid första anblicken. Man lider av samvetskval över att man inte blir fullt lika beklämd över en katastrof i Långt-bort-i-stan, som en i När-köping, sålänge man saknar referenspunkter i Långt-bort-i-stan. Dessutom är de många, katastroferna långt bort. Såklart, närområdet är mycket mindre än resten av världen, så även om katastroferna vore jämnt fördelade över jorden skulle de vara ackumulerat fler utanför mitt närmaste område.
Hur ska man kunna förlika sig med att man bryr sig mer om det som händer där man har referenspunkter, jämfört med där man saknar referenspunkter? Att man bryr sig mer om det som händer nära, än det som händer långt bort? Ska det vara så? Hur beklämd av jordens katastrofer, orättvisor, olyckor, jämmer och elände, förmår man bli, utan att tyngas till marken av katastrofernas obevekligt stora massa?
Om man nu är funtad så att man berörs mer av katastrofer långt bort än de som är nära, givet att man har referenspunkterna nära och inte referenspunkterna där borta, är man en bättre människa då? Eller består samvetskvalet i att man borde bry sig om alla katastrofer lika mycket, ett slags jämlikhetssträvan, ingen katastrof är mer värd än någon annan?
Tankar om vad som kan hända mina barn är min största oro. Borde jag, för jämlikhets, eller något, skull, känna samma oro för alla världens barn? Förvisso känner jag mer för andra barn nu än innan jag själv hade barn, det är det där med referenspunkterna. Men självklart känner jag trots allt mest för mina egna, och de som är mig nära. Borde jag skämmas för det? Är det händelsen som gör en beklämd, eller är det det dåliga samvetet att inte bli så beklämd som man “borde” bli, som gör en beklämd? Och när är man godkänt beklämd?
Det är alltså flera delar här. Varför berörs man mer av det som är nära än det som är långt borta? Är man en dålig människa då, ska man skämmas över att det är så? Kan man göra något åt det, och isåfall vad?
Den första frågan är lätt, det är referenspunkterna. Den andra är ju betydligt svårare. Den inrymmer livsfilosofi, religion, etik, moral och säkert mer. Men, om man tänker såhär: jag är en vanlig människa, jag vill inte andra människor ont på något sätt, jag försöker leva livet utan att skada andra. Om jag satsar hela mitt liv på att flänga mellan katastrofer av olika slag för att hjälpa de långt borta, men struntar i mina egna barn hemma, min familj och mina vänner, kommer världen att bli en bättre plats då, för alla?
Att beröras mer av det som händer nära än det som händer långt borta, som man saknar referenser till är inte detsamma som att strunta i andra människors olycka. Det är ett sätt för enskilda människor att kryssa fram, leva, utan att gå under i en stor värld, i ett oändligt universum, som kan te sig både obegripligt och meningslöst ibland.
Men referenspunkterna i Södra Asiens katastrofområde tätnar. Naturkatastrof. Det är inte som krig eller diktaturer som drabbar människors liv. Här finns det ingen att skylla på, ingen att ställa till svars, kanske inte ens något att ordna till för att i framtiden slippa något liknande. Det finns ingen organisation i världen - än - som kan avstyra en jordbävning, en orkan eller ett vulkanutbrott.
Jag skriver “kanske” och “än”, för jag är trots allt optimist i själ och hjärta, och kanske kanske någon gång har vi grävt ner oss i matematiken och fysiken tillräckligt för att kunna bygga modeller som kan förutsäga dessa katastrofer och åtminstone ge oss en förvarning om dem!
!
. 
